Nu är det allt på tiden...
Kategori: Allmänt
Oj va längesen det var. Efter mycket uppmuntran gällande avsaknad av blogginlägg kommer därför ett här.
Tiden springer iväg. Själv hinner jag inte springa särskilt mycket vilket sätter spår. De senaste två veckorna har viktras samt viktuppgång uteblivet. Jag står still som en vandrande pinne som tagit paus från vandrandet.
Jag vet inte vad det beror på och det fustrerar mig. Jag tycker att jag äter som jag ska, avstår från det jag ska och tränar i den mån det hinns. Trots allt står det blixtstilla. Varken upp eller ner går det. Kanske har jag nått en av de där omtalade platåerna där kroppen helt enkelt bara gillar läget och stannar upp. Kanske äter jag feta chokladbollar omedvetet i sömnen, jag vet inte.
.
Folk påpekar dagligen hur de sista kilona är svårast att tappa. Jag har starkt diskuterat emot detta (innan den senaste tidens stillaståeende) och hävdat att det är bullshit. Men antagligen hade jag bara inte nåt de "sista kilona" än då. Men här jag alltså nu. Frustrerad, ledsen och förbannad. Ju mer jag kollar mig i spegeln, desto mer tycker jag att jag fortfarande är fet, överviktig och ful.
Kroppen må ha tappat 15 kilo, men hjärnan har inte hängt med. Spegelbilden ser minsann exakt likadan ut fortfarande vilket säkert skrämmer många av er. Jag är inte sjuk, bara lite fundersam!!! Men lika viktigt som den fysiska delen är börjar jag inse att den psykiska är minst lika relevant att arbeta med för mitt välbefinnande. Hur jobbar jag med den? Hur övertalar jag mig själv att jag faktiskt är ganska normal nu? Min standardfråga till folk är om de skulle se mig som tjock om de träffade mig för första gången. 100 % svarar nej på den frågan, men jag tror liksom inte helt på svaren. Vilket gör mitt konstanta frågande både onödigt och korkat. Hur når jag dit? Hur litar jag på att folk inte häver ur sig saker för att vara snälla utan att de faktiskt kanske menar det? Hur får jag hjärnan att fatta. Den är stört trög för tillfället.
.
Förra helgen var det möhippa för min syster. Hoppsan Kerstin vilket drag det var. Dagen/natten kan utan tvekan klassas som en av de bästa dygnen i mitt liv. Samtliga 19 brudar strålande i kapp med varandra. Det var inget tjejigt gulligull. Inget jämförande av utseenden hit och dit. Inget skitsnack bakom ryggen. Ingen kvinnlig elakhet. Alla var bara sjukt pushande och uppmuntrande mot varandra. Samtliga var vi, för det dygnet, universums roligaste och snyggaste brudar. Synd för er som inte var med.
I det umgänget kände jag mig smal. Där var inte hjärnan trög och fast i fetma-tänket. Och tro mig, det berodde inte på att de andra 18 var extremt överviktiga. Nej. De är tighta supermodeller hela högen. Men jag fick inte de gliringar, blickar och smygkommentarer som jag upplevt de tidigare 25 åren av mitt liv. Jag drog inte in magen vid bordet. Jag täckte inte min byst på dansgolvet. Jag var bara en i mängden. Inte utstickande. Inte hon den glada tjockisen som ska skatta sig lycklig för att hon iallafall har en social förmåga och kompetens. Tack brudar för detta ljuvliga dygn. När gör vi om det? Och hur gör jag för att alltid känna mig så?
.
Är ni vakna fortfarande eller har ni somnat av detta utdragna inlägg? Jag lovar från och med nu att uppdatera mycket oftare (och kortare). Kanske får det de kvarvarande 5 kilona att faktiskt försvinna. Mer blogg = färre kilon. Sweet.
