Livets etiska dilemman.
Kategori: Allmänt
.
När någon i biomörker kommenterar högt och tydligt och med alldeles för jämna mellanrum stör det de andra biogästerna. Det är ett fakta. Beroende på vem som kommenterar stör det mer eller mindre. Är det ett gammalt halvdövt par som hjälper varandra att förstå filmen är det halvirriterande men inget man skulle lägga sig i. Är det däremot två fnittriga fjortisar hade hela salongen vänjt sig om och bett dem dra dit pepparn växer - antagligen redan vid den första kommentaren. Är det ett litet barn hade det antingen varit gulligt eller så hade man blivit irriterad på barnets förälder som bevisligen inte kan uppfostrans alla regler. Är det en utvecklingsstörd vet jag inte hur man får/bör/ska reagera. För det är etiskt oförsvarbart att tycka någonting. Hon har ju rätt att gå på bio precis som alla andra. Ja.
När jag jobbar på kollo går vi ganska ofta på bio med barnen. Många av barnen som besöker oss har avsaknad av impulskontroll, svårt att behärska sociala koder och har myror som spritter i hela kroppen på dem samtidigt. Dessa barn fixar en biosalong galant. Mycket tack vare fantastisk personal. När vi går på bio med dem sitter vi inte ett säte ifrån. När de yttrar sig då det ska vara tyst uppmuntrar personalen inte dem genom att skratta, kommentera, bekräfta deras felaktiga beteende. Det är A och O att kunna lägga en lugnande hand på deras axel, försiktigt schyssja dem eller bara klappa deras hand. Det går inte om man inte sitter bredvid personen ifråga, saknar empati och sympati för resterande biosalong eller bara är en kass personlig assistent.
.
Allt detta funderade jag på under filmen, inte främst på att kvinnans kommentarer var opassande och irriterande, utan hur f-n man kan anställa sån personal med noll förmåga att läsa in situationer, noll insikt i hur brukaren behöver stöd och hjälp. Jävla puckon. Jaja, 110 spänn i sjön. Men skitsam, boken är ändå tusen gånger bättre med eller utan mina vänner på bakersta raden.
