En "vän" introducerade Twitter för mig. Kul grej. Folk är idioter (och den sista är inte född än). Nu tänkte du kanske att jag skulle berätta något kul från twitter där någon bevisade folks idioti. Men neh. Det kommer inget exempel. Jag tror inte det behövs - du vet det redan egentligen, hela poängen hittills var bara att berätta det utifall du glömt det. Själv har jag inte bidragit i någon större grad än. Mina 5 följare håller säkert koll på mig ändå - genom andra medier. Tur för er.
Vad händer då? Jo det knatas på häruppe. Våren har gjort sitt intrång även i Umeå. Eller ja. I vanlig ordning gick det direkt från vinter till sommar och hoppade över våren. Och ja. Jag har solat i shorts och linne bredvid en liten snöhög i helgen - det är inget märkvärdigt med det.
På tal om shorts och linnen var det kanske inte stans roligaste upplevelse att plocka fram förra sommarens klädkollektion. Det som då var ledigt och slappt har förminskats och dragit ihop sig i tygkanterna under vintern likt blodkärlen vid Raynauds fenomen. Kläderna- Carin 1-0. Men skam den som ger sig. Jag kämpar på. 4 veckor har jag gjort det nu (med varierande fokus och målinriktning). 4 veckor - 3,8 kilo (efter dagens invägning) - 8 cm i midjan. Stabilt och kul. Precis som en diet ska vara. När jag tänker är nog just stabilitet och kuligt det de flesta förknippar med bantning och dieter.
Idag är jag argt bitter. Jag tror det betyder att det är en bra dag. Att den kommer vara produktiv även om en eller två personer kanske kommer få stå ivägen för verbala käftsmällar. Antagligen förtjänas det. Antagligen är åtminstone en av dem en vit, heterosexuell, helt ok, ung man. Ibland är det en skön känsla att vara arg utan att egentligen ha en anledning att vara det. Att känna hur man vill göra allt i 200 km/h och att det rusar inom en. Hellre det än ledsenhet eller andra negativa känslohittepån. Jag känner mig som en ostoppbar bladning av Betnér och Prussiluskan som bara vill plöja fram och låta andra ta konsekvenserna. Idag behöver jag din kärlek även om jag kanske inte gör någon övermäktigt bra reklam för mig själv så att du just idag känner för att ge mig den. Trotsa det. Ge mig den. Puss i ljumsken.
Jag spelar Bridge. Om det har undgått dig hörs vi antagligen alldeles för sällan. Förstod du, sett endast på rubriken, att detta inlägg skulle handla om bridge hörs vi nog rätt ofta och du är antagligen rätt less på att höra om det. Förlåt. Men här får du höra mer. De senaste dagarna har jag spelat extremt mycket bridge (för dig som inte vet är det ett kortspel som går ut på att man sitter stilla och tänker sjukt många timmar i sträck). Eftersom bridge är en sport - det är roligt för att det är sant - är ju vi utövare av denna sport givetvis atleter. Atleter drar stuntals på sig idrottsskador. Och här sitter jag nu. I sängen med värmedyna runt nacken. Idrottsskadad. Skulle jag få oväntat besök hade jag kunnat vrida huvudet och se vem som gästade men endast tack vare att dörren är till vänster om sängen. Annars. No-no. I natt fick jag ta sats för att kunna kräla bort till medicinskåpet (har inte alla ett sånt?) och trycka i mig diverse piller. Precis som att socker göder ett sockersug tänker jag dock att träning borde vara bästa botemedlet mot idrottsskador av denna rang så jag släppar mig snällt iväg till IKSU för en omgång beach. Det blir finfint det. Men visst ser ni det komiska i att behöva träna för att kunna stå ut med den här hårda tävlingssäsongen av bridgespelande? Om inte, börja spela bridge, ni tar det på absolut rätt sätt. Det är precis så seriöst som du tänker och framstår.
Med nackspärren följer en stark längtan efter mamma eller efter någon som är otroligt kär i mig och därför känner sig så illa tvungen att massera mig. Varken eller har jag. Mamma lite närmre logiskt sett än den där blivande. Den där han med stort H. Den där livspartnern.Yuck. På tal om det måste vi ju avhandla det tillsammans. Är det inte konstigt att normen är tvåsamhet och singellivet ett illa ont som bör ses som ett övergående tillstånd? Det får bli nästa inlägg. Nu väntar beachen, men först ett och annat piller.
60 minuters skrivande. Allt borta. Nej vänner. Jag orkar inte börja om. Det enda jag hade kvar var att lägga in en man på en aggresiv man - varför får förbli oklart. Det fungerade inte hur som helst att bifoga den - då. All text försvann. Nu fungerar det. Bilden är det enda som är kvar. Så nu tänker jag inte inte ha med den även om det tycks obegripligt:
Förutom aggressiva män handlade texten givetvis om veckans invägning. Ni som följt mig vet att måndagsmorgnar betyder invägning. 2.1 kilo. Gone. Mr Eduardo gissade närmst (det vara bara han och jag med i veckans tippning - vad pysslade ni andra med?). Grattis i allafall. Till dig för att du gissade närmst och till mig som kapat 2 liter Arla mjölk och en Marabou chokladkaka från min kroppshydda (är inte det ett väldigt äckligt ord?) de senaste 7 dagarna! Hurra!
Obs. Nu ska låten i förra inlägget gå att lyssna på - bara som liten bakgrundsmusik när ni läser. Och ja. Jag vet att jag uttalar "again" jättekonstigt.
Under våren har orkeslösheten ofta lyst med sin närvaro över mig (eller är det bara frånvaron som kan lysa? Har aldrig riktigt fattat det där...). Hur som. Ibland känns varje litet handlande som ett illa ont. Stundtals växer diskberget. Tidvis känns det vardagliga plocket som en oövervinnerlig björnkamp. Ibland är det svårt att välja mellan mjölk och vatten till maten (eller ja, det var svårt - sen i måndags är det inte det). Valmöjligheten i sig är alltså det svåra. Det där med mjölk och vatten var bara ett exempel- inget tidskrävande livsgrubbleri huruvida vilket som är bäst "på riktigt". Det alldagliga känns stundtals som livsprojekt som kräver mer energi än vad det lilla energipaketet innehåller. Kanske känner du som läser igen dig? Antagligen gör du det. Tidvis är nog livet så.
Sen vänder det. Efter regn kommer solsken som en vis kvinna kommenterade i min blogg. Du kan inte simma uppåt om du inte varit nere och vänt. Just nu tror jag det vänder. Herr W beskriver min känsla genom låtraden; "det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig, ibland har jag vaknat på morgon, och gjort det jag ska...". Och det är ta mig tusan exakt vad jag gör. Vaknar på morgonen och gör det jag ska. Inte bara det jag vill utan även det jag ska.
Ta bara idag till exempel. Jag rör på mig, äter nyttigt, träffar människor jag tycker om, jobbar med kollo, deklarerar och lämnar in cykeln för däckbyte hos skomakaren när jag ändå är i farten. Ja. Det sista kan tyckas lite udda. Men det är roligt för att det är sant. Det gick då alldeles utmärkt för honom att byta däck på min cykel. Ingen grej. Hela den tid det tog försökte han dock in i benmärgen förstå varför jag inte hade någon sambo som kunde göra det istället för att han skulle utsättas. Vad hände med den förra sambon? Varför har fröken ingen ny? Hur vill fröken att den nya ska se ut? Väga? Heta? Hur lång ska han vara? Kan han, herr skomakare, kanske hjälpa till att skaffa en? Om fröken vill kan hon få lämna in en kravlista till honom så kan han hjälpa till och hålla utkik efter en lämplig? Vore det kanske något för fröken? Min genushjärna kickade givetvis in men eftersom han faktiskt hade hela sin energi på att hjälpa mig krystade jag istället fram något halvosäkert "jag reder mig ganska bra själv". Inte föga förvånande trodde varken herr skomakare eller jag på det. Både han och jag var ju liksom med när jag plockade fram hundögonen, försökte se mindre ut, la huvudet på sned och bad honom snällt om hjälp. Så bortsett från den uteblivna genusdiskussionen hade jag inte några bra svar att ge herr skomakare. Jo förutom då att jag faktiskt får nya däck på cykeln (visserligen genom honom) men att alla sätt ju är bra utom de dåliga. Ville han så fick han såklart hålla utkik efter min framtida men han behöver inte låta det ta fokus från hans vardagliga verksamhet (vilket vore ett rimligt scenario dömt utifrån hans upprördhet över en 27-årig singelbrud). Det vore ju ett orimligt krav att ställa på sin skomakare tycker jag att sluta laga Umebornas skor och agera matchmaker. Däremot att få honom att byta däck för en smärre slant - svar: fullt rimligt.
Ikväll blir det thaigryta och tv-slappande - så där när jag ändå är i farten.
Och för er som undrar - igår slog vi umeås alla sm-kvalare i jakten på den åtrvärda sm-finalbiljetten. Jubel och klang. I början av nästa vecka vet vi om våra poäng räcker hela vägen. Den lilla cliffhangern är inte att leka med.
Imorse åkte jag på den stora dängen i squash. Klockan 11 sågs Henke (a.k.a. kollo-henke, a.k.a psyk-henke) och jag för att lira. Jag drog på mig någon gammal trasa. Han steg in med stolta steg iförd den trendigaste av squashklädsel med matchande svettband för både hår och arm. Ja då. Dessutom sådär 7 minuter sen spatserade han in. Inte så man hinner bli arg men tillräckligt för att sätta mina tävlingsnerver och psyke i svaj. Aldrig tidigare har vi möts i squash. Men båda har ju spelat. Mycket. Vad som går in i begreppet mycket är hyffsat subjektivt. Fullt medveten om att "mycket" antagligen innebär att jag har en övertro och överdriven bild av mig själv och att Henke är realist gick jag givetvis in med inställningen att jag hade en chans. Jag kan ju trots allt slå Mr Bolt i 100 m om jag bara tar i och tränar lite innan (som tidigare nämnt tar det ju bara 10 000 timmar att bli värdsledande). Det är ju ingen grej.
Hur som. Tillbaka till matchen. Jag hade absolut inte den blekaste lilla chans. Förlusten var ett faktum efter 10 minuter när vi hade hunnit avverka de 5 set som en squashmatch kan bestå av. Jaja. Skam den som ger sig. Jag sprang 1 timme och förlustade således även 500 sköna kalorier samt och dessutom fick umgås med en helt ok ung person. Värt.
Med en dagsförlust i sinnet beger jag mig nu mot nya berg att bestiga. Ikväll smäller det. Ikväll är kvällen jag och min vän fröken Lott har laddat för i nästan ett år. Ikväll kvalar vi till SM-final i bridge. Ja du hörde rätt. Vi kvalar till SM-final. Och ja. I bridge. Och nej. Alla som spelar är inte över 75 år. Ja förvisso. 99 % är det - ja. Men inte alla.Halv 7 smäller det. Håll tummarna. Kasta era ess i rockärmen över oss (ja det finns massa kortskämt). Be en bön om du är religiös.
Uppdatering kommer givetvis snarast. Innan dess ska den här lilla kroppen fyllas på med en och annan kalori. So long. Puss!
Då var det dags. Ut med det gamla, in med det nya. Till "det gamla" kan du tänka allt som är rätt göttigt i sig själv. Inga konstigheter. Bara gött. Till "det nya" kan du tänka allt som du måste anstränga dig för att få det att bli göttigt och därmed är lite jobbigare och inte alls (i slutändan) lika göttigt oavsett ansträngningsnivå. Hänger du med? Det finns en rad olika exempel; den färdiga jordgubbskrämen mot en smoothie gjord på fettfri yoghurt, banan, spenat och hepatit-gubbar. Inget av det är särskilt jobbigt men tidigt på morgonen är det en markant skillnad i ansträngningsnivå. Tyvärr är det också en markant skillnad i kalorinivå. Så då var det dags. The return of the tjat.
Den ovannämnda smoothiesen (snyggt i bestämd form) var tillsammans med en knäckemacka utan smör men med västanost (en gul remsa som inte smakar något för att den inte innehåller något) och lite ruccola min frukost imorse. 309 kcal. En aptitretare. Tyvärr inte bara en aptitretare utan också 25 % av de kalorier jag får äta på en dag. Jösses Amalia. Hur ska det gå.
Det tar i snitt 66 dagar att få ett beteende att bli en vana. Det lärde vi oss i helgen av psykologfabriken. Är man jävligt snabb eller gör det sjukt mycket kan beteendet bli en vana på 14 dagar. Går det långsamt tar det 264 dagar (varken mer eller mindre). Beteendet "inte äta ohälsosamma saker eller ens äta sig mätt för den delen" vet jag tillhör den långsammare kategorin. Kanske för det är ett "inte" med i det. Kanske skulle det gå snabbare att lägga sig till med beteendet "äta lagom och rätt nyttigt". Men eftersom 4,5 av våra sammanlagt 6 olika känslor är negativa (halvan beror på om man gillar överraskningar eller inte) tänker jag inte så. Jag tänker att jag ska vänja mig vid att inte äta mig så mätt (iaf till magsäcken hakar på tåget och reduceras till en mycket mindre säck) och äta det tråkiga hälsosamma. Det kommer ta aslång tid. Jag kommer tjata. Det kommer göra ont i huvudet. Jag kommer behöva dricka ljummet vatten direkt ur kranen för att kunna somna. Men fuck it. Det är det värt. Det tar 10 000 timmar att bli världsledande inom något. Bring them on. Tjarå.
7 svåra år har passerat sen jag bloggade senast i december. Eller ja. Inte på riktigt såklart (då är det ju inte mer än 4 månader) men emotionellt iallafall.
Det är svårt för mig att blogga idag utan att automatiskt tvingas lämna ut den drös personliga erfarenheter, känslor, tankar och upplevelser som fyllt min vardag sen vi hördes senast. I viss mån vill jag bara lägga mig naken för er och skriva allt. Blotta mig totalt. Men jag är inte där. Inte än. Vi får ta det pö-om-pö (eller peu-on-peu som jag stavade det innan jag googlade det).
För nya läsare kan jag dela med mig om att det här länge var en bantningsblogg. 20 kilo tappade jag på 6 månader.
För att sammanfatta det kort gick det jävligt bra (även om det såklart hade sina toppar och dalar). Sen höll jag vikten ett år. Sen gick det utför. Eller uppför kanske är en bättre beskrivning. Vikten alltså.
På måndag är det därför dags igen (varför göra idag det man kan göra på måndag?). Liten har blivit större men ska bli mindre.
Den otroliga pepp jag fick från bloggläsare senast var rätt damn avgörande för att jag skulle lyckas. Och ja, jag förstår att du ser vad jag försöker fiska efter. Och ja, jag förstår att det kanske känns lite jobbigt för dig att börja om och peppa. Du har ju redan peppat mig till succé en gång. Jag lyckades ju med viktminskningen då. Givetvis är det inte lika kul andra gången. Det är som att se Stefan Holm slå nytt personbästa efter att han precis gjort det i hoppet innan eller höra Babben Larsson re-skämta med samma skämt flera gånger i följd. The moment's gone liksom. Det blir inte samma sak.
Men häng med på min resa. Rycks med i siffror, kaloriräkningar, kilon hit och dit, uteblivna träningar, gråt, frustration, kärlek, dåliga dejter, bra romanser, ovärderligt kompishäng, vardagstristess, klavertramp och vinster. Läs min blogg. Bli taggad, förbannad, glad eller less. Läs. Känner du suget att ändå smygpeppa mig lite så gör't. För mig är det lika viktigt. För mig är det på riktigt. För mig ska åtta (random - i think not) kilo bort till midsommar. Over and out.
Onsdag och slut på en hård arbetsvecka. Som student är mer än 8 timmar per dag klassat som en riktigt hård vecka. Så nu signar jag av och tar julledigt. På min ledighet ska jag skriva en c-uppsats som ska in i början av nästa år a.k.a om typ 3 veckor. Den här veckan har fyllts av det klippet visar nedan. Det har vi gjort 8 timmar per dag i 3 dagar, så gud bevare dig väl om du inte ens har mage att se klart hela klippet. Beundra, imponeras, dröm mardrömmar om ettor och nollor. Det har jag gjort.
Det var 1 minut (knappt) av era liv - för er som orkade se klart - är övertygad om att några fuskade. Prova det i 8 timmar.
Imorgon åker jag till Finland. I Finland är de bra på att bada bastu, prata finska, vara ganska bleka, dricka sprit och tydligen på att producera uppsättningar av svenska musikaler. Mycket märklig kombo - men jag gillart liksom. Mammi, pappi (får Mia Skärringers röst i huvudet när jag skriver det - love it) och jag ska dit och härja i sköna 14 timmar typ. Varför stanna längre än nödvändigt? Kul ska det bli. Jag är osäker på hur de ska lyckas få "Karl-Oskar, nu far vi till Amerikat" att låta trovärdigt på finlands-svenska istället för på småländska. Kanske skrattar vi åt dem, kanske med dem. Den som lever får se.
Efter det bär det av mot en fridfull jul i gnällbältet. Fridfullhet är lite av familjen Möllers nyckelord...not. Vi härjar mest på men det passar mig ganska bra. Familjen Buller. Den som hörs och syns mest vinner.
På tal om resor borde jag kanske packa. Visst är det ok att fylla väskan med tvätt även när man är 27?
The story of my life i vad som ses som korta drag för mig och antagligen tidvis långrandiga för er.
Jag föddes under det glamorösa året 1985 på Linköpings KK (orbs. kvinnoklinik). När jag föddes sa doktorn att någon fotomodell blir jag då aldrig. Han tyckte jag hade för stort huvud och för korta ben för det. En liten anekdot om ett rikspucko s.a.s.
Hur som. Vi bodde i Vreta Kloster a.k.a Berg a.k.a. vid Göta kanal utanför Linköping. Vi flyttade till USA. Vi flyttade tillbaka till Vreta. Vi flyttade till Ljungsbro (där Cloettafabriken ligger f.y.i). Sen Göteborg. Sen utbytesår i Australien. Sen Malmö. Sen Lund. Sen tillbaka till Australien. Nu Umeå. Snart Göteborg. Det ger en snittboendetid på 2,7 år på varje ställe - mattesnille som jag är räknade jag bara samman alla olika ställen jag bott på. Mindes min ålder och delade med antalet ställen (om ni inte förstod hur jag kunde lista ut snittiden så snabbt alltså).
I alla fall. Dessa flyttar har fört oändligt massa gott med sig. Jag har fått se massa häftiga ställen, träffa folk jag aldrig skulle stött på, lärt mig hur man skaffar nya vänner snabbt som tusan, är rätt vass på att flyttpacka - ja ni förstår själva. Men det för också vissa negativa saker med sig. Och i synnerhet tänker jag på stundande högtid. Jul tänker ni. Din lille knäppis där. Den firar du ju med familjen var du än bor. Ja. Men det är inte jul jag tänker på utan nyår. De som växt upp på samma ställe (i synnerhet de från lite mindre ställen) har liksom sina home-coming parties på nyår. Alla är hemma för att fira jul med familjen och således firar samma gäng nyår tillsammans år ut och år in. Det är då de gamla vännerna ses. För mig blir alla ovannämnda orter rätt onaturligt att vistas på över nyår. Vreta har jag ju liksom knappt sett sen jag var 6. Typiskt onödigt att åka dit. Omaha, Nebraska. Nja. Jag var 1 när jag bodde där. Kommer inte att tänka på någon självklar polare att fira med där. Ljungsbro går bort. Sen blir det mer tricky. De senaste åren har jag firat i Umeå. Naturligt i ett samboförhållande. Men detta nyår är jag inte sambo. Jag är så in i gatan fetingsingel. Då blir inget naturligt. Göteborg toppar ju givetvis listan över ställen att vara på och en god vän (vi kan kalla henne Victoria) är "bokad" som häng-i-gängpartner - det blir grymt. Men sen är liksom alla ens kompisar utspridda världen över. Det finns liksom inget gäng för häng. Mycket märkligt. Summan av världens längsta kardemumma: Flyttens baksida. Och snart gör jag det igen. Fast då hem. Gött mos.
Idag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedagen. Om du inte tror mig. Räkna efter själv. Det är sant faktiskt. Så. Enough om jul. Det bör liksom inte hypas för mycket det där med jul tycker jag. Då hinns det ju tröttnas på innan det ens har börjat.
Idag fick jag frågan om det finns fler som jag. Vad svarar man på det? Det jag vet är att det spritter i fingrarna om att få skriva ett långt blogginlägg till er där jag beskriver i detalj hur pass unik jag är (kalla mig egenkär, kalla mig ärlig). Men i jantelagens Sverige jobbar vi inte så. Varken i blogg eller verbalt. I jantelagens Sverige vill vi (obs. lägg märke till hur viktigt det är att jag pratar för "oss" som ett kollektiv, ingen ska lämnas ute, ingen ska sticka ut, alla ska med) ju vara någonstans mitt emellan. Inte för unika (som då enbart är en försköning av konstighetsbegreppet) eller för mainstream (något måste ju definera just dig och mig). Så jag valde helt enkelt att inte svara på frågan utifrån mig själv utan citerade istället min gode vän Emil i Lönneberga (visst blir det lite creepy när folk talar om fiktiva personer som om de vore riktiga) och trallar lite glatt på:
"Vet du va’ som är bra? Att det inte finns nån mer som jag! För tänk om, om det kom en förskräcklig liten Carin som liksom jag satte sta’ med att göra hyss (a.k.a. ...) varenda dag. Fast på sätt och vis så skulle det va bra, om det bara fanns en till som jag. En som jag, sån som jag, oj, vad mycket kul vi kunde ha!"
Det blir liksom legitimt att svara så, eftersom Emil gjort det först. Och då är vi tillbaka där vi började. Om jag svarar som någon annan redan har gjort så blir jag ju inte konstigt utstickande. Och eftersom det bara är en liten påhittad pojke som svarat så (och ja, ni hörde mig, han finns ju inte ens) så blir det liksom inte mainstream att svara så. Det är ju bara han och jag. Du och jag Emil (återigen - creepy). Hur skulle ni svarat?
I Umeå går tiden snabbt. Jag fyller den med att stirra in i word-dokument, tabba (säger man så data-geniuses?) till ett excel-ark. Stirra lite där. Tabba tillbaka. Kolla fejjan. Dricka kaffe. Komma på massa gammalt folk som jag verkligen verkligen borde ta upp kontakten med. Övertyga mig själv om att det är viktigare än uppsatsen (fast jag typ inte pratat med dem på örtio år känns det extra relevant att göra det just nu). Dricka kaffe. Kolla fejjan. Tabba till word. Sen så kommer helgen och då vill våran präst, att jag ska i kyrkan men då sover jag mest. Nej ok. Så går det ju inte till (mycket A. Lindgren idag asså). På helgen fortsätter jag stirra in i word. Alternativt blogga till er. Som jag precis gjort, vilket ni ju förstår. Tack för att ni snor en halvtimme ofrivilligt. Vill ni göra mig ännu gladare skriver ni en rad eller slår mig en pling. Var min ursäkt.
Enligt Wiki (som ju alla vet är det nya NE) innebär bordläggning att skjuta upp ett ärende till senare tillfälle (ja, det står lite mer om det men det är liksom summan av kardemumman, min tolkning). Ja. Eftersom de flesta av er som läser detta är helt okej unga (?) personer med antagligen en relativ (!) normalstörning, ett hyffsat ordförråd och en lagom intelligens visste ni säkert redan betydelsen utan varken wiki, moi eller NE. Hur som helst. Det är lite my thang tror jag - att bordlägga. Den här bloggen är ett tydligt exempel. Den har liksom aldrig varit slut, finito, done. Den har konstant legat och gnytt någonstans inom mig, redo att plockas fram vid rätt tillfälle. Och kanske är det tillfället nu. Kanske är jag återigen motiverad att skriva. Kanske är jag återigen i behov att skriva av mig. Kanske har jag fortfarande några tappra läsare som kommer med små hejja-rop. Kanske skriver jag för kråkorna. Det spelar inte så stor roll.
Mycket har hänt sen sist och jag tänker inte redogöra för något av det. Jag börjar på nytt igen. På tal om nytt och bordläggning bordlades potentiell bra kärlek (som en god vän skulle uttryckt det, vi kan kalla henne Lotten) idag. Bra kärlek är rätt odefinierat inser jag medan jag skriver. I det här fallet tror jag att bordläggningen av det potentiella innebär att jag tar massa bra coola saker jag känner (a.k.a bra kärlek), slår in det i ett litet rosa (orbs. viktigt) paket och knyter massa snören runt det, dränker det med en sten i Nydalasjön och får eventuellt ta dykcert en dag och hämta upp det. Eller så får det bara ligga där - den som lever får se. Men tills dess får det hursomhelst bara ligga där och samla damm (finns det damm i vätska?). Tid och energi ska inte läggas på det potentiella utan helt på en uppsats som ska in om en månad. Kanske är det om detta bloggen kommer handla - uppsatsen alltså- istället för potentiell bra kärlek, är det inte upphetsande så säg?
Följ med om ni vill. Jag vill att ni gör det. Tills nästa gång vi hörs, kolla och skänk en slant till Musikhjälpen (på SR, SVT eller andra ställen).
Igår var jag och min goda vän Fröken Em på bio. "En dag" såg vi, efter att jag tvingat Em att sträckläsa den tjocka boken på mindre än två dygn. Ingen, ingen, ingen får se filmen utan att ha läst boken. Lova det. Bra. Hursom helst, filmen, precis som boken, är fylld av åtrå, längtan, kärlek och sorg. Den är vacker och inte helt sällan så låg en dimma av spänningar över biomörkret, inte hellt sällan fylldes ögonen med tårar - i alla fall i några millisekunder till kvinnan längst bak högt och ljudligt kommenterade med sina: "Oj, oj, oj", "Se på tusan, ligg med varandra nån gång då", "Nu händer det, nu händer det, jag vet det", "oh la la", "dra på trissor vad de äter upp varandra". Kvinnan hade någon slags utvecklingsstörning. Vad hon hade hör inte hit. Med sig hade hon två personliga assistenter som inte satt bredvid kvinnan utan hade ett säte emellan. Ofta skrattade de åt sin brukares tourettesliknande kommentarer. Och det var också de enda de gjorde under 2 timmars betald arbetstid.
.
När någon i biomörker kommenterar högt och tydligt och med alldeles för jämna mellanrum stör det de andra biogästerna. Det är ett fakta. Beroende på vem som kommenterar stör det mer eller mindre. Är det ett gammalt halvdövt par som hjälper varandra att förstå filmen är det halvirriterande men inget man skulle lägga sig i. Är det däremot två fnittriga fjortisar hade hela salongen vänjt sig om och bett dem dra dit pepparn växer - antagligen redan vid den första kommentaren. Är det ett litet barn hade det antingen varit gulligt eller så hade man blivit irriterad på barnets förälder som bevisligen inte kan uppfostrans alla regler. Är det en utvecklingsstörd vet jag inte hur man får/bör/ska reagera. För det är etiskt oförsvarbart att tycka någonting. Hon har ju rätt att gå på bio precis som alla andra. Ja.
När jag jobbar på kollo går vi ganska ofta på bio med barnen. Många av barnen som besöker oss har avsaknad av impulskontroll, svårt att behärska sociala koder och har myror som spritter i hela kroppen på dem samtidigt. Dessa barn fixar en biosalong galant. Mycket tack vare fantastisk personal. När vi går på bio med dem sitter vi inte ett säte ifrån. När de yttrar sig då det ska vara tyst uppmuntrar personalen inte dem genom att skratta, kommentera, bekräfta deras felaktiga beteende. Det är A och O att kunna lägga en lugnande hand på deras axel, försiktigt schyssja dem eller bara klappa deras hand. Det går inte om man inte sitter bredvid personen ifråga, saknar empati och sympati för resterande biosalong eller bara är en kass personlig assistent.
.
Allt detta funderade jag på under filmen, inte främst på att kvinnans kommentarer var opassande och irriterande, utan hur f-n man kan anställa sån personal med noll förmåga att läsa in situationer, noll insikt i hur brukaren behöver stöd och hjälp. Jävla puckon. Jaja, 110 spänn i sjön. Men skitsam, boken är ändå tusen gånger bättre med eller utan mina vänner på bakersta raden.
När jag var 15 var jag på min första Lars Winnerbäckskonsert på Bommens salonger i Göteborg. Han var vår husgud och min storasyster som var 18 (sjukt gammalt ändå eller hur) hade ringt och snackat med vakterna innan. Eftersom Winnerbäck på den tiden inte drog särskilt mycket folk var det hellugnt så länge min syrra gick i god för att jag inte skulle supa mig full. Året var 2000 och Winnerbäck hade ganska nyligen släppt albumet Kom. Jag minns hur vuxen och tuff jag kände mig som fick gå på Bommens och se honom. The one. Jag minns hur magen pirrade, hur jag inte kunde äta lunch och hur jag valde i timmar för att hitta rätt outfit. Vi kanske var 40 personer på Bommens den kvällen och minns jag inte helt fel kramade han så gott som alla efteråt tacksam för att vi ropat in honom på säkert 8 (randomst, i think not) extranummer. Han och jag var nog mest i exstas av samtliga.
Sen dess har jag sett honom säkert 25 gånger. En gång har han varit bättre än på Bommens. En gång, på en sittande inomhuskonsert i hemstaden Linkan. De övriga 23 gångerna har varit utomhus eller med stående publik som är tänkta hoppa upp och ner till de dystra balladerna. Det funkar liksom inte. Men skam den som ger sig. Imorgon kommer han till Ume och vi ska dit - inomhus (vilket är ju en jäkla tur eftersom vi typ har vinter här). Förväntingarna så här 11 år efter den första konserten är inte så höga. Det pirrar inte i magen, jag har inte repat in varenda ord av hans låttexter och jag kommer (förmodligen) inte välja och vraka för att hitta favorittrosorna dagen till ära. Det känns som en angenäm lördagsunderhållning - varken mer eller mindre.
Och vad har detta med nåt att göra tänker ni? Jo. Jag har blivit vuxen. Fan. Saker är inte lika spännande nu för tiden. Jag räknar inte dagarna till julafton, jag längtar inte efter att få ny ryggsäck innan skolstarten, jag får inte magont så fort vi ska resa bort. Inte ens Winnerbäck är överdrivet spännande längre. Jag är vuxen. Touché.
I psykologin läser jag om hur kvantitet kan överträffa kvalitet. Bland annat gäller det vänner. Den som har ett stort socialt nätverk med vänner och familj som bryr sig och finns där lever längre. Det säger forskningen. Då är det sant.
Lagom till eftermiddagskaffet jag nu värmer mina händer på började jag reflektera över detta. Hur många riktigt nära vänner har jag egentligen? Och hur kommer det sig att vissa består men den stora massan faller bort längs vägen? Ju mer jag flyttar runt, läser nya kurser och flänger och far - desto färre verkar de bli. Kanske beror det just på detta flängande? Vissa går helt enkelt inte att vårda den där nära vänskapen med när man inte ses. Det som gnager mig är att det ju funkar alldeles utmärkt med en del, hur kommer det sig då att det går rakt åt skogen med andra?
Alla har väl någon gång råkat ut för den där supernära kompisen som finns där i vått och torrt, hör av sig i snudd på för ofta och som du därför tror alltid kommer vara din vän--enda tills kompisen skaffar partner. Då existerar du inte längre. Det är som du suddats ut från kartan. Den enda som helt plötsligt spelar någon roll är din nya partner. Jag avskyr, föraktar och hatar det. Människor som gör så. Men så tänker jag...är det därför jag tycker mig ha färre nära vänner nu än under guldåren på t.ex. gymnasiet? Är det för att jag har blivit den där flickvännen som helt enkelt inte bryr mig lika mycket? Nej, jag tror banne i mig inte det. Och är det jag ska det ändras snarast. Inga namn nämnda, inga glömda. En handfull gamla vänner kan jag peka ut som exkluderat mig och säkert majoriteten av sina andra gamla vänner från sin lilla kärleksvärd och jag vill inte vara en av dem. Jag vägrar. Jag tänker inte dö ensam och i förtid när min partner lämnat mig, barnen bor i peru och mina vänner försvann för att jag valde bort dem. Hell no.
Idag gick jag igenom telefonlistan i mobilen i hopp om att kanske ringa en saknad gammal vän. Mina riktigt nära vänner är färre idag. Betydligt färre. Men jag tänker inte vara den där som ringer min exkluderande vän och stör i dennes gullegulleförhållande. Jag tänker inte tjata, truga mig på och störa. Skit i forskningen. Kvalitet duger gott åt mig. Ni vet vilka ni är och er släpper jag inte hur jäkla kära ni än blir. Så det så.
Oj tänker ni nu. Uppdatering...det var som tusan? Varför skriver hon på bloggen igen? Har hon månne lite att göra, gått upp de tidigare tappade 20 kilona eller bara lite skrivabstinens? Hej igen kära läsare. Ja, du ser rätt. Jag är tillbaka. Svaret är en mild blandning av ovanstående. Jag har fortfarande semester, jag har lagt på mig sommarkilon och jag saknar att skriva till, med och för er. Men mest är det ju kilona såklart. I början av sommaren vägde jag under mitt utsatta mål. 66 pannor. Det var göttigt. Idag väger jag 70 igen. God damn it. 4 kilo på två månader. Inte helt ok. Därför tar vi nya tag igen! Är ni med mig? 4 kilo ska bort. Kanske 5,6 eller 7 när jag ändå är i farten. Vad säger ni? Och framförallt - tills när? Utmana mig, hetsa mig och smutskasta mig för motivationen är tillbaka. In i fettdimman!
När jag träffade min storebror härom veckan meddelade han mig i sann syskonanda att jag förvisso är gladare som smal men att jag faktiskt var roligare som tjock. Han må ha rätt men det struntar jag i. Prio 1 är glad o sen får jag väl gå en humorkurs. Nu kör vi.
