Det går rykten över hela landet, kors och tvärs, att jag inte har tränat på över en månad. Jag vill börja detta, förmodligen ganska tråkiga inlägg, med att demtera dessa rykten. Senast igår var jag på IKSU. Jag har säkert 3 vittnen till detta. Innan dess var det inte mer än en vecka sen (vilket iofs är alldeles för länge det också). Men nu var det uträtt.
.
Om du vill sluta läsa nu går det bra. Jag är nämligen uttråkad så det stiger över öronen. I 39 minuter har Jonatan varit hemifrån. De första 20 gick OK, då var det fotboll på TV. EM-kval för de oinsatta, Sverige vann trots Zlatans töntiga straff som han missade. Heja oss. Resterande 19 minuter har jag glott på väggarna. De är gula och smyckade rätt inkonsekvent. Tre gitarrer, två tavlor och en hylla. Det går utan tvekan att förbättra.
.
Eftersom det är tisdag borde jag hissa och dissa min och min omgivnings tillvaro, men fantasin ekar lika frånvarande som Juholts flickväns registerutdrag inte är tomt. Ge mig lite förslag. Första förslaget kommer genast anammas och således både hissas och dissas. Inget är för dumt, svårt, pinsamt eller olämpligt. Du är din egen begränsning.
.
En punkt som lätt skulle kunna dissas är människors eviga tjat om att klockomställningen i lördagsnatt sabbat och fortfarande sabbar folks dygnsrytm. Jag tror det är bullshit och psykiskt. En timme kan väl inte spela någon roll? Rätta mig om jag har fel! Jag är då mer uppe i varv än någonsin förut. Denna vecka ska kilona rasa i samma takt som jag jobbar häcken av mig på vad som känns som fyra kontinenter samtidigt.
.
Mer vardagstristess har jag inte att dela med mig av för tillfället så skrik ut så lovar jag att hissa o dissa så det står härliga till!
Jag måste börja med att beklaga min totala frånvaro under den gångna veckan. Jag skyller på stress, hets, en totalt kollapsad dator, mycket plugg, jobb och resor. Jag vet att anledningarna kanske inte alls håller var och en för sig eller tillsammans heller - men så är det iallafall. Det krävs en del för att jag ska stressa upp mig, men när jag väl lyckats fungerar ingenting. Jag slår bakut. Jag orkar inte sova, äta, träna eller bajsa. Det snurrar i min skalle av jobb, skola, jobb, skola, måsten och nöjen. En veckas heltidsjobb med 42 stycken 7-åringar, en krasslig ynklig pojkvän och en dator som anser att det, trots obefintlig back-up, tycker att det är läge att kasta in handduken och bara kasta ut allt arbete jag ägnat de 2 senaste åren åt i tomma luften blir för mycket. You name it; kolloarbete, c-uppsats, rubbet, allt. Gone.
.
Med obefintlig träning, brutna rutiner och ett himmelskt roligt 25-årskalas uteblir viktnedgången som ni vet. Det suger. Nu börjar det brinna i knutarna. I ärlighetens namn lyste inte enbart herr viktnedgång med sin frånvaro. Aset viktuppgång bestämde sig för att hälsa på mitt i allt och plussa på 300 gram på min kroppshydda. Sjukt taskigt, besvikande och deprimerande. Men det är inget som hinns bry(s?) om. Nej då. Med utebliven viktnedgång höjs fokuset. Idag har mat, träning, sömn och ändamål (som Oldsberg säger) gått enligt planer. Denna veckan gäller det. Alla veckans resterande 6 dagar ska bestå av rätt mat, träning, vatten och kaffe som enda drycker och lite mer träning. Det blir sweet.
.
Jag har så mycket roligt att berätta för er men det får bli imorgon. Så länge får ni nöja er med att veta att jag lever, inte har gett upp och istället suga åt er av alla mina underfyndiga undanflykter. Over and out.
Då den stora majoriteten av mina nära och kära ser mig ungefär en gång i halvåret har flera efterfrågningar om bildbevis kommit till min kännedom. De som ser mig varje dag, inklusive jag själv, ser ju givetvis ingen gigantisk skillnad från dag till dag, vecka till vecka. Men här tycker till och med jag att det syns! Den ena bilden är från i somras, den andra från förra helgen. Min vän Björn åker med på ett bananskal. Då jag länge hatat helkroppsbilder finns det få att välja på. Dessa tror jag dock kan ge er en liten hint om skillnaden! Eller?
Imorgon är det invägning sen 4 timmars tenta på dagordningen. I den ordningen kommer det ske kronologiskt, prioritetsmässigt och prestationsmässigt. När jag började min diet påstod jag att bantning är en heltidssysselsättning och med andra ord bäst lämpat för exempelvis studenter vid lärarutbildningen. Så här 4 månader senare har bantningen gått och blivit vardag och ryggradsbaserat. Ju mer tiden går desto mindre reflekterar jag över godheterna jag avstår från och kalorimängden jag får i mig. Idag vet jag hur mycket jag kan äta eller kanske snarare inte äta för att gå ner mina kilon. Det har blivit slentrian. Trots detta är måndagmorgnarnas invägning fortfarande veckans viktigaste ögonblick - oavsett vad resterande sex dagar har att erbjuda.
.
Imorgon efterföljs detta avgörande tillfälle med en tentamen. En tentamen som handlar om inkludering och segregation, betyg och bedömning - tror jag. När jag sitter här vid köksbordet och försöker proppa in begrepp och teorier i min alldeles för överfulla hjärna så här i sista sekund kommer jag på mig själv koppla dessa begrepp till min diet. Häng med för här går det undan! Precis som inkluderings - och segregeringsteorier i skolan handlar bantning om att hitta en balans. Det gäller att inkludera rätt mängd mat och segregera i den grad det är nödvändigt (läs: livets bästa). För mig, precis som i skolan, fungerar inte medelvärdespedagogik. Jag kan inte banta på det sätt som sägs passa den stora massan. Jag måste hitta mitt eget sätt. Bantningen måste anpassas efter mig. Jag ska inte anpassa mig efter bantningsvärlden. Precis som att den "avvikande" eleven i skolan har de "normala" eleverna som grindvakter rörande om de, genom anpassning till det "normala", ska accepteras eller stötas ut, är ni mina grindvakter. Lyckas jag är jag inne, misslyckas jag är jag det jag inte kan - den misslyckande bantaren som exploaterat sig själv, via internätet, som den som minsann kan. Har anpassningen till den smala världen (läs: det "normala) lyckats eller bär jag fortfarande runt på det funktionshinder en övervikt innebär? Mitt eventuella hinder, som ett misslyckande kan koppla mig till, kommer då tillskriva mig en rad andra egenskaper utöver utebliven viktnedgång - jag kanske är lat, odisciplinerad och alldeles, alldeles urdålig. Det är inte bantningen det är fel på - utan bantaren.
Precis som i skolan bedöms och betygssätts inte processen utan målet. Jag är min egen värsta bedömare. Den 7e maj kommer varken jag eller någon annan göra high-five över att bantningsprocessen i alla fall kan ha varit relativt lyckad om jag inte faktiskt tappat ordentligt i vikt och alltså uppfyllt de mål jag satt upp. Den 7:e maj kommer jag få MVG- i bantning. Processen är givetvis ett solklart MVG. 7:e maj - 7 veckor och 6,4 kilo. Så länge bantar jag och skrivier tentor - i den ordningen kronolgiskt, prioritetsmässigt och givetvis även prestationsmässigt!
.
Detta blogginlägg må vara lika oklar, rörig och förvirrande som min hjärna känner sig. Jag ber ödmjukast om ursäkt och tillförlitar mig till ert överseende. Jag tar en paus och laddar för söndags-tv. Solsidan, Time-out och Big-brother. Nice!
Efter en hel del tjat från Carin Möller så ger jag nu vika och skriver några rader. Jag och Carin lärde känna varandra för 2 år sedan då vi flyttade in ihop. Carin flyttade ganska snabbt ut, men vi fortsatte att träffas över en och annan kaffe och lite skitsnack. Vem är jag då undrar ni kanske?! Emelie är en färdigutbildad socionom som för tillfället jobbar på posten i Umeå. Emelie försöker komma underfynd med vad hon vill göra i sitt liv och snart ska jag säkert komma på det. Som Carin har jag de senaste månaderna varit med i Viktklubb och denna blogg har varit en inspirationskälla. Själv har jag inte kommit lika långt som Carin i min viktnedgång, men det går åt rätt håll. - 8 kg so far! (Carin är verkligen hur duktig som helst!!) Efter en trevlig middag (vegetarisk lasagne och gino) och en stenhård spelkväll (som jag och Carin naturligtvis vann med vår otroliga skicklighet...) så blev man kvar i gästrummet och sitter nu i den bruna soffan och ser fram emot en eftermiddag med skidor och André Pops.
.
Tack och hej för mig, jag kanske kommer tillbaka när ni minst anar det!
Idag var det säsongspremiär av Så ska det låta. Jag älskar det programmet. Kalla det pensionärs-tv, intränat eller alldeles för folkligt. Jag älskar det ändå. Jag ligger i soffan med datorn på magen och ser det på SVT-play. 24 minuter och 26 sekunder in i programmet pausar jag. Bakom flyglarna sitter två splitternya pianister. De verkar riktigt duktiga och meriterade. Helt klart godkänt. Peter Settman är programledare - även han sköter sig i mitt tycke. I ett av lagen tävlar gruppen Alcazar - de är schlager, färgglada, spexiga och sjunger riktigt bra. Godkänt. I andra laget tävlar gruppen Style med Christer Sandelin som frontfigur. Han och enbart han är anledningen till att jag efter dessa dryga 24 minuter pausar programmet för att skriva av mig. Christer Sandelin är en otroligt pinsam man i för trånga kläder. Christer Sandelin tror att han är 22 och att han kan sjunga. Inget av det stämmer. Han är en skam för programmet, Sverige och hela musikvärlden. Han flaxar runt som en yr jävla höna i studion. När Alcazar sjunger slänger han sig framför kamran för att själv bli filmad. Han slänger sig på golvet och bugar för dem, spelar luftgitarr och använder sina spretiga fingrar för att symbolisera pickadoll-skjutningar. Han är överallt och ingenstans. När han väl sjunger är det antingen hans enda hit eller så låter det falskt. Christer Sandelin sabbar min tidigare så gemytliga fredagskväll. Klockan är 00.16 och jag funderar på om jag orkar mer nu. Orkar mer Christer. Jag är tveksam och utmattad. Han suger all energi ur mig, han gör mig stressad. Han är värre än allt jag kan komma på. Tur att mamma och pappa är utomlands. De skulle gå i taket av hans beteende. De som också älskar Så ska det låta. Stackare. Jag kan höra mammas uppgivna röst och se pappas rynkade panna i soffan där han sitter och suckar med arma i kors. Jag vet exakt hur det skulle låta. Tur att de är i säkert bevar hos H Möller. Mamma och pappa o alla andra som "missat" det- se det inte. Eller se det - men garva åt det istället för att bli upprörda. Spare yourself.
Ps. Många har frågat om pannkaksätningen. Jag höll på att sprängas efter två - ingen skada skedd!
Har hållt igen hela dagen för ikväll vankas det ärtsoppa och pannkakor i sann torsdagsanda. Pannkakor är utan tvekan något av det jag saknat mest. Men inte så länge till. Vid gott mod loggade jag därför in på "viktklubb.se" för att tvärkolla antalet kalorier i pannkakor. Dra mig baklänges. I 5 pannkakor (tunna och gjorda på lättmjölk) är det typ 650 kalorier. Det är liksom utan socker, sylt, grädde eller annan dekoration. 650 kalorier. Fattar ni hur sjukt det är? 5 pannkakor gjorda på lättmjölk och utan något på är alltså halva mitt dagliga intag. Jag minns när de beställt för mycket pannkakor till seglarlägret jag gick på som barn ett år. Då fick vi äta så många vi ville. Precis som i allt annat går det att tävla även i detta. Jag minns att vi åt tills vi mer eller mindre vometerade. Det var tider det. Pannkakor is the shit. Ikväll nöjer jag mig med 3. Det har jag råd med. Utan något på.
Jag känner på mig en viss läsarstorm (läs: typ Terran, Ida, John och andra kunniga aka mina hälsocoacher) gällande att det visst går att göra nyttiga pannkakor på typ trevligt grahamsmjöl eller nåt Men jag har varken recept eller ingridienserna. Jag säger det redan nu så slipper ni berätta det;) Men skicka gärna ett recept om ni har så ska jag laga såna istället. Så länge blir det tradiotionella!
Hej vänner och tack för den fina responsen senast!
Tisdagar kommer framöver betyda "veckans hiss och diss" - efter önskemål. Alla bloggare har såna listor så det e ju inte mycket annat att göra än att hänga på. Varje vecka kommer ett visst tema hissas eller dissas och denna gång är det metropolen Umeå! Efter 2,5 år i staden känns det legitimt att uttrycka sin hatkärlek till detta stadsfenomen. Vill kanske du att jag ska hissa eller dissa något särskilt? Skriv en kommentar. Skulle vilja hävda att det inte finns något som inte kan hissas och dissas - men ja ä int bitter.
# 5. Biblitotekscaféet - otaliga timmar har spenderats på detta varken särskilt billiga eller mysiga café. Men gott är det och det känns liksom hemma!
.
#4. Min käre bror Henrik.
.
#3. IKSU - Denna gigantiska idrottsanläggning har verkligen allt man kan önska. Det finns inget liknande i Sverige. It's the shit!
.
#2.Lägenheten- Vår trea är fantastisk. Utsikten, soffan och den där Jonatan som bor här är outbytbara. Första "hemmet" på över 6 år. B-e-a-utiful!
.
#1 Människorna - Någon sa en gång att inget passar bättre än Göteborgare och norrlänningar tillsammans. Jag är beredd att hålla med. Umeå ger ett skönt tempo och är en väldigt tillåtande stad. Så länge du ger sken av att bry dig om miljön, undviker att bära päls och lovar att rösta rött är du hemma!
#5. Affärsutbudet. Att gå på stan i Umeå är ett skämt. Du ska ha tur om du hittar ett plagg som inte alla du känner redan har. I min basgrupp på 5 pers är vi tre personer som har likadana tröjor. Det händer ju inte någon annan stans. IKEA lyser även de med sin frånvaro vilket ju är helt värdelöst. Närmsta ligger i Sundsvall och Haparanda (över 30 mil bort)
.
#4.
Bristen på happenings. Det händer väldigt lite här. Jag har nog glömt bort hur det kan vara, för jag kommer inte ens ihåg vilka artister som finns och alltså inte besöker Ume. Men det brister i allafall, det gör det.
.
#3. Lärarutbildningen. Behöver jag säga mer?
.
#2 Avståndet. Det e fasen rätt långt till allt. Närmsta "storstad" är Vasa i Finland. Gött.
.
#1 Vädret. Det är fortfarande minus och sjuka mängder snö. Säkert 8 meter. Den ligger lätt till Juni i år. Jag känner det.
Så där. Nästa steg är väl en dagens outfit. Jag ska bara öva lite poser först!
Umeå sover. Men inte jag inte, jag är ganska vaken faktiskt. Jonatan har förvandlats in till någon arbetsnarkoman av light-variant och ville vara på jobbet innan 07.00 idag. Vet inte vad som gått fel där, men jag pallrade mig iallafall upp och försökte övertala mig själv att 4 timmar på universitetet innan seminariet börjar är nog egentligen precis vad jag behöver. Sagt och gjort. Här sitter jag. Och enbart jag. Att ta sig in i universitetsbyggnaden vid denna arla tid är lättare sagt än gjort. 9 av 10 dörrar var låsta. Att få tag på en kopp kaffe, väl inne i byggnaden, är ännu svårare. Där hjälper varken tur, logiskt tänkande eller sunt förnuft. Det är unmöglich. I allafall i en kvart till, så länge tänkte jag uppdatera er kära läsare - trots er frånvaro på senaste tid. Att kallt räkna med att folk bryr sig börjar kännas överdrivet. Så sjukt intressant är det ju inte att höra om mina gram hit och dit. Men jag fortsätter skriva ändå. Kalla det att elda för kråkorna om ni vill, men det ger mig fortfarande motivation och glädje - och så länge så är fallet tänker jag fortsätta - trots dalande läsarantal! Ni blir inte av med mig än!
.
Nu ska ni få höra vänner. Imorse rasslade det till på vågen. 1,1 kilo gone. Jag har totalt tappat 13,6 kilo vilket klingar rätt mycket i mina öron - om jag får säga det själv. Jag väger nu alltså 73 istället för mina 86,6 som jag började med. Denna veckas "tappning" är över 2% av min vikt vilket faktiskt är ganska ovanligt i min bantarstatistik och ger extra krydda. För första gången sen typ medeltiden är jag dessutom under 25 i BMI. Inte med mycket (tror det ligger på typ 24,96666...nånting) men ändå. Jag definieras inte längre, enligt dietister och annat hoola-bandoola-folk som fet eller ens överviktig. Jag är normal. Fullt normal är jag, om dock i överkant. Yeah bitches! Nu är vi på banan igen! Puss!!
Söndagsmiddag väntar. Emelie, min partner in crime, och jag ska göra staden med hög puls (läs: Umeå) osäker så här på söndagskvällen. Emelie kör också viktklubb. Hon är jätteduktig på det och för att fira hur otroligt bra vi är väntas det kött på Plaza. 2 för 1 med några magiska kuponger Em lyckats komma över. För en fattig och dagen-efter-trött-Carin finns det inget jag hellre gör än att spendera just denna kväll med skitsnack i god väns lag över en smaskig entrecote!
.
Imorgon är det invägning. Det känns bra. Min mage har snabbt och plötsligt dragit ihop sig och börjar faktiskt likna något relativt platt...typ...eeh...en pocketbok som legat i vatten ett tag så sidorna har börjat bukta ut på oväntade och konstiga ställen och inta någon slags vågig form. Är ni med? Med lite sit-ups kommer jag nog lyckas få den till en torr pocketbok innan det vankas bröllop! Dry out.
.
Till lunch blev det ärtsoppa idag. En vanlig söndag för några månader sedan hade det utan tvekan varit pizza på bordet. När 50-kronorsvinet sen kvällen innan gör sig påmind i såväl huvud som mage liknar ärtsoppa allting man inte vill bli påmind om dagen efter. Men gott är det, och ganska nyttigt ( i rätt proportioner) så med ena ögat på skidskyttet och andra stängt gick soppan ner som en dans även idag. Trots utseende och konsistens. Det är insidan som räknas.
.
Bloggtorka borde finnas med i svenska akademins ordbok. Jag har inget mer att säga denna, mot alla odds, trevliga dag. Jag avviker nu mot Plaza och Emelie. Vi hörs efter invägningen imorgon. För visst vill ni fortfarande veta?
I kväll vankas det kalas hos en nära vän. Martin kan vi kalla honom. Jag är taggad till tusen, Martin om någon vet hur bra kalas styres. Själva anledningen till kalaset är dock inte lika upphetsande. Martin själv påstår att det är hans examensfest. Själv tror jag mer att det är egentligen är tänkt som en sista kväll med gänget. Iallafall för stunden. Iallafall i hans ganska festfyllda lägenhet där otaliga nätter med vin och spel och musik och djupa diskussioner spenderats. Martin överger Umeå för Ljusdal. Hur tankegångarna går där ställer jag mig skeptisk till. Inte mot just Ljusdal (tror jag) utan snarare att han lämnar Umeå. Under mina 2,5 år i denna metropol har Martin kommit att bli en av mina närmsta vänner. Vi har fasen i mig alltid roligt och det är med en sten i bröstet (och eventuellt en kommande tår i ögat senare i kväll - alkohol har ofta denna sentimentala effekt på mig) som jag ser honom lämna oss. Fy fasen för dig Martin.
.
I övrigt innebär fester ett ständigt omplanerande rent diet-mässigt. Jag känner mig som en liten bebis som det liksom måste planeras för så fort hon (läs: jag) lämnar hemmets fyra väggar. Hur ska det ätas till frukost? Hur är den optimala lunchen? Bjuds det på mat där som hon (läs: jag) kan äta till middag eller ska vi proppa i henne (läs:...ja ni fattar) lite innan i förebyggande syfte? Bör hon kanske smuggla med någon frukt eller knäckemacka? Hur gör vi med drycken?.
Hur som helst sitter jag här och smygäter på lite soppa. Martin är en riktig gourmet och jag tvivlar inte en sekund på hans matlagningskonster, men rutinerna kan inte brytas. Det är liksom inte värt det. Jo kanske för studen, men inte på måndagmorgon när jag står där på vågen och bölar som en liten bebis som inte bytt blöja på hundra år. Soppa, vitt torrt vin utblandat med sprite ZERO och kanske lite mumsbitar av Martins mästerverk. Så får det bli.
.
Nedan bjuder jag på en fantastisk bild på mig och Martin. Att detta är den enda bilden på oss två gör det bara ännu roligare. Den säger rätt mycket om vår vänskap. Ska det va, så ska det va!
Heja Ljusdal och besök oss snart Martin. Vi ses om en timme! Tja!
Med alldeles för lite mat i magen igår (tot. 600 kcal) tillagade jag en riktigt smaskig pasta till lunch precis. Ruccola, körsbärstomater och annat gott. För att få till den lite krämig toppade jag med ost. Inte mycket men ändå ost. Jag värmde på rätten i mikron för att få den så där riktigt varm och så att osten skulle smälta ordentligt. Efter mikrons mycket irriterande tjutsignal bar jag tallriken mot bordet. Strax framme vid mitt slutmål lyckades jag luta tallriken så hela skiten landade på min högre fot. Med skit syftar jag alltså på pasta, ost och annat krimskrams - inte faktiskt bajs. Men fy katten vad det brände - och fortfarande bränner. Trodde inte mat kunde bli så varmt och göra så satans ont. Men prova själva att smälta ost och plantera den på främre högerfoten om ni inte tror mig. Det gör både ont och blir märken. Not fun. Så nu sitter jag här, fortfarande hungrig, med foten i högläge och tycker synd om mig själv. Jag tror kanske att jag kommer avlida av mina fotskader - eller åtminstone behöva kryckor eller amputera. Aj!
Nu är min tärnklänning snaaart klar. Idag var jag där och gjorde den sista provningen innan sömmerskan ska finslipa det sista. På måndag ska jag hämta den. Hon har verkligen gjort ett kanonjobb och lyckats framhäva allt som bör framhävas och dölja det som döljas bör. Med ett undantag. Klänningen är nämligen supertight hela vägen vilket gör att det fett jag fortfarande har på min kropp trycks upp i armhålorna. Allt trycks upp. Så om jag inte sträcker armarna rakt upp i luften eller har de hängande rakt ner syns det veck. Typ om jag har händerna i sidorna. Förstår ni hur jag menar? I alla fall. Istället för att fokusera på att magen faktiskt ser riktigt platt ut och inte veckar sig överhuvudtaget kunde jag bara stirra på armhålorna. Jag tror visserligen att med några kilon till kommer klänningen bli lite slappare och därför ge plats åt det fettet som nu ser ut som två silikonpåsar under armarna att fördela sig mer jämt under klänningen och inte koncentrera sig till en specifik punkt. I värsta fall går det nog att tejpa in på något sätt. Ja, den som lever får se.
Sömmerskan såg nog min panik i ögonen och berättade att under 40 år som sömmerska har hon aldrig träffat en kvinna som inte klagar på något av sin kropp. Samtliga är missnöjda oavsett hur de ser ut. Det finns alltid något som inte "stämmer". Samtidigt har hon aldrig sytt kläder åt en man som visat missnöje över sin kropp oavsett hur den ser ut. Ölmage, tunnhårighet eller man-boobs. Det spelar ingen roll. Är det inte skrattretande?
.
Min fråga till er är i alla fall om det går att punktträna bort det under armarna? Eller ska jag bara fortsätta som vanligt och få allt att bli mindre? Vad tror ni?
Idag är det fettis-dagen tillika internationella kvinnodagen för er som missat det. Jag finner det högst ironiskt att dessa två högtider sammanfaller på samma dag och har därför enbart gratulerat män på deras namnsdagar idag på fettis-dagen. Man kan skämta så med män och ytterst smala kvinnor. Övriga låter jag bli att kontakta. År 2011 tycker jag det är stört att 364 dagar om året är männens och att vi således fortfarande är beroende av en kvinnodag. När jag var liten frågade jag mamma och pappa varför mors- respektive - farsdag finns och varför barnen inte har någon egen dag. De svarade att alla andra dagar är barnens dagar och därför bör även föräldrarna få varsin dag. Idag önskar jag att barnens dagar skulle efterlevas bättre och att den internationella kvinnodagen skulle kunna slopas. För vuxna vita män är fortfarande de som primeras i samhället och har det göttigaste livet. Barn och kvinnor är fortfarande mest utsatta. 2011 är inte så jäkla high-tec som det låter.
.
Denna firandets dag borde jag prove my point att kvinnoidealet är ett skämt och trycka i mig minst 14 semlor. Men slav under ideal, normer och värderingar som jag, precis som alla andra kvinnor är, har jag än så länge avstått. Jag hävdar att jag skiter i utseendet och bantar på grund av hälsoskäl. Till ganska stor del är det sant. Jag är less på att få ont i ryggen av sängen, bli andfådd i trappor och inte kunna svinga en golfklubba för att min kroppshydda är i vägen. Men det vore lögn att säga att inte min (läs: samhällets, medias, mäns, modeskapares och världens) bild av hur en snygg, perfekt kvinna ser ut spelar in. Jag vill givetvis känna stolthet över min egen spegelbild, kunna välja kläder fritt istället för att bara köpa det som passar och bli visslad efter på stan. Jag bantar för att må bra och vara het. Allt annat vore att fara med osanning. Så hur gör jag nu? Ska jag satsa stenhårt och hålla mig ifrån temlorna eller ska jag prove my point bara idag och äta kanske en halv? Och vem gör jag det isåfall för? Mig själv? Alla världens kvinnor? Semelbakarens? Vad säger ni? Att semla eller icke semla?
Oj va längesen det var! Det känns som flera hundra år sedan och som att all skrivkunskap är som bortblåst. Hur bloggar man? Vad ska jag skriva om? Var sitter tangenterna och varför??
I drygt en vecka har jag befunnit mig på kollo i skogen utanför metropolen Bro. Internet existerar inte där. Därav dålig uppdatering. Det som däremot existerar är helt fantastiska människor, vacker miljö, feta såser och fler fantastiska människor. På kollo blir alla känslor mycket mer på både gott och ont. Man är gladare, ledsnare, tröttare, piggare, känsligare, smutsigare (vems ansvar är de urdåliga duscharna??), roligare, tråkigare och framförallt hungrigare. Hunger i kombination med typisk mat som barn gillar som vitt bröd, feta såser och vatten som smakar järnigt är inte lika med nedgång. Jag ligger nu därför för första gången efter i bantningstempot. De två senaste veckorna har jag bara tappat ett halvt kilo. Vilket jäkla skämt. Enligt Jonatans väldigt komplicerade bantningsexcelprogram är mitt beräknade slutdatum nu den 15e maj. Det är en vecka för sent. Så nu blir det att lägga på typ åtta kol. Bråttom, bråttom. Trots underbara kollot klagar jag inte direkt idag på att åter kunna laga min egna mat, dricka gott vatten, följa mina rutiner och ha internet. Det känns bra. Och nu ska jag återuppta kampen.
.
Idag var jag hos min ljuvliga sömmerska. Med några kilo ner till är jag helt övertygad om att jag kommer vara vackrare än någonsin. Det är hon också. För att motivera mig lite extra har hon tryckt en döskalle på en överbliven tygbit som hon kommer sy in i fodret innuti klänningen. Den kommer endast synas när jag inte har den på mig och ska symbolisera ett "jävlar annama". Hon tyckte det passade mig och att jag behövde det. Helt ljuvligt faktisk.
Det känns underbart att skriva här igen. Jag hoppas ni inte glömt mig och ifall så är fallet - att ni hittar tillbaka till mig! Nu är det 7,5 kilo kvar, sen ska jag sluta tjata. Hjälp mig dit. Är ganska inställd på att de sista 5 kommer vara jobbigast. Men fy fasen va läcker jag kommer vara:) 1,2,3 heja!
