Höller om Möller

Hej alla små lördagstroll.

Idag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedagen. Om du inte tror mig. Räkna efter själv. Det är sant faktiskt. Så. Enough om jul. Det bör liksom inte hypas för mycket det där med jul tycker jag. Då hinns det ju tröttnas på innan det ens har börjat. 

 

Idag fick jag frågan om det finns fler som jag. Vad svarar man på det? Det jag vet är att det spritter i fingrarna om att få skriva ett långt blogginlägg till er där jag beskriver i detalj hur pass unik jag är (kalla mig egenkär, kalla mig ärlig). Men i jantelagens Sverige jobbar vi inte så. Varken i blogg eller verbalt. I jantelagens Sverige vill vi (obs. lägg märke till hur viktigt det är att jag pratar för "oss" som ett kollektiv, ingen ska lämnas ute, ingen ska sticka ut, alla ska med) ju vara någonstans mitt emellan. Inte för unika (som då enbart är en försköning av konstighetsbegreppet) eller för mainstream (något måste ju definera just dig och mig). Så jag valde helt enkelt att inte svara på frågan utifrån mig själv utan citerade istället min gode vän Emil i Lönneberga (visst blir det lite creepy när folk talar om fiktiva personer som om de vore riktiga) och trallar lite glatt på: 

 

Det blir liksom legitimt att svara så, eftersom Emil gjort det först. Och då är vi tillbaka där vi började. Om jag svarar som någon annan redan har gjort så blir jag ju inte konstigt utstickande. Och eftersom det bara är en liten påhittad pojke som svarat så (och ja, ni hörde mig, han finns ju inte ens) så blir det liksom inte mainstream att svara så. Det är ju bara han och jag. Du och jag Emil (återigen - creepy). Hur skulle ni svarat?

 

I Umeå går tiden snabbt. Jag fyller den med att stirra in i word-dokument, tabba (säger man så data-geniuses?) till ett excel-ark. Stirra lite där. Tabba tillbaka. Kolla fejjan. Dricka kaffe. Komma på massa gammalt folk som jag verkligen verkligen borde ta upp kontakten med. Övertyga mig själv om att det är viktigare än uppsatsen (fast jag typ inte pratat med dem på örtio år känns det extra relevant att göra det just nu). Dricka kaffe. Kolla fejjan. Tabba till word. Sen så kommer helgen och då vill våran präst, att jag ska i kyrkan men då sover jag mest. Nej ok. Så går det ju inte till (mycket A. Lindgren idag asså). På helgen fortsätter jag stirra in i word. Alternativt blogga till er. Som jag precis gjort, vilket ni ju förstår. Tack för att ni snor en halvtimme ofrivilligt. Vill ni göra mig ännu gladare skriver ni en rad eller slår mig en pling. Var min ursäkt. 

Ikväll. Öl.