60 minuters skrivande. Allt borta. Nej vänner. Jag orkar inte börja om. Det enda jag hade kvar var att lägga in en man på en aggresiv man - varför får förbli oklart. Det fungerade inte hur som helst att bifoga den - då. All text försvann. Nu fungerar det. Bilden är det enda som är kvar. Så nu tänker jag inte inte ha med den även om det tycks obegripligt:
Förutom aggressiva män handlade texten givetvis om veckans invägning. Ni som följt mig vet att måndagsmorgnar betyder invägning. 2.1 kilo. Gone. Mr Eduardo gissade närmst (det vara bara han och jag med i veckans tippning - vad pysslade ni andra med?). Grattis i allafall. Till dig för att du gissade närmst och till mig som kapat 2 liter Arla mjölk och en Marabou chokladkaka från min kroppshydda (är inte det ett väldigt äckligt ord?) de senaste 7 dagarna! Hurra!
Obs. Nu ska låten i förra inlägget gå att lyssna på - bara som liten bakgrundsmusik när ni läser. Och ja. Jag vet att jag uttalar "again" jättekonstigt.
Under våren har orkeslösheten ofta lyst med sin närvaro över mig (eller är det bara frånvaron som kan lysa? Har aldrig riktigt fattat det där...). Hur som. Ibland känns varje litet handlande som ett illa ont. Stundtals växer diskberget. Tidvis känns det vardagliga plocket som en oövervinnerlig björnkamp. Ibland är det svårt att välja mellan mjölk och vatten till maten (eller ja, det var svårt - sen i måndags är det inte det). Valmöjligheten i sig är alltså det svåra. Det där med mjölk och vatten var bara ett exempel- inget tidskrävande livsgrubbleri huruvida vilket som är bäst "på riktigt". Det alldagliga känns stundtals som livsprojekt som kräver mer energi än vad det lilla energipaketet innehåller. Kanske känner du som läser igen dig? Antagligen gör du det. Tidvis är nog livet så.
Sen vänder det. Efter regn kommer solsken som en vis kvinna kommenterade i min blogg. Du kan inte simma uppåt om du inte varit nere och vänt. Just nu tror jag det vänder. Herr W beskriver min känsla genom låtraden; "det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig, ibland har jag vaknat på morgon, och gjort det jag ska...". Och det är ta mig tusan exakt vad jag gör. Vaknar på morgonen och gör det jag ska. Inte bara det jag vill utan även det jag ska.
Ta bara idag till exempel. Jag rör på mig, äter nyttigt, träffar människor jag tycker om, jobbar med kollo, deklarerar och lämnar in cykeln för däckbyte hos skomakaren när jag ändå är i farten. Ja. Det sista kan tyckas lite udda. Men det är roligt för att det är sant. Det gick då alldeles utmärkt för honom att byta däck på min cykel. Ingen grej. Hela den tid det tog försökte han dock in i benmärgen förstå varför jag inte hade någon sambo som kunde göra det istället för att han skulle utsättas. Vad hände med den förra sambon? Varför har fröken ingen ny? Hur vill fröken att den nya ska se ut? Väga? Heta? Hur lång ska han vara? Kan han, herr skomakare, kanske hjälpa till att skaffa en? Om fröken vill kan hon få lämna in en kravlista till honom så kan han hjälpa till och hålla utkik efter en lämplig? Vore det kanske något för fröken? Min genushjärna kickade givetvis in men eftersom han faktiskt hade hela sin energi på att hjälpa mig krystade jag istället fram något halvosäkert "jag reder mig ganska bra själv". Inte föga förvånande trodde varken herr skomakare eller jag på det. Både han och jag var ju liksom med när jag plockade fram hundögonen, försökte se mindre ut, la huvudet på sned och bad honom snällt om hjälp. Så bortsett från den uteblivna genusdiskussionen hade jag inte några bra svar att ge herr skomakare. Jo förutom då att jag faktiskt får nya däck på cykeln (visserligen genom honom) men att alla sätt ju är bra utom de dåliga. Ville han så fick han såklart hålla utkik efter min framtida men han behöver inte låta det ta fokus från hans vardagliga verksamhet (vilket vore ett rimligt scenario dömt utifrån hans upprördhet över en 27-årig singelbrud). Det vore ju ett orimligt krav att ställa på sin skomakare tycker jag att sluta laga Umebornas skor och agera matchmaker. Däremot att få honom att byta däck för en smärre slant - svar: fullt rimligt.
Ikväll blir det thaigryta och tv-slappande - så där när jag ändå är i farten.
Och för er som undrar - igår slog vi umeås alla sm-kvalare i jakten på den åtrvärda sm-finalbiljetten. Jubel och klang. I början av nästa vecka vet vi om våra poäng räcker hela vägen. Den lilla cliffhangern är inte att leka med.
Imorse åkte jag på den stora dängen i squash. Klockan 11 sågs Henke (a.k.a. kollo-henke, a.k.a psyk-henke) och jag för att lira. Jag drog på mig någon gammal trasa. Han steg in med stolta steg iförd den trendigaste av squashklädsel med matchande svettband för både hår och arm. Ja då. Dessutom sådär 7 minuter sen spatserade han in. Inte så man hinner bli arg men tillräckligt för att sätta mina tävlingsnerver och psyke i svaj. Aldrig tidigare har vi möts i squash. Men båda har ju spelat. Mycket. Vad som går in i begreppet mycket är hyffsat subjektivt. Fullt medveten om att "mycket" antagligen innebär att jag har en övertro och överdriven bild av mig själv och att Henke är realist gick jag givetvis in med inställningen att jag hade en chans. Jag kan ju trots allt slå Mr Bolt i 100 m om jag bara tar i och tränar lite innan (som tidigare nämnt tar det ju bara 10 000 timmar att bli värdsledande). Det är ju ingen grej.
Hur som. Tillbaka till matchen. Jag hade absolut inte den blekaste lilla chans. Förlusten var ett faktum efter 10 minuter när vi hade hunnit avverka de 5 set som en squashmatch kan bestå av. Jaja. Skam den som ger sig. Jag sprang 1 timme och förlustade således även 500 sköna kalorier samt och dessutom fick umgås med en helt ok ung person. Värt.
Med en dagsförlust i sinnet beger jag mig nu mot nya berg att bestiga. Ikväll smäller det. Ikväll är kvällen jag och min vän fröken Lott har laddat för i nästan ett år. Ikväll kvalar vi till SM-final i bridge. Ja du hörde rätt. Vi kvalar till SM-final. Och ja. I bridge. Och nej. Alla som spelar är inte över 75 år. Ja förvisso. 99 % är det - ja. Men inte alla.Halv 7 smäller det. Håll tummarna. Kasta era ess i rockärmen över oss (ja det finns massa kortskämt). Be en bön om du är religiös.
Uppdatering kommer givetvis snarast. Innan dess ska den här lilla kroppen fyllas på med en och annan kalori. So long. Puss!
Då var det dags. Ut med det gamla, in med det nya. Till "det gamla" kan du tänka allt som är rätt göttigt i sig själv. Inga konstigheter. Bara gött. Till "det nya" kan du tänka allt som du måste anstränga dig för att få det att bli göttigt och därmed är lite jobbigare och inte alls (i slutändan) lika göttigt oavsett ansträngningsnivå. Hänger du med? Det finns en rad olika exempel; den färdiga jordgubbskrämen mot en smoothie gjord på fettfri yoghurt, banan, spenat och hepatit-gubbar. Inget av det är särskilt jobbigt men tidigt på morgonen är det en markant skillnad i ansträngningsnivå. Tyvärr är det också en markant skillnad i kalorinivå. Så då var det dags. The return of the tjat.
Den ovannämnda smoothiesen (snyggt i bestämd form) var tillsammans med en knäckemacka utan smör men med västanost (en gul remsa som inte smakar något för att den inte innehåller något) och lite ruccola min frukost imorse. 309 kcal. En aptitretare. Tyvärr inte bara en aptitretare utan också 25 % av de kalorier jag får äta på en dag. Jösses Amalia. Hur ska det gå.
Det tar i snitt 66 dagar att få ett beteende att bli en vana. Det lärde vi oss i helgen av psykologfabriken. Är man jävligt snabb eller gör det sjukt mycket kan beteendet bli en vana på 14 dagar. Går det långsamt tar det 264 dagar (varken mer eller mindre). Beteendet "inte äta ohälsosamma saker eller ens äta sig mätt för den delen" vet jag tillhör den långsammare kategorin. Kanske för det är ett "inte" med i det. Kanske skulle det gå snabbare att lägga sig till med beteendet "äta lagom och rätt nyttigt". Men eftersom 4,5 av våra sammanlagt 6 olika känslor är negativa (halvan beror på om man gillar överraskningar eller inte) tänker jag inte så. Jag tänker att jag ska vänja mig vid att inte äta mig så mätt (iaf till magsäcken hakar på tåget och reduceras till en mycket mindre säck) och äta det tråkiga hälsosamma. Det kommer ta aslång tid. Jag kommer tjata. Det kommer göra ont i huvudet. Jag kommer behöva dricka ljummet vatten direkt ur kranen för att kunna somna. Men fuck it. Det är det värt. Det tar 10 000 timmar att bli världsledande inom något. Bring them on. Tjarå.
7 svåra år har passerat sen jag bloggade senast i december. Eller ja. Inte på riktigt såklart (då är det ju inte mer än 4 månader) men emotionellt iallafall.
Det är svårt för mig att blogga idag utan att automatiskt tvingas lämna ut den drös personliga erfarenheter, känslor, tankar och upplevelser som fyllt min vardag sen vi hördes senast. I viss mån vill jag bara lägga mig naken för er och skriva allt. Blotta mig totalt. Men jag är inte där. Inte än. Vi får ta det pö-om-pö (eller peu-on-peu som jag stavade det innan jag googlade det).
För nya läsare kan jag dela med mig om att det här länge var en bantningsblogg. 20 kilo tappade jag på 6 månader.
För att sammanfatta det kort gick det jävligt bra (även om det såklart hade sina toppar och dalar). Sen höll jag vikten ett år. Sen gick det utför. Eller uppför kanske är en bättre beskrivning. Vikten alltså.
På måndag är det därför dags igen (varför göra idag det man kan göra på måndag?). Liten har blivit större men ska bli mindre.
Den otroliga pepp jag fick från bloggläsare senast var rätt damn avgörande för att jag skulle lyckas. Och ja, jag förstår att du ser vad jag försöker fiska efter. Och ja, jag förstår att det kanske känns lite jobbigt för dig att börja om och peppa. Du har ju redan peppat mig till succé en gång. Jag lyckades ju med viktminskningen då. Givetvis är det inte lika kul andra gången. Det är som att se Stefan Holm slå nytt personbästa efter att han precis gjort det i hoppet innan eller höra Babben Larsson re-skämta med samma skämt flera gånger i följd. The moment's gone liksom. Det blir inte samma sak.
Men häng med på min resa. Rycks med i siffror, kaloriräkningar, kilon hit och dit, uteblivna träningar, gråt, frustration, kärlek, dåliga dejter, bra romanser, ovärderligt kompishäng, vardagstristess, klavertramp och vinster. Läs min blogg. Bli taggad, förbannad, glad eller less. Läs. Känner du suget att ändå smygpeppa mig lite så gör't. För mig är det lika viktigt. För mig är det på riktigt. För mig ska åtta (random - i think not) kilo bort till midsommar. Over and out.
