Oj, det har jag glömt...
Kategori: Allmänt
På senaste tiden lider jag av någon slags självdiagnostiserad hjärnobalans eller kalla det kanske plötslig demens. Fenomenet yttrar sig på en mängd olika sätt. Jag kan inte längre säga, minnas eller uttala ord och namn rätt. Så här kan en fullt normal mening låta exempelvis; Igår friade jag och Kurt-Göran...eeeh vad heter det nu... alla dars hjärtan. Friade är givetvis firade och Kurt-Göran heter givetvis Jonatan. Dagen (som vi visserligen valde att inte fira) heter ju alla hjärtans dag - i know. Den plötsliga demensen yttrar sig även i att jag kan läsa en mening och överhuvudtaget inte minnas minuten efter vad det stod. Exempel kan hämtas ur Pierre Bourdieus bok Praktiskt förnuft som jag ska tenta på denna torsdag. Så här kan en mening lyda; "Jag anser att det är i förändringarna av utbildningsfältet och i synnerhet av relationerna mellan utbildningsfältet och det ekonomiska fältet, i omvandlingarna av överensstämmelsen mellan utbildningstitlar och tjänster, som man finner den verkliga grogrunden för de nya sociala rörelser som framträtt i Frankriket efter maj - 68". Det sätter sig inte. Det vill inte in.
.
Min almenacka är min bibel och saker jag aldrig skulle glömma förut är helt omöjliga att minnas om de inte är nedskrivna. Jag vaknar på morgonen med känslan av att det var banne i mig något extremt viktigt idag. Almenackan ekar tom (som den inte helt sällan gör på lärarprogrammet) men känslan släpper inte. Jag glömmer att jag inte glömt att skriva in något som jag inte får glömma. Hänger ni med?
Denna akuta demens yttrar sig inte allt för sällan heller i att jag står med luren mot örat och inser när tonerna går fram att jag inte minns vem jag håller på att ringa (vilket dock även kan bero på att jag ringer åtminstone 20 telefonsamtal om dagen). Människor tror att jag snålringer eller prankar (som det heter för alla som är lite coola) eftersom jag då måste lägga på luren innan de svarar för att se vem jag ringde. De ringer surt upp och undrar om jag inte har några pengar på mobilen. Igår pratade jag med min far. Efter min fråga (vad det nu var...) svarade han "Ja det är fullt normalt". "Vad är fullt normalt", frågade jag. "Det du precis ringde och frågade, pucko", blev min underbare fars replik. Sweet. Jag är lost.
.
Hur som helst. Då jag utöver min akuta demens även smått (!) lider av hypokondri googlade jag på "att inte komma ihåg saker" då jag glömt bort att det kallas demens, alzheimers eller vad fasen ni vill. Att plötsligt glömma saker behöver, som vi ju vet, inte innebära någon faktiskt sjukdom som främst människor 75+ drar på sig. Det kan även vara följder av stress, infektioner (typ örat eller:)?), depressioner och vitaminbrist. Vad tror ni? Stress och vitaminbrist kanske? Ja, det här visste jag ju egentligen. Det var bara något jag hade glömt.
