Igår var jag och min goda vän Fröken Em på bio. "En dag" såg vi, efter att jag tvingat Em att sträckläsa den tjocka boken på mindre än två dygn. Ingen, ingen, ingen får se filmen utan att ha läst boken. Lova det. Bra. Hursom helst, filmen, precis som boken, är fylld av åtrå, längtan, kärlek och sorg. Den är vacker och inte helt sällan så låg en dimma av spänningar över biomörkret, inte hellt sällan fylldes ögonen med tårar - i alla fall i några millisekunder till kvinnan längst bak högt och ljudligt kommenterade med sina: "Oj, oj, oj", "Se på tusan, ligg med varandra nån gång då", "Nu händer det, nu händer det, jag vet det", "oh la la", "dra på trissor vad de äter upp varandra". Kvinnan hade någon slags utvecklingsstörning. Vad hon hade hör inte hit. Med sig hade hon två personliga assistenter som inte satt bredvid kvinnan utan hade ett säte emellan. Ofta skrattade de åt sin brukares tourettesliknande kommentarer. Och det var också de enda de gjorde under 2 timmars betald arbetstid.
.
När någon i biomörker kommenterar högt och tydligt och med alldeles för jämna mellanrum stör det de andra biogästerna. Det är ett fakta. Beroende på vem som kommenterar stör det mer eller mindre. Är det ett gammalt halvdövt par som hjälper varandra att förstå filmen är det halvirriterande men inget man skulle lägga sig i. Är det däremot två fnittriga fjortisar hade hela salongen vänjt sig om och bett dem dra dit pepparn växer - antagligen redan vid den första kommentaren. Är det ett litet barn hade det antingen varit gulligt eller så hade man blivit irriterad på barnets förälder som bevisligen inte kan uppfostrans alla regler. Är det en utvecklingsstörd vet jag inte hur man får/bör/ska reagera. För det är etiskt oförsvarbart att tycka någonting. Hon har ju rätt att gå på bio precis som alla andra. Ja.
När jag jobbar på kollo går vi ganska ofta på bio med barnen. Många av barnen som besöker oss har avsaknad av impulskontroll, svårt att behärska sociala koder och har myror som spritter i hela kroppen på dem samtidigt. Dessa barn fixar en biosalong galant. Mycket tack vare fantastisk personal. När vi går på bio med dem sitter vi inte ett säte ifrån. När de yttrar sig då det ska vara tyst uppmuntrar personalen inte dem genom att skratta, kommentera, bekräfta deras felaktiga beteende. Det är A och O att kunna lägga en lugnande hand på deras axel, försiktigt schyssja dem eller bara klappa deras hand. Det går inte om man inte sitter bredvid personen ifråga, saknar empati och sympati för resterande biosalong eller bara är en kass personlig assistent.
.
Allt detta funderade jag på under filmen, inte främst på att kvinnans kommentarer var opassande och irriterande, utan hur f-n man kan anställa sån personal med noll förmåga att läsa in situationer, noll insikt i hur brukaren behöver stöd och hjälp. Jävla puckon. Jaja, 110 spänn i sjön. Men skitsam, boken är ändå tusen gånger bättre med eller utan mina vänner på bakersta raden.
När jag var 15 var jag på min första Lars Winnerbäckskonsert på Bommens salonger i Göteborg. Han var vår husgud och min storasyster som var 18 (sjukt gammalt ändå eller hur) hade ringt och snackat med vakterna innan. Eftersom Winnerbäck på den tiden inte drog särskilt mycket folk var det hellugnt så länge min syrra gick i god för att jag inte skulle supa mig full. Året var 2000 och Winnerbäck hade ganska nyligen släppt albumet Kom. Jag minns hur vuxen och tuff jag kände mig som fick gå på Bommens och se honom. The one. Jag minns hur magen pirrade, hur jag inte kunde äta lunch och hur jag valde i timmar för att hitta rätt outfit. Vi kanske var 40 personer på Bommens den kvällen och minns jag inte helt fel kramade han så gott som alla efteråt tacksam för att vi ropat in honom på säkert 8 (randomst, i think not) extranummer. Han och jag var nog mest i exstas av samtliga.
Sen dess har jag sett honom säkert 25 gånger. En gång har han varit bättre än på Bommens. En gång, på en sittande inomhuskonsert i hemstaden Linkan. De övriga 23 gångerna har varit utomhus eller med stående publik som är tänkta hoppa upp och ner till de dystra balladerna. Det funkar liksom inte. Men skam den som ger sig. Imorgon kommer han till Ume och vi ska dit - inomhus (vilket är ju en jäkla tur eftersom vi typ har vinter här). Förväntingarna så här 11 år efter den första konserten är inte så höga. Det pirrar inte i magen, jag har inte repat in varenda ord av hans låttexter och jag kommer (förmodligen) inte välja och vraka för att hitta favorittrosorna dagen till ära. Det känns som en angenäm lördagsunderhållning - varken mer eller mindre.
Och vad har detta med nåt att göra tänker ni? Jo. Jag har blivit vuxen. Fan. Saker är inte lika spännande nu för tiden. Jag räknar inte dagarna till julafton, jag längtar inte efter att få ny ryggsäck innan skolstarten, jag får inte magont så fort vi ska resa bort. Inte ens Winnerbäck är överdrivet spännande längre. Jag är vuxen. Touché.
