Höller om Möller

Utan en droppe vätska i kroppen och inte mat heller för den delen piskade jag 70-strecket imorse. 69.3 för att vara exakt. Jag njuter den korta stund det varar. Eftersom huvudvärken dunkar har jag klunkat säkert 5 liter vatten under dagen - vilket givetvis innebär att jag alldeles strax kommer att vara över det där förbannade strecket igen, om jag inte redan är det. Men jag tänker så här. Hade jag varit magsjuk i november kanske jag hade jublat över att vara under 85-strecket för en timme eller två. Nu är det, trots den korta vistelsen, ändå det mycket mer angelägna 70-strecket vi snackar om. Så jag undviker att väga mig och njuter av de trevliga siffrorna 6 9 3 som ettsat sig fast på näthinnan.

.

Den senaste timmen eller två har jag ignorerat huvudvärken och övat inför nästa helgs performance. Det är mycket som ska övas. Det mesta kan jag förstås inte avslöja här på bloggen. Men när jag träningsgår i hallen och försöker att varken vifta för mycket på rumpan eller se ut som en vandrande pinne som går bergsäkargång väcks en fråga i mitt huvud - Vad gör egentligen brudparet? De behöver ju inte vara det minsta nervösa. De gör ju ändå inget. Förutom att se snygga ut och säga ja. O vad jag vet kan de redan det.

Nej. Fokus borde ligga mycket mer på alla andra (läs: tärnor och i synnerhet småsystrar) som faktiskt både förväntas uppträda, hålla tal, se snygga ut, le, ha tappat 20 kilo, vinka glatt till den stora folksamlingen, vara en trevlig bordsdam, dansa vals med någon vilt främmande, hålla sig på en lagon berusningsnivå, passa upp på brudparet, underhålla alla som brudparet helt enkelt inte är sugna på att umgås med...ska jag fortsätta? Listan är oändlig. Brudparet gör nada. De har varandra till bordet och kan därför inta någon slags vardagsmiddagston till varandra om de så önskar. De har fått tid att öva vals med den de faktiskt ska dansa med och för övrigt spendera resten av livet med. Vad är egentligen en vals? Resterande tid behöver de bara njuta och ha sjukt kul. Och ändå får de all cred. Förjävligt om du frågar mig.

Men jag finner mig efter den stora massan, intalar mig att trots att de inte gör något kanske det är värt den lilla extra tiden av träningsgång i hallen för att göra dem glada och fortsätter att vicka lagom mycket.

Lite känner jag mig som Lotta på Bråkmakargatan när hon tränar på att vicka rumpan som man gör i slalom.

"Det är väl inte så svårt. Det är ju bara att vicka lite på rumpan", säger hon och vickar allt hon orkar.

På lördag ska jag stjäla showen. Alla som läst detta kommer kolla om jag vickar lagom på rumpan eller inte istället för att beundra brudparet. Carin - Brudparet 1-0.

---

Hemkommen från kollot är sannolikheten att jag bloggar 100 gånger större än när jag var på kollot. Mycket på grund av att den vackra kollogården har en obefintlig internetuppkoppling samt att det pågår fullt ös medvetslös från gryning till natt. Nu är jag hemma igen. I hela 5 dagar denna gång innan det är dags för helg igen. Helg betyder tydligen alltid att jag är på resande fot. Jag har gett upp att packa upp resväskan. Den töms på smutskläder, thats it. Tandborste, lakan, handduk och rena kläder är numera alltid nedpackade.

---

Kollot var för övrigt riktigt lyckat. Och trots påsk och fet barnmat lyckades jag tappa ytterliga 0.6 kilo. Jag erkänner mig dock misslyckad, besegrad, naken och exposed. Om knappt två veckor ringer klockorna för Sara och Jacob. Jag kommer inte väga 20 kilo mindre då. Kanske 17,5 men inte mer. Det känns trots mitt epic fail rätt ok. Jag kommer garanterat inte vara tjockast på bröllopet och kanske är det någon som faktiskt blir lite chockad över mitt ras. Typ någon som inte sett mig på länge. Kanske mormor. Kanske brorsan. Kanske någon av Saras avlägsna vänner som fortfarande minns mig som go, glad och rätt så rund. Den som lever får se!

.

Hela min familj utstrålar aldrig tidigare skådade bridezillas. Bröllop är det ända det pratas om. Visserligen älskar jag det och håller på att spricka av längtan, förväntningar och glädje. Men med hetsen kommer också nervositeten. I denna tidpunkt skulle jag kunna sträcka mig så långt att jag är nervösare än bruden själv.

.

- Sara! Glöm inte att sandpappra skorna innan kyrkan så du inte ramlar! hörde jag mig själv uppmana bruden igår

- Äh, jag kommer inte ramla. Det är matta på golvet...

- Ok, men silikoninlägg i skorna har du väl ändå...? Så du inte får ont tänker jag...

- Äh, min klännng är så lång. Det är ingen som kommer märka om jag sätter på mig slitna sneakers under när det väl ter sig så...

- Ok, men vet du någon som kommer stå längst bak i kyrkan som jag kan fokusera blicken på när jag står där framme?

- Äh, kolla bara på oss.

- Eeeh ok, men vad händer om någon får ris i ögat, kommer av sig i sitt tal eller typ fastnar i en toalett?

.

Just nu är det mitt skoval som gnager mig. Egentligen är det väldigt mycket annat som är värre men jag tänker att om jag projicerar hela min skräckblandade förtjusning över bröllopet på skorna kanske denna försvinner när jag väl valt skor. 2 par har jag köpt. 2 par som ser nästan likadana ut. 2 par som jag absolut inte kan välja emellan. Jag ringde mamma. Hon var stressad över annat. Frustrationen över att hon inte just där och då kunde välja åt mig över telefon fick mig att halvskrika "Jag ringer någon som bryr sig...". Och där är jag nu. Efter någon sekunds betänktetid och förnufttåterfångst inser jag att antagligen inte en jäkel bryr sig om att få skorna förklarade över telefon för att sedan hjälpa mig att välja. Och känner du att du kan motbevisa mig är du hjärtligt välkommen att ringa!

.

---

.

Mitt liv går i 180. Och då räknar vi inte kilometer per timme utan meter per sekund. Helgerna är överfyllda med jobb, jobb och åter jobb. Veckodagarna är om ännu mer överfyllda med praktik. Kanske är arbetsinsatsen ungefär lika för båda delar. Kanske är det så att praktiken känns tyngre för att kollo-jobbet är roligare? Har jag valt fel då? Skulle jag kanske stannat på socionomprogrammet och arbetat på kollo livet ut? Eller är det en era som precis som allt annat går över? Eller orkar jag med allting just för att båda är kul? Kanske är det kombinationen och variationen som driver mig? Hursom helst lider jag inte. Det enda som lider är mitt hjärtebarn bloggen. Och aj vad ont det gör att inte längre producera i samma utsträckning. Aj vad jobbigt det är att varje veckoinlägg (som det tragiskt nog nu är) lova att uppdatera oftare och sen inte hålla löftet. Så jag tänker inte lova det mer. Om jag således börjar blogga dagligen eller kanske flera gånger per dag får ni ta det som en positiv överraskning. På tal om sådant - överraskningar alltså - visade vågen 1 kilo mindre denna vecka än förra. Detta trots att mina gamla rutiner inte alls längre existerar. Däremot tror jag att mina nya rutiner med att undervisa stenhårt i veckorna och jobba på helgerna börjar ta form. Jag behärskar nu mer även dessa. Det är så konstigt med mig, jag behärskar så mycket. Jag gillar att ha många bollar i luften. Farbror Melkers ord, denna dag - ett liv, ekar varje kväll när huvudet möter kudden för att hälsa Herr Blund välkommen. Farbror Melker är fantastisk.

---

I helgen var jag på föreståndarutbildning i Stockholm. Under helgen föreläste bland annat en psykolog vid namn Oscar. Han var superb. Han blandade sin föreläsning med "elevaktiva" inslag. Ett gick ut på att, i par, punkta upp 4 punkter var och en av oss är bra på och en som vi vill bli bättre på. Så, menar Oscar, att en chef och faktiskt hela livet bör se ut när det kommer till konstruktiv kritik. Boosta minst 75%. Att boosta andra har blivit min akilleshäl. Jag får för mig att jag är ego och glömmer bort att ge cred till alla underbara familjemedlemmar, vänner, flyktigt bekanta, arbetskompisar och så vidare. Från och med nu ska jag bli fantastisk på det. Den tunna tråden mellan att bara ge komplimanger för sakens skull och faktiskt bara vara genuint ärlig är dock hårfin och något att tränna på.

.

Jag tänkte att jag börjar redan nu. Det är ju, trots att det är måndag, hög tid för en hiss och diss. Jag gör som Oscar säger - psykologen alltså, hissar 4 och dissar en. Oscar säger också att man alltid ska motivera sina boostar, exempelvis när man säger tack. Det gör jag därför nu. Det kan uppfattas smått sekt-aktig vilket det nog också är, men what the. Håll i er. Och hörni, är ni inte med denna vecka beror det kanske helt enkelt på att ni inte tjänat den platsen här och nu! Ta åt er, gör om - gör rätt!

.

4. Malmö-aviation-incheckningspojken. Tack för att du satte, inte en, utan typ 40 knallorangea "AKTAS"- lappar på min resväska som inte går att få bort eftersom ni använder er av nåt slags karlssons-super-hyper-duper-lim. Det gjorde att datorn som ännu inte hittat en dataväskavän klarade sig felfritt!

3. Den gråtande, främmande mannen på flyget - Tack för att du stortjöt och berättade om alla dina livsöden för mig i över 3 timmar på en annars väldigt tråkig flygresa. Det gjorde att resan gick snabbare och mitt liv helt plötsligt framstod som ganska simpelt och behagligt.

2. Bloggläsare - Tack för att ni fortsätter kolla min blogg stup i kvarten trots att jag inte skriver - det gör att jag får dåligt samvete vilket är både välförtjänt och legitimt för fortsatt nerveckling. Som sagt. 1 kilo - 15 totalt.

1. Mamma och pappa - Tack för att ni alltid ställer upp med allt möjligt (läs: pengalån åt en fattig student). Det gör att jag kan äta det jag borde och låta bli det jag inte borde!:) No money, no funny /your sunny!

.

En stor käftsmäll till samtliga er, med undantag för Akka, M&P samt Diberg. I över 2,5 år har jag bott i metropolen Umeå och i denna läckra lyxlägenhet. 2,5 år utan att en enda av er satt era små söta rumpor i en flygstol för att komma och hälsa på. Jaha, tänker alla Umebor. Jag har minsann varit där. Men en måttlig örfil får ni ändå. Dammråttorna klättrar på väggarna. Kom hit och drick Nespresso vetja! Sccchhhäms!

---

---

See ya!

Oj va längesen det var. Efter mycket uppmuntran gällande avsaknad av blogginlägg kommer därför ett här.

Tiden springer iväg. Själv hinner jag inte springa särskilt mycket vilket sätter spår. De senaste två veckorna har viktras samt viktuppgång uteblivet. Jag står still som en vandrande pinne som tagit paus från vandrandet.

Jag vet inte vad det beror på och det fustrerar mig. Jag tycker att jag äter som jag ska, avstår från det jag ska och tränar i den mån det hinns. Trots allt står det blixtstilla. Varken upp eller ner går det. Kanske har jag nått en av de där omtalade platåerna där kroppen helt enkelt bara gillar läget och stannar upp. Kanske äter jag feta chokladbollar omedvetet i sömnen, jag vet inte.

.

Folk påpekar dagligen hur de sista kilona är svårast att tappa. Jag har starkt diskuterat emot detta (innan den senaste tidens stillaståeende) och hävdat att det är bullshit. Men antagligen hade jag bara inte nåt de "sista kilona" än då. Men här jag alltså nu. Frustrerad, ledsen och förbannad. Ju mer jag kollar mig i spegeln, desto mer tycker jag att jag fortfarande är fet, överviktig och ful.

Kroppen må ha tappat 15 kilo, men hjärnan har inte hängt med. Spegelbilden ser minsann exakt likadan ut fortfarande vilket säkert skrämmer många av er. Jag är inte sjuk, bara lite fundersam!!! Men lika viktigt som den fysiska delen är börjar jag inse att den psykiska är minst lika relevant att arbeta med för mitt välbefinnande. Hur jobbar jag med den? Hur övertalar jag mig själv att jag faktiskt är ganska normal nu? Min standardfråga till folk är om de skulle se mig som tjock om de träffade mig för första gången. 100 % svarar nej på den frågan, men jag tror liksom inte helt på svaren. Vilket gör mitt konstanta frågande både onödigt och korkat. Hur når jag dit? Hur litar jag på att folk inte häver ur sig saker för att vara snälla utan att de faktiskt kanske menar det? Hur får jag hjärnan att fatta. Den är stört trög för tillfället.

.

Förra helgen var det möhippa för min syster. Hoppsan Kerstin vilket drag det var. Dagen/natten kan utan tvekan klassas som en av de bästa dygnen i mitt liv. Samtliga 19 brudar strålande i kapp med varandra. Det var inget tjejigt gulligull. Inget jämförande av utseenden hit och dit. Inget skitsnack bakom ryggen. Ingen kvinnlig elakhet. Alla var bara sjukt pushande och uppmuntrande mot varandra. Samtliga var vi, för det dygnet, universums roligaste och snyggaste brudar. Synd för er som inte var med.

I det umgänget kände jag mig smal. Där var inte hjärnan trög och fast i fetma-tänket. Och tro mig, det berodde inte på att de andra 18 var extremt överviktiga. Nej. De är tighta supermodeller hela högen. Men jag fick inte de gliringar, blickar och smygkommentarer som jag upplevt de tidigare 25 åren av mitt liv. Jag drog inte in magen vid bordet. Jag täckte inte min byst på dansgolvet. Jag var bara en i mängden. Inte utstickande. Inte hon den glada tjockisen som ska skatta sig lycklig för att hon iallafall har en social förmåga och kompetens. Tack brudar för detta ljuvliga dygn. När gör vi om det? Och hur gör jag för att alltid känna mig så?

.

Är ni vakna fortfarande eller har ni somnat av detta utdragna inlägg? Jag lovar från och med nu att uppdatera mycket oftare (och kortare). Kanske får det de kvarvarande 5 kilona att faktiskt försvinna. Mer blogg = färre kilon. Sweet.

---

---