Onsdag och slut på en hård arbetsvecka. Som student är mer än 8 timmar per dag klassat som en riktigt hård vecka. Så nu signar jag av och tar julledigt. På min ledighet ska jag skriva en c-uppsats som ska in i början av nästa år a.k.a om typ 3 veckor. Den här veckan har fyllts av det klippet visar nedan. Det har vi gjort 8 timmar per dag i 3 dagar, så gud bevare dig väl om du inte ens har mage att se klart hela klippet. Beundra, imponeras, dröm mardrömmar om ettor och nollor. Det har jag gjort.
Det var 1 minut (knappt) av era liv - för er som orkade se klart - är övertygad om att några fuskade. Prova det i 8 timmar.
Imorgon åker jag till Finland. I Finland är de bra på att bada bastu, prata finska, vara ganska bleka, dricka sprit och tydligen på att producera uppsättningar av svenska musikaler. Mycket märklig kombo - men jag gillart liksom. Mammi, pappi (får Mia Skärringers röst i huvudet när jag skriver det - love it) och jag ska dit och härja i sköna 14 timmar typ. Varför stanna längre än nödvändigt? Kul ska det bli. Jag är osäker på hur de ska lyckas få "Karl-Oskar, nu far vi till Amerikat" att låta trovärdigt på finlands-svenska istället för på småländska. Kanske skrattar vi åt dem, kanske med dem. Den som lever får se.
Efter det bär det av mot en fridfull jul i gnällbältet. Fridfullhet är lite av familjen Möllers nyckelord...not. Vi härjar mest på men det passar mig ganska bra. Familjen Buller. Den som hörs och syns mest vinner.
På tal om resor borde jag kanske packa. Visst är det ok att fylla väskan med tvätt även när man är 27?
The story of my life i vad som ses som korta drag för mig och antagligen tidvis långrandiga för er.
Jag föddes under det glamorösa året 1985 på Linköpings KK (orbs. kvinnoklinik). När jag föddes sa doktorn att någon fotomodell blir jag då aldrig. Han tyckte jag hade för stort huvud och för korta ben för det. En liten anekdot om ett rikspucko s.a.s.
Hur som. Vi bodde i Vreta Kloster a.k.a Berg a.k.a. vid Göta kanal utanför Linköping. Vi flyttade till USA. Vi flyttade tillbaka till Vreta. Vi flyttade till Ljungsbro (där Cloettafabriken ligger f.y.i). Sen Göteborg. Sen utbytesår i Australien. Sen Malmö. Sen Lund. Sen tillbaka till Australien. Nu Umeå. Snart Göteborg. Det ger en snittboendetid på 2,7 år på varje ställe - mattesnille som jag är räknade jag bara samman alla olika ställen jag bott på. Mindes min ålder och delade med antalet ställen (om ni inte förstod hur jag kunde lista ut snittiden så snabbt alltså).
I alla fall. Dessa flyttar har fört oändligt massa gott med sig. Jag har fått se massa häftiga ställen, träffa folk jag aldrig skulle stött på, lärt mig hur man skaffar nya vänner snabbt som tusan, är rätt vass på att flyttpacka - ja ni förstår själva. Men det för också vissa negativa saker med sig. Och i synnerhet tänker jag på stundande högtid. Jul tänker ni. Din lille knäppis där. Den firar du ju med familjen var du än bor. Ja. Men det är inte jul jag tänker på utan nyår. De som växt upp på samma ställe (i synnerhet de från lite mindre ställen) har liksom sina home-coming parties på nyår. Alla är hemma för att fira jul med familjen och således firar samma gäng nyår tillsammans år ut och år in. Det är då de gamla vännerna ses. För mig blir alla ovannämnda orter rätt onaturligt att vistas på över nyår. Vreta har jag ju liksom knappt sett sen jag var 6. Typiskt onödigt att åka dit. Omaha, Nebraska. Nja. Jag var 1 när jag bodde där. Kommer inte att tänka på någon självklar polare att fira med där. Ljungsbro går bort. Sen blir det mer tricky. De senaste åren har jag firat i Umeå. Naturligt i ett samboförhållande. Men detta nyår är jag inte sambo. Jag är så in i gatan fetingsingel. Då blir inget naturligt. Göteborg toppar ju givetvis listan över ställen att vara på och en god vän (vi kan kalla henne Victoria) är "bokad" som häng-i-gängpartner - det blir grymt. Men sen är liksom alla ens kompisar utspridda världen över. Det finns liksom inget gäng för häng. Mycket märkligt. Summan av världens längsta kardemumma: Flyttens baksida. Och snart gör jag det igen. Fast då hem. Gött mos.
Idag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedagen. Om du inte tror mig. Räkna efter själv. Det är sant faktiskt. Så. Enough om jul. Det bör liksom inte hypas för mycket det där med jul tycker jag. Då hinns det ju tröttnas på innan det ens har börjat.
Idag fick jag frågan om det finns fler som jag. Vad svarar man på det? Det jag vet är att det spritter i fingrarna om att få skriva ett långt blogginlägg till er där jag beskriver i detalj hur pass unik jag är (kalla mig egenkär, kalla mig ärlig). Men i jantelagens Sverige jobbar vi inte så. Varken i blogg eller verbalt. I jantelagens Sverige vill vi (obs. lägg märke till hur viktigt det är att jag pratar för "oss" som ett kollektiv, ingen ska lämnas ute, ingen ska sticka ut, alla ska med) ju vara någonstans mitt emellan. Inte för unika (som då enbart är en försköning av konstighetsbegreppet) eller för mainstream (något måste ju definera just dig och mig). Så jag valde helt enkelt att inte svara på frågan utifrån mig själv utan citerade istället min gode vän Emil i Lönneberga (visst blir det lite creepy när folk talar om fiktiva personer som om de vore riktiga) och trallar lite glatt på:
"Vet du va’ som är bra? Att det inte finns nån mer som jag! För tänk om, om det kom en förskräcklig liten Carin som liksom jag satte sta’ med att göra hyss (a.k.a. ...) varenda dag. Fast på sätt och vis så skulle det va bra, om det bara fanns en till som jag. En som jag, sån som jag, oj, vad mycket kul vi kunde ha!"
Det blir liksom legitimt att svara så, eftersom Emil gjort det först. Och då är vi tillbaka där vi började. Om jag svarar som någon annan redan har gjort så blir jag ju inte konstigt utstickande. Och eftersom det bara är en liten påhittad pojke som svarat så (och ja, ni hörde mig, han finns ju inte ens) så blir det liksom inte mainstream att svara så. Det är ju bara han och jag. Du och jag Emil (återigen - creepy). Hur skulle ni svarat?
I Umeå går tiden snabbt. Jag fyller den med att stirra in i word-dokument, tabba (säger man så data-geniuses?) till ett excel-ark. Stirra lite där. Tabba tillbaka. Kolla fejjan. Dricka kaffe. Komma på massa gammalt folk som jag verkligen verkligen borde ta upp kontakten med. Övertyga mig själv om att det är viktigare än uppsatsen (fast jag typ inte pratat med dem på örtio år känns det extra relevant att göra det just nu). Dricka kaffe. Kolla fejjan. Tabba till word. Sen så kommer helgen och då vill våran präst, att jag ska i kyrkan men då sover jag mest. Nej ok. Så går det ju inte till (mycket A. Lindgren idag asså). På helgen fortsätter jag stirra in i word. Alternativt blogga till er. Som jag precis gjort, vilket ni ju förstår. Tack för att ni snor en halvtimme ofrivilligt. Vill ni göra mig ännu gladare skriver ni en rad eller slår mig en pling. Var min ursäkt.
Enligt Wiki (som ju alla vet är det nya NE) innebär bordläggning att skjuta upp ett ärende till senare tillfälle (ja, det står lite mer om det men det är liksom summan av kardemumman, min tolkning). Ja. Eftersom de flesta av er som läser detta är helt okej unga (?) personer med antagligen en relativ (!) normalstörning, ett hyffsat ordförråd och en lagom intelligens visste ni säkert redan betydelsen utan varken wiki, moi eller NE. Hur som helst. Det är lite my thang tror jag - att bordlägga. Den här bloggen är ett tydligt exempel. Den har liksom aldrig varit slut, finito, done. Den har konstant legat och gnytt någonstans inom mig, redo att plockas fram vid rätt tillfälle. Och kanske är det tillfället nu. Kanske är jag återigen motiverad att skriva. Kanske är jag återigen i behov att skriva av mig. Kanske har jag fortfarande några tappra läsare som kommer med små hejja-rop. Kanske skriver jag för kråkorna. Det spelar inte så stor roll.
Mycket har hänt sen sist och jag tänker inte redogöra för något av det. Jag börjar på nytt igen. På tal om nytt och bordläggning bordlades potentiell bra kärlek (som en god vän skulle uttryckt det, vi kan kalla henne Lotten) idag. Bra kärlek är rätt odefinierat inser jag medan jag skriver. I det här fallet tror jag att bordläggningen av det potentiella innebär att jag tar massa bra coola saker jag känner (a.k.a bra kärlek), slår in det i ett litet rosa (orbs. viktigt) paket och knyter massa snören runt det, dränker det med en sten i Nydalasjön och får eventuellt ta dykcert en dag och hämta upp det. Eller så får det bara ligga där - den som lever får se. Men tills dess får det hursomhelst bara ligga där och samla damm (finns det damm i vätska?). Tid och energi ska inte läggas på det potentiella utan helt på en uppsats som ska in om en månad. Kanske är det om detta bloggen kommer handla - uppsatsen alltså- istället för potentiell bra kärlek, är det inte upphetsande så säg?
Följ med om ni vill. Jag vill att ni gör det. Tills nästa gång vi hörs, kolla och skänk en slant till Musikhjälpen (på SR, SVT eller andra ställen).
