Jag är besegrad.
Kategori: Allmänt
Vinnarinstinkt är genetiskt. Om inte biologiskt så i allafall är det genetiskt via det sociala arvet (kan man säga så..?). Mina föräldrar älskar att vinna och hatar att förlora. Deras tre barn är om möjligt ännu värre, bättre eller mer inriktade beroende på hur man ser det. Att vara yngsta syskonet innebär en konstant tävlan mot de två äldre. Att vara tvilling som båda mina syskon är till varandra (logiskt nog) innebär en konstant tävlan dem emellan. Att ha en ättrig liten besserwizzer till lillasyster riktar även denna konstanta tävling mot denne (läs: mig). Som jag tidigare nämnt går allt att tävla i. När vi var små tävlades det varje kväll i vem som som borstat tänderna bäst och vem som tvättat sig renast (ur ett helhets- såväl som detaljperspektiv). Vi bedömdes stenhårt av juryn bestående av våra föräldrar.
.
Idag tävlas det fortfarande. Dock inte om vem som borstar tänderna renast utan i diverse annat. Bedrifter, utmärkelser och hedersuppdrag är alltid sweet att tävla om. Enda tills för ett litet tag sen. Nu är det inget kul att tävla längre. Jag ligger långt bakom. Efter 5 år vid universitetet har jag fortfarande inte tagit mig ur studentträsket. Detta kan sättas i relation till båda mina syskon som visserligen har 3,5 års försprång i form av liv men ändå. Min syster kan sen ett tag titulera sig färdig läkare. Hennes utbildning vid läkarprogrammet klarade hon utan en enda kuggad tenta. Idag sliter och rycker folk i henne för att få henne att jobba just hos dem. Eloge till henne. Min bror är inte heller fy skam. Efter en avklarad internationell ekonomi-utbildning har han sen nästan 3 år (?) haft en trainee-tjänst inom företaget Lux bosatt i Österrike. Idag blev han utsedd till World trainee 2010. Jag tror inte jag eller någon annan kan fatta hur stort det är. Eloge till honom. Jag böjer därför mig ner på knä (vilket går bra mycket lättare än för några månader sedan - framförallt att komma upp igen) och kysser era fötter älskade syskon. Jag är full av beundrad och mitt lillasysterhjärta bankar av stolthet för er. Jag är besegrad. Ni vinner igen. Enskilt och tillsammans. Ni vinner. I allafall tills jag följt mormors uppgjorda planering för mig och blir universitetsrektor och typ har snyggast barn eller nåt. Under tiden titulerar jag mig själv World Bantare 2011. Och det är ta mig tusan inte fy skam. Förlorare eller ej.
Mina två fantastiskt duktiga, snygga och coola syskon. Word.
