Denna dag - ett liv.
Kategori: Allmänt
Mitt liv går i 180. Och då räknar vi inte kilometer per timme utan meter per sekund. Helgerna är överfyllda med jobb, jobb och åter jobb. Veckodagarna är om ännu mer överfyllda med praktik. Kanske är arbetsinsatsen ungefär lika för båda delar. Kanske är det så att praktiken känns tyngre för att kollo-jobbet är roligare? Har jag valt fel då? Skulle jag kanske stannat på socionomprogrammet och arbetat på kollo livet ut? Eller är det en era som precis som allt annat går över? Eller orkar jag med allting just för att båda är kul? Kanske är det kombinationen och variationen som driver mig? Hursom helst lider jag inte. Det enda som lider är mitt hjärtebarn bloggen. Och aj vad ont det gör att inte längre producera i samma utsträckning. Aj vad jobbigt det är att varje veckoinlägg (som det tragiskt nog nu är) lova att uppdatera oftare och sen inte hålla löftet. Så jag tänker inte lova det mer. Om jag således börjar blogga dagligen eller kanske flera gånger per dag får ni ta det som en positiv överraskning. På tal om sådant - överraskningar alltså - visade vågen 1 kilo mindre denna vecka än förra. Detta trots att mina gamla rutiner inte alls längre existerar. Däremot tror jag att mina nya rutiner med att undervisa stenhårt i veckorna och jobba på helgerna börjar ta form. Jag behärskar nu mer även dessa. Det är så konstigt med mig, jag behärskar så mycket. Jag gillar att ha många bollar i luften. Farbror Melkers ord, denna dag - ett liv, ekar varje kväll när huvudet möter kudden för att hälsa Herr Blund välkommen. Farbror Melker är fantastisk.
I helgen var jag på föreståndarutbildning i Stockholm. Under helgen föreläste bland annat en psykolog vid namn Oscar. Han var superb. Han blandade sin föreläsning med "elevaktiva" inslag. Ett gick ut på att, i par, punkta upp 4 punkter var och en av oss är bra på och en som vi vill bli bättre på. Så, menar Oscar, att en chef och faktiskt hela livet bör se ut när det kommer till konstruktiv kritik. Boosta minst 75%. Att boosta andra har blivit min akilleshäl. Jag får för mig att jag är ego och glömmer bort att ge cred till alla underbara familjemedlemmar, vänner, flyktigt bekanta, arbetskompisar och så vidare. Från och med nu ska jag bli fantastisk på det. Den tunna tråden mellan att bara ge komplimanger för sakens skull och faktiskt bara vara genuint ärlig är dock hårfin och något att tränna på.
.
Jag tänkte att jag börjar redan nu. Det är ju, trots att det är måndag, hög tid för en hiss och diss. Jag gör som Oscar säger - psykologen alltså, hissar 4 och dissar en. Oscar säger också att man alltid ska motivera sina boostar, exempelvis när man säger tack. Det gör jag därför nu. Det kan uppfattas smått sekt-aktig vilket det nog också är, men what the. Håll i er. Och hörni, är ni inte med denna vecka beror det kanske helt enkelt på att ni inte tjänat den platsen här och nu! Ta åt er, gör om - gör rätt!
.
Hiss
4. Malmö-aviation-incheckningspojken. Tack för att du satte, inte en, utan typ 40 knallorangea "AKTAS"- lappar på min resväska som inte går att få bort eftersom ni använder er av nåt slags karlssons-super-hyper-duper-lim. Det gjorde att datorn som ännu inte hittat en dataväskavän klarade sig felfritt!
3. Den gråtande, främmande mannen på flyget - Tack för att du stortjöt och berättade om alla dina livsöden för mig i över 3 timmar på en annars väldigt tråkig flygresa. Det gjorde att resan gick snabbare och mitt liv helt plötsligt framstod som ganska simpelt och behagligt.
2. Bloggläsare - Tack för att ni fortsätter kolla min blogg stup i kvarten trots att jag inte skriver - det gör att jag får dåligt samvete vilket är både välförtjänt och legitimt för fortsatt nerveckling. Som sagt. 1 kilo - 15 totalt.
1. Mamma och pappa - Tack för att ni alltid ställer upp med allt möjligt (läs: pengalån åt en fattig student). Det gör att jag kan äta det jag borde och låta bli det jag inte borde!:) No money, no funny /your sunny!
.
Diss
En stor käftsmäll till samtliga er, med undantag för Akka, M&P samt Diberg. I över 2,5 år har jag bott i metropolen Umeå och i denna läckra lyxlägenhet. 2,5 år utan att en enda av er satt era små söta rumpor i en flygstol för att komma och hälsa på. Jaha, tänker alla Umebor. Jag har minsann varit där. Men en måttlig örfil får ni ändå. Dammråttorna klättrar på väggarna. Kom hit och drick Nespresso vetja! Sccchhhäms!
See ya!
