Vinnarinstinkt är genetiskt. Om inte biologiskt så i allafall är det genetiskt via det sociala arvet (kan man säga så..?). Mina föräldrar älskar att vinna och hatar att förlora. Deras tre barn är om möjligt ännu värre, bättre eller mer inriktade beroende på hur man ser det. Att vara yngsta syskonet innebär en konstant tävlan mot de två äldre. Att vara tvilling som båda mina syskon är till varandra (logiskt nog) innebär en konstant tävlan dem emellan. Att ha en ättrig liten besserwizzer till lillasyster riktar även denna konstanta tävling mot denne (läs: mig). Som jag tidigare nämnt går allt att tävla i. När vi var små tävlades det varje kväll i vem som som borstat tänderna bäst och vem som tvättat sig renast (ur ett helhets- såväl som detaljperspektiv). Vi bedömdes stenhårt av juryn bestående av våra föräldrar.
.
Idag tävlas det fortfarande. Dock inte om vem som borstar tänderna renast utan i diverse annat. Bedrifter, utmärkelser och hedersuppdrag är alltid sweet att tävla om. Enda tills för ett litet tag sen. Nu är det inget kul att tävla längre. Jag ligger långt bakom. Efter 5 år vid universitetet har jag fortfarande inte tagit mig ur studentträsket. Detta kan sättas i relation till båda mina syskon som visserligen har 3,5 års försprång i form av liv men ändå. Min syster kan sen ett tag titulera sig färdig läkare. Hennes utbildning vid läkarprogrammet klarade hon utan en enda kuggad tenta. Idag sliter och rycker folk i henne för att få henne att jobba just hos dem. Eloge till henne. Min bror är inte heller fy skam. Efter en avklarad internationell ekonomi-utbildning har han sen nästan 3 år (?) haft en trainee-tjänst inom företaget Lux bosatt i Österrike. Idag blev han utsedd till World trainee 2010. Jag tror inte jag eller någon annan kan fatta hur stort det är. Eloge till honom. Jag böjer därför mig ner på knä (vilket går bra mycket lättare än för några månader sedan - framförallt att komma upp igen) och kysser era fötter älskade syskon. Jag är full av beundrad och mitt lillasysterhjärta bankar av stolthet för er. Jag är besegrad. Ni vinner igen. Enskilt och tillsammans. Ni vinner. I allafall tills jag följt mormors uppgjorda planering för mig och blir universitetsrektor och typ har snyggast barn eller nåt. Under tiden titulerar jag mig själv World Bantare 2011. Och det är ta mig tusan inte fy skam. Förlorare eller ej.
Mina två fantastiskt duktiga, snygga och coola syskon. Word.
Nu vet jag. Min kropp tror att ju mer jag väger desto äldre är jag. Med viktminskningen blir jag med andra ord yngre. Ett år per kilo verkar stämma på en höft och det gör mig alltså 12 år yngre - 13 bast. En 13-årig tjej har stripigt hår, finnar som döljs med alldeles för mycket smink, coolt (?) häng på byxorna och lyssnar på skämslåtar. Så var jag i allafall som 13-åring. Så är det åter... fast denna gång ofrivilligt. Min hy är ett skämt. Ena dagen är den fin som en sommaräng, nästa dag ser jag ut som en flugsvamp i fejjat. Vit bakgrund och massa röda ojämna prickar. Sexigt.
.
Även hänget på byxorna är högst ofrivilligt tillika osexigt. Dock ett betydligt trevligare dilemma än hyn eftersom det ju är just det jag dagligen strävar efter...mindre midja och allt... men fortfarande: ett dilemma. Jag måste shoppa nytt. Snarast. Men jag ska ju tappa nästan 8 kilo till. Hur gör man då? Shoppar second - hand? Shoppar billigt krafs eller fortsätter se ut som 13? Vad tror ni?
.
Skämslåtarna som jag inte lyssnat på sen just tidig tonår spelas för att jag helt enkelt älskar att dansa runt hemma till kass musik och helst iförd så lite som möjligt. Jag börjar gilla min kropp - vilket sitter sjukt långt inne att erkänna. Men det är sant och en, för mig, totalt ny känsla. Den glädje som min lite mindre kropp ger mig får mig att dansa runt. Gärna framför spegeln. Ni skulle älska att se det. Jonatan verkar dock inte lika imponerad. Märkligt det där. Notera att jag börjar gilla den lite lite grann redan nu. Fatta då om 8 kilo. Jag kommer aldrig vilja ha kläder på mig mer. Det blir en sommar i bikini och fjortismusik.
Världen har kryllat över av bittra människor. Det är arga bilister som tutar i rondeller, tanter som klagar på att "ungdomar" är i vägen i matvaruaffären, lärare som klagar över för mycket att göra, kassörskor som suckar osedvanligt högt över streckkoder som av misstag ställts åt fel håll och bilförsäljare som absolut vill göra vad som helst annat än att prata om bilar. Det är som det är. Idag hade två, för varandra och mig, främmande grannar bråk med varandra genom lappar i hissen. För oss icke-bittra människor (läs: mig) förgyller dessa bitterf****r bara vår (läs: min) annars ganska (temporärt) mediokra tillvaro.
Jag tycker det är helt ljuvligt hur denne någon besvarar en arg anonym lapp med att själv kontra med en lika arg och anonym lapp. Att han (vilket jag, utifrån mina fördomar, har beslutat att det är) dessutom inte kan stava rätt får en ord-hitler som mig själv att skratta ännu högre. Världen har verkligen svämmat över av dessa bittra. I Margots tuttar är det dock andra tongångar. Här firas en stabil viktnedgång med fläskfilé som aldrig varit bättre fett-ansad, tulpaner som smyckar köksbordet och ett kärlekspar som tillsammans skrattar så de kiknar till idioterna i Big-brother-huset.
.
Föga förvånande hade jag tappat 0,7 kilo denna veckan. Jag är helnöjd. Jag är numera en bra bit (!) under 75 (74,5 för den riktigt intresserade) och har med det alltså tappat 12,1 kilo. Sweet!
.
Efter att veckans måsten är avklarade bär det söderut. Det vankas shoppingtur med fru Möller (läs: mamma) och en riktig brakmiddag (för visst har ni lovat något extraordinärt...?!) hos farbror Fredde, faster Linda och lillkussen på fredagskvällen. Pappa och mamma är givetvis också med. Jag längtar. Stockholm, i'm ready for you.
Efter en natts bravader i storstan bär det av till kollo. Det kunde inte komma mer lämpligt. Inte bara är det något av det bästa jag någonsin gjort och arbetat med. Det är också en vecka som skriker rutiner vilket är precis vad en bantare kan önska sig. Att kollogården dessutom ligger way off från allt som heter kiosker och sura kassörskor gör inte saken sämre. Som jag längtar. Neeh ni. I Margots tuttar finns inga bittra. Här finns bara glada bantare som längtar till mamma, pappa, släkt och underbara vänner on las kollo (1 iaf. Huruvida J längtar är oklart).
Idag blev deltagarna i Biggest loser Australia stylade och omgjorda. Flera av dem uttryckte hur ansiktet varit de enda de inte skämts för. I många fall den kroppsdelen de varit stolta över. Som den reflekterande människa jag är började jag själv fundera på vad jag egentligen tyckt varit värst. Säga vad man vill om mage, bröst, armar och lår. Men min stora ackilleshäl har alltid varit min dubbelhaka. Så jag säger emot biggest loser-folket. Ansiktet syns ju hela tiden och en haka (eller flera i mitt fall) är relativt svår att dölja. Jag får ofta höra att jag blir bra på bild. När jag bläddrar igenom mina bilder på facebook finner jag dock ett ganska underhållande samband mellan typ 90 % av mina bilder. Jag döljer hakan. Antingen i handen, mot axeln, i ett glas eller mot andra personer. Så här kan det se ut:
När jag är färdigbantad och förhoppningsvis inte har massa hakor som hänger och dinglar ska jag sluta med denna fula ovana. Och just nu längtar jag mest av allt till att mina nyckelben ska titta fram efter många år av fett-ide. Det är det snyggaste som finns.
På senaste tiden lider jag av någon slags självdiagnostiserad hjärnobalans eller kalla det kanske plötslig demens. Fenomenet yttrar sig på en mängd olika sätt. Jag kan inte längre säga, minnas eller uttala ord och namn rätt. Så här kan en fullt normal mening låta exempelvis; Igår friade jag och Kurt-Göran...eeeh vad heter det nu... alla dars hjärtan. Friade är givetvis firade och Kurt-Göran heter givetvis Jonatan. Dagen (som vi visserligen valde att inte fira) heter ju alla hjärtans dag - i know. Den plötsliga demensen yttrar sig även i att jag kan läsa en mening och överhuvudtaget inte minnas minuten efter vad det stod. Exempel kan hämtas ur Pierre Bourdieus bok Praktiskt förnuft som jag ska tenta på denna torsdag. Så här kan en mening lyda; "Jag anser att det är i förändringarna av utbildningsfältet och i synnerhet av relationerna mellan utbildningsfältet och det ekonomiska fältet, i omvandlingarna av överensstämmelsen mellan utbildningstitlar och tjänster, som man finner den verkliga grogrunden för de nya sociala rörelser som framträtt i Frankriket efter maj - 68". Det sätter sig inte. Det vill inte in.
.
Min almenacka är min bibel och saker jag aldrig skulle glömma förut är helt omöjliga att minnas om de inte är nedskrivna. Jag vaknar på morgonen med känslan av att det var banne i mig något extremt viktigt idag. Almenackan ekar tom (som den inte helt sällan gör på lärarprogrammet) men känslan släpper inte. Jag glömmer att jag inte glömt att skriva in något som jag inte får glömma. Hänger ni med?
Denna akuta demens yttrar sig inte allt för sällan heller i att jag står med luren mot örat och inser när tonerna går fram att jag inte minns vem jag håller på att ringa (vilket dock även kan bero på att jag ringer åtminstone 20 telefonsamtal om dagen). Människor tror att jag snålringer eller prankar (som det heter för alla som är lite coola) eftersom jag då måste lägga på luren innan de svarar för att se vem jag ringde. De ringer surt upp och undrar om jag inte har några pengar på mobilen. Igår pratade jag med min far. Efter min fråga (vad det nu var...) svarade han "Ja det är fullt normalt". "Vad är fullt normalt", frågade jag. "Det du precis ringde och frågade, pucko", blev min underbare fars replik. Sweet. Jag är lost.
.
Hur som helst. Då jag utöver min akuta demens även smått (!) lider av hypokondri googlade jag på "att inte komma ihåg saker" då jag glömt bort att det kallas demens, alzheimers eller vad fasen ni vill. Att plötsligt glömma saker behöver, som vi ju vet, inte innebära någon faktiskt sjukdom som främst människor 75+ drar på sig. Det kan även vara följder av stress, infektioner (typ örat eller:)?), depressioner och vitaminbrist. Vad tror ni? Stress och vitaminbrist kanske? Ja, det här visste jag ju egentligen. Det var bara något jag hade glömt.
I över en veckas tid har jag haft ont i örat. Höger öra för er extraintresserade. När jag besökte Ålidhems vårdcentralen för en vecka sedan skickade de hem mig och sa till mig att käka Ipren. Eftersom smärtan inte släppt besökte jag Norrlandskliniken idag. Kliniken is the shit. Sjukt trevlig personal, tidningar som inte hade expire-date 1998, extra sköna britsar, snabb service och en mycket trevlig och kunnig läkare. , trots den stora mängden skägg i ansiktet (vad nu det har med saken att göra). Vi kan kalla honom Mats. Människor som heter Mats är nog skäggiga. Mats konstaterade väldigt snabbt att jag har en extern otit - eller hörselgångsinflammation som det heter på svenska. Enligt mig själv är jag även fullt säker på att han vidare påpekade den stora mängden kvark jag har i båda öronen. Men enligt pappa har man inte kvark i öronen. Han skrattade gott åt det. Men eftersom kvark är materiens minsta byggsten vore det väl inte osannolikt att jag faktiskt besitter lite kvark, eller? Jaja, hursom helst. Mats skrev i allafall ut en trevlig medicin med både antibiotika och kortison i samt lättade upp stämningen genom att berätta att just min medicin har det längsta namnet av alla mediciner som han kan. Då kan det ju bara bli bra. Jonatan har droppat mig i örat i sann alla-hjärtans-dag-anda. Det måste väl ändå ses som äkta kärlek?
Mats, såväl som pappa, avråder mig från att simma på ett tag. Vid dusch och bad i badkar är det antingen badmössa eller fetvadd som gäller. När jag gick i lågstadiet hade alla tjejer badmössa i duschen efter gympan. Om killar hade det vet jag inte, men vi hade det i allafall. Majoriteten av tjejerna hade små rosa prinsessliknande badmössor med spets. Jag hade någon slags rymdskeppsliknande badmössa i stil med detta, fast min var vit.
No offence mamma och pappa som säkert tyckte ni väldigt high fasion när ni skickade med mig mössan - men jag kommer aldrig mer använda badmössa. Oh no. Badmössa är inlåst i mitt förflutna. Jag vägrar. En gigantisk påse fetvadd har därför inhandlats för framtida bruk. Badmössa är så passé.
Viss fetvadd som för en vecka sedan satt runt min kropp har försvunnit sen senast. 1 kg gick jag ner denna vecka. Jag hoppades ju på under 75 innan alla hjärtans dag. I morse vägde jag 75,2. Det får ändå klassas som godkänt. Jag är nöjd. För uppdaterings skull har jag nu alltså tappat 11,4 kilo och har alltså 8,6 kilo kvar till min slutvikt. Word.
Jag försöker banta. Jag försöker tappa några kilon. Jag försöker hålla igen lite. Jag försöker träna så ofta jag kan. Jag försöker laga nyttig mat. Jag försöker att dricka mindre alkohol. Jag försöker avstå från alla sötsaker. Jag försöker, försöker och försöker. Ordet "försöker" förföljer mig. Jag är långt ifrån den enda konsumenten som inte har ett sunt förhållande till begreppet. Många i min omgivning slänger sig hej vilt med "försöker", dem också. Majoriten är kvinnor. I jantelagens Sverige säger inte kvinnor; "Jag kommer ha gått ner 20 kilo till den 7e maj", "jag lagar svinnyttig mat hemma", "jag bantar", "jag håller igen som bara den", "jag tränar så ofta jag kan", "jag avstår från allt sött". Nej i jantelagens Sverige säger vi kvinnor "jag försöker...". Jag slår upp ordet i min gamla skolordbok i hopp om att hitta en lättförståelig förklaring till detta "försök"-fenomen. Så här står det: "vilja göra något, och utföra aktiviteter som är tänkta att leda till detta, utan att vara säker på om det kommer att lyckas". I jantelagens Sverige har kvinnor dåligt självförtroende. Anledningarna beror givetvis på en mängd olika saker som jag inte ämnar gå in på. Don't shoot the messengar. Men kvinnor har dåligt självförtroende. Enligt definitionen ovan smygprovar vi (läs: ofta kvinnor) små experiment, utan tron på att vi kommer fixa det och med fokuset snarare instället på att med öppna armar ta emot misslyckandet än succén. Jag har aldrig hört en man säga; jag ska försöka laga bilen, jag ska försöka bli lite biffigare, jag ska försöka slänga ihop en nice middag. Män försöker inte. De gör det bara. Misslyckas de (vilket de garanterat även gör) har de i allafall försökt. Försöksdelen kommer i efterhand. Den används inte som en sköld att försvara sig mot Herr misslyckandet fast han befinner sig miltals bort.
Jag ska sluta försöka. Jag ska bara göra det. Redan från början har jag varit av övertygelsen att viktminskningen minst lika mycket sitter i psyket. Trots detta motarbetar jag mig själv genom att famla i försökens mörker. Det är slut på det. Jag bantar. Jag kommer att ha gått ner 20 kilo. Jag är svinbra på att hålla mig borta från godsaker. Jag försöker inte. Jag gör det.
Hade jag inte redan skrivit svordomsvisan tidigare hade jag definitivt gjort det nu. Trots gårdagens ofrivilliga tömning ville inte vågen som jag imorse. Inte ett ruttet gram hade jag gått ner. Människa som jag är kommer jag på hundra bortförklaringar och vita lögner till varför vågen återigen visade 76,2. Så....here we go. Håll i hatten för här kommer allt på en och samma gång.
Förra veckan bestod av heltidsarbete där jag blev tvingad att luncha med eleverna och bra föredöme som jag är åt jag ju självklart av allt för att visa eleverna att inte vara petiga och hur underbart god skolmat faktiskt är (...not...). Heltidsarbetet sabbade även mina rutiner då det är fullständigt onormalt att:
- äta frukost innan klockan slagit 8
- laga superhälsosam mat när man är vrålhungrig och helst vill käka take-away efter långa dagar med 42 stycken 7-åringar
- att träna 4 gånger på en vecka när man bara vill sova.
.
Som ni förstår funkade ju inget av ovanstående. Vidare vita lögner och bortförklaringar kan vara att jag gick ner så mycket veckan innan att kroppen helt enkelt inte kunde tappa mer, att jag precis nått halvvägs och helt enkelt ville ta en liten break i bantandet, att det var melodifestival på TV, att bilen gör mig lat och att saint-agur är så in i norden gott och Jonatan samt andra anhöriga har säkert också bidragit på något sätt för att jag ska misslykas. Om jag bara får fundera lite så...Listan kan göras oändlig. Även om det ligger mycket i många av argumenten är ju dock det sanna att jag helt enkelt slarvade och var för jäkla dålig på att banta. Motivationen kommer smygande tillbaka efter morgons invägning - jag känner det. Men den är återigen långt ifrån topp. Geez. Var är mina motivationscoacher när jag behöver dem? Ni vet vilka ni är. Ni vet hur ni ska göra. Ni vet varför och när. Gör ert jobb nu. Bring it on.
.
Mitt senaste uppsatta delmål var under 75 kilo till alla hjärtans dag. Det börjar se tight ut. Nästa måndag är det ju just denna depressionens dag för alla ensamma själar. Det är 1,2 kilo på 6 dagar. Det har gjorts förr. Men oddsen för att jag ska lyckas känns låga. Jag tvivlar på mig själv. Självförtroendet är som bortblåst. Jag känner mig full av jävlar-anamma. Men tror ändå att jag kommer faila. Surt.
Ikväll blir det soppa. Imorgon blir det soppa. Soppa börjar bli trist. Men hellre käka soppa än att vara en sopa.
Imorse vaknade jag med dunkande huvudvärk. Jag släpade mig ändå upp och började göra gröt. Jag hann till första tuggan innan dagens första vistelse till toaletten infann sig. Och inte som vanligt, med ändan ner alltså. Nej då, idag var det omvänt och upp och ned med huvudet nedstucket i toan. Innan den enda tuggan gröten, jag hunnit få i mig, hann göra entré ner i avloppet hann tusen tankar gå genom huvudet. Vad nu då? Vad försigår egentligen? Hur många gånger kommer jag behöva spy? Vad har jag ätit på senaste? Kommer jag överleva? Varför spyr jag? Vinterkräksjukan? Migrän? Matförgiftning? Graviditet? Bullemi? Klorförgiftning från gårdagens simning? Kräks.
Som jag nämnt tidigare får jag panik. Tårarna sprutar värre än allt annat och jag får hjärtklappning. Efteråt är det okej och jag lovar mig själv att jag aldrig mer ska utsätta mig för det. Jag måste hålla igen bättre. Emetofobi heter det tydligen. Fobi för att kräkas. Jag har inga andra riktiga fobier så det känns ändå lite bra att kunna titulera sig som emetofob. Det är synd om människorna.
Med den lite udda starten på veckan har vi beslutat att vänta med invägningen till imorgon eller när jag är frisk. Jag lär ju inte gå upp i vikt av att kräkas och äta skorpor så det känns ok!
.
Igår var vi ute i snön och grillade. Jonatan lärde mig göra pinnbröd (något norrländskt hittepå) och så grillade vi lättkorv. Mysigt värre. Nästa gång vi ger oss iväg ska vi dock inte glömma att ta med; sittunderlag, egen ved, papper, skräppåse, kniv, varmare kläder och solsken. Alla är vi nybörjare ibörjan. Ger mig tusan på att jag säkert kommer bli lite friluftigare i framtiden. Jag behöver bara träna lite.
.
Nu blir det nog en 37-kalorisskorpa till. De är nice och ger mig flashbacks till barndomen. Mysigt.
Det snackas om att jag uppdaterar dåligt. Och ja. Det kan jag väl vara beredd att skriva under på.
Denna vecka har verkligen känts som en "mellan-vecka". Motivationen är sådär efter förra veckans bravur, maten äts i hyffsat lagom mängder och träningen har legat på is. Att banta är ett psykologiskt spel. I Jonatans hembyggda viktprogram för vi statistik över viktminskningarna vecka för vecka och det behövs ingen statistiker för att utläsa att veckor jag tappat mycket ofta följs av veckor med mindre viktminskning. Nu tänker ni att det är klart det är så. Fysiologiskt och kroppsligt är sannolikhetsgraden att så sker väldigt stor. Men jag tror att minst lika mycket är psykiskt. När jag har lyckats blir jag nöjd vilket i sin tur bidrar till att motivationsnivån sjunker drastiskt nästkommande dagar,jag släpper lite på tyglarna och piskan göms undan i någon mörk vrå för att åter plockas fram när jag "misslyckas" (antagligen veckan efter). På så vis blir i snitt varannan vecka lyckad och varannan mindre lyckad. Denna veckan är det andra alternativet. Typiskt.
.
Nästan tre veckor har jag avstått från alkohol nu vilket känns sweet. När man inte är beroende är det inte svårt att avstå. Bearnaise och ost utan macka är svårare att avstå ifrån. Det första jag ska göra när jag "slutar" banta är att äta lite bea. Som jag saknar det. Går det att göra kalorisnål bea som smakar exakt likadant?
Idag ringde mormor. För att ha uppnått den ålder hon gjort lät hon ovanligt pigg och exalterad. Mormors standardfrågor när vi pratar är i vanliga fall; hur mycket har du bantat? hur går studierna? och hur mår Tannie? Tannie kallades mormors ex-ex-hund som egentligen hette Jonatan. Min Jonatan går därför under namnet Tannie i mormors värld. Hur som helst. Idag skippade hon standardfrågorna och gick direkt istället in på hur mitt liv ska se ut enligt henne. Mamma har skrivit ut allt jag bloggat hittills och gett till mormor som läst allting noggrannare än någon annan;
.
- Carin, när du är färdig med studierna, doktorerat och jobbat som rektor i några år måste du skriva en bok. Jag är ganska övertygad om att du valt fel bana. Du borde bli författare.
.
Det är underbart att mormor har höga tankar om mig. Väldigt höga tankar. Och om mormor säger något så är det så. Ni som känner henne vet. Så, hälsa på mitt nya jag. Jag ska nog aldrig egentligen jobba som lärare. Jag ska doktorera, bli rektor och sen skriva böcker. Lovely.
.
Ikväll blir det Melodifestivalen för hela slanten. Egentligen bör det drickas skumpa till varje deltävling. Vad är ett bra alkoholfritt, kalorisnålt alternativ till det?
Medelmåttiga Möller signar av här. Idag är ingen bra dag. Jag känner mig tråkigare än på länge och hjärnan kan varken fantisera, fokusera, formulera eller förmedla allt jag vill säga er.
Att studera innebär en stor "frihet". I alla fall om du läser till lärare. Dagligen kritiseras svenska skolan och de svenska lärarutbildningarna. Jag beskyller ingen. Umeå universitet har tappat examensrätt på diverse inriktningar inom lärarutbildningen. Tack och lov inte gymnasieutbildningen --- ännu. På min utbildning kan jag, med inte alltför stora krav på extra prestation i efterhand ta en vecka "ledigt" och istället vikariera på skolor runt om i Umeå, exempelvis på underbara Ersmarksskolan där jag befinner mig denna vecka. Visst "måste" jag läsa igen det jag missar, men utöver det finns ingen plikter och måsten - vilket minst sagt är skamfullt. Detta kan jämföras med min goda vän Vick som läser till läkare vid samma universitet. Hon ska åka till Thailand med sin familj, och eftersom i stort sett varenda minut av hennes utbildning är obligatorisk och kravfull får hon ta ledigt från sitt sommarjobb i sommar och ta igen det hon missar vid Thailandsresan då istället. Våra utbildningar är, med undantag för ett 30 högskolepoäng, lika långa. Kraven är det dock otroligt stora skillnader på. Jag har, utan överdrift, klarat tentor jag, utifrån mina förberedelser, inte borde ha klarat. Jag får beröm av lärare efter litteraturseminarium jag inte pluggat inför. När kraven sjunker från skolans håll sjunker även mina på att faktiskt plugga hårt. Det känns omotiverat. Vid vårt senaste grupparbete nämnde två herrar i min grupp att de minsann inte läst eller köpt kurslitteratur på över 2 år. Det är en skam för såväl dem som utbildningen. Av de flera hundra studenter jag läst parallellt med under mina 2,5 år på utbildningen kan jag endast plocka ut en handfull som jag vill se som lärare till mina eventuellt framtida barn. Nivån är ett skämt.
.
Hur som helst. Det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju delge er kontrasten mellan att arbeta och studera istället för att agera moraltant och bitter krönikör. Hela denna vecka jobbar jag heltid. Det innebär att jag åker hemifrån vid halv åtta och kommer hem vid halv 6. Det är för majoriteten av alla en normal arbetsdag. Med över 4 år som student i bagaget är jag inte van vid detta. Jag däckar i soffan så fort jag kommer hem, vaknar till för att gå och lägga mig, och somnar åter om som en stock. Jag är död. Min 10-kilos viktnedgång är tack vare att jag pluggar, och kanske att det just är på en utbildning med rätt fattiga krav. Jag pallar inte träna när jag jobbat, jag pallar inte ställa mig i köket och laga extra nyttig mat, jag pallar inte äta regelbundet och frukosten slängs i mig av mig på morgonen - allt för att få sova 20 minuter extra. Människor som jobbar och bantar samtidigt är från och med nu mina idoler.
.
På Ersmarksskolan har två roliga händelser inträffat idag. Jag arbeta i klass 1 (alltså med 7-åringar). På rasten kom ett blont litet krulltott fram till mig. Vi kan kalla henne för Fröken Vis. "Carin, senast du var här såg du ju gravid ut. Men nu är du inte det längre eller? Din mage är ju liksom borta...och du tappar ju nästan byxorna...", sa hon med stora undrande ögon. Barn är brutalt ärliga. Och som jag sög åt mig. Jag ser inte gravid ut - yippie! Jag klappade henne på huvudet och övervägde i en millisekund om det är läge att berätta för 7-åringar om dieter, viktminskning, BMI och midjemått. Jag avstod men tackade vänligt för komplimangen!
.
Nästa citat kom från en helt fantastisk fritidspedagog som jag jobbat med ganska mycket tidigare. Hon hade, även hon, uppmärksammat att jag tappat några kilon och vi började diskutera hur jag gör. Hon vill nämligen själv tappa 15. Efter en stunds diskussion säger hon glatt: "Men egentligen är vi ju inte överviktiga utan bara 10 centimeter för kort". Vilken superinställning. You go!!
