- Höller om Möller

Att studera innebär en stor "frihet". I alla fall om du läser till lärare. Dagligen kritiseras svenska skolan och de svenska lärarutbildningarna. Jag beskyller ingen. Umeå universitet har tappat examensrätt på diverse inriktningar inom lärarutbildningen. Tack och lov inte gymnasieutbildningen --- ännu. På min utbildning kan jag, med inte alltför stora krav på extra prestation i efterhand ta en vecka "ledigt" och istället vikariera på skolor runt om i Umeå, exempelvis på underbara Ersmarksskolan där jag befinner mig denna vecka. Visst "måste" jag läsa igen det jag missar, men utöver det finns ingen plikter och måsten - vilket minst sagt är skamfullt. Detta kan jämföras med min goda vän Vick som läser till läkare vid samma universitet. Hon ska åka till Thailand med sin familj, och eftersom i stort sett varenda minut av hennes utbildning är obligatorisk och kravfull får hon ta ledigt från sitt sommarjobb i sommar och ta igen det hon missar vid Thailandsresan då istället. Våra utbildningar är, med undantag för ett 30 högskolepoäng, lika långa. Kraven är det dock otroligt stora skillnader på. Jag har, utan överdrift, klarat tentor jag, utifrån mina förberedelser, inte borde ha klarat. Jag får beröm av lärare efter litteraturseminarium jag inte pluggat inför. När kraven sjunker från skolans håll sjunker även mina på att faktiskt plugga hårt. Det känns omotiverat. Vid vårt senaste grupparbete nämnde två herrar i min grupp att de minsann inte läst eller köpt kurslitteratur på över 2 år. Det är en skam för såväl dem som utbildningen. Av de flera hundra studenter jag läst parallellt med under mina 2,5 år på utbildningen kan jag endast plocka ut en handfull som jag vill se som lärare till mina eventuellt framtida barn. Nivån är ett skämt.

Hur som helst. Det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju delge er kontrasten mellan att arbeta och studera istället för att agera moraltant och bitter krönikör. Hela denna vecka jobbar jag heltid. Det innebär att jag åker hemifrån vid halv åtta och kommer hem vid halv 6. Det är för majoriteten av alla en normal arbetsdag. Med över 4 år som student i bagaget är jag inte van vid detta. Jag däckar i soffan så fort jag kommer hem, vaknar till för att gå och lägga mig, och somnar åter om som en stock. Jag är död. Min 10-kilos viktnedgång är tack vare att jag pluggar, och kanske att det just är på en utbildning med rätt fattiga krav. Jag pallar inte träna när jag jobbat, jag pallar inte ställa mig i köket och laga extra nyttig mat, jag pallar inte äta regelbundet och frukosten slängs i mig av mig på morgonen - allt för att få sova 20 minuter extra. Människor som jobbar och bantar samtidigt är från och med nu mina idoler.

På Ersmarksskolan har två roliga händelser inträffat idag. Jag arbeta i klass 1 (alltså med 7-åringar). På rasten kom ett blont litet krulltott fram till mig. Vi kan kalla henne för Fröken Vis. "Carin, senast du var här såg du ju gravid ut. Men nu är du inte det längre eller? Din mage är ju liksom borta...och du tappar ju nästan byxorna...", sa hon med stora undrande ögon. Barn är brutalt ärliga. Och som jag sög åt mig. Jag ser inte gravid ut - yippie! Jag klappade henne på huvudet och övervägde i en millisekund om det är läge att berätta för 7-åringar om dieter, viktminskning, BMI och midjemått. Jag avstod men tackade vänligt för komplimangen!

Nästa citat kom från en helt fantastisk fritidspedagog som jag jobbat med ganska mycket tidigare. Hon hade, även hon, uppmärksammat att jag tappat några kilon och vi började diskutera hur jag gör. Hon vill nämligen själv tappa 15. Efter en stunds diskussion säger hon glatt: "Men egentligen är vi ju inte överviktiga utan bara 10 centimeter för kort". Vilken superinställning. You go!!

Ja, det var dagens små tankar och händelser!

Hoppas ni mår strålande, det gör jag.

Kramar från en trött Carin

Höller om Möller

En students privilegium.

Kommentarer

Ida säger:

Linn säger:

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Presentation

Länkar