Höller om Möller

Jag är iaf tillbaka i lugna Ume efter en fartfylld jul hemma. Jag var exemplarisk när det kom till bantandet över jul. Jag är verkligen riktigt stolt. Men sen jag kom hem har det varit allt svårare. Ledighet och fadderbarnet Diberg på långbesök gör det svårt att både stå ifrån god dryck och faktiskt ta sig iväg till träning. Men så här tänker jag. Ikväll då smäller det. Ikväll bantar jag inte. Ikväll ska jag inte tänka en sekund på det (iallafall inte många). Nu har jag tänkt på det hela julen, på nyår tänker jag vara fria fågeln. Jag ska banne mig äta både efterätt och kanske smaka något från ostbrickan. Skumpan ska inmundigas, liksom vinet och en baileys eller två. Så är det bara. Det har jag bestämt. Fast det förstås - frosseri är ju en av dödssynderna och därför kanske det bör avstås ifrån- även ikväll...eller?

Imorgon börjar jag stenhårdbanta igen. Det känns bra. -7,6 kg borta hittills. Till 21 kilo är det bara 13,4 kilo. Det löser sig. Någon träning blir det dock inte. Det har nämligen flyttat in 14 kråkor i min hals som gör att jag raspar, hostar och slemmar. Typiskt ofräscht. Men så fort de flyttat ut igen blir det IKSU dagligen. Så  det så!

Vad ska ni göra ikväll?

Gott nytt år på er härliga människovalpar!

Kramar er tillgivna Coco.

Ps. Kalla mig gärna det för den delen, Coco vill jag bli kallad;););)

P2. Här kommer några av de utlovade julfotografierna btw....eller iaf två:)

Jag är rörd. Genuint rörd. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att en blogg skulle kunna motivera, pusha och glädja mig så mycket som den gör. Och allt är som ni förstår tack vare er som läser, kommenterar, skickar sms och ringer. Det är helt otroligt. Jag får sån positiv energi av att veta att ni läser, upprörs, gläds, blir frustrerade eller bara slentriankollar. Skit samma vad ni gör och känner. Just nu är det ni som motiverar mig att fortsätta. Jag har alltid vetat att när jag väl går in för något gör jag det till 100 % - på både gott och ont. Men när jag satt där för 6 veckor sen och bestämde mig för att börja banta var min första tanke hur jag skulle gå till väga utan att behöva skylta om att jag har ett problem, att jag är tjock och att min hälsa skriker på hjälp. Hur döljer man det för omgivningen? Som ni säkert förstår gick det inte, så här sitter jag nu och bloggar. Att berätta för alla i min närhet, min familj, vänner, kursare, butiksbiträden i affärer, universitets caféanställda som försöker lura på mig chokladbollar av gammal vana, unga som gamla - ja alla jag möter - är det bästa beslutet jag har tagit. Hade jag flugit till månen och fått berätta något om mig själv för hela världens befolkning hade jag nog sagt att jag vill bli tight, snygg som fan och leva ett hälsosamt liv så länge jag finns till.

 

Igår efter ett extremt tårfyllt telefonsamtal till min kära mor bad hon en av sina kollegor - dietisten Jan - att slå mig en pling. Jan var allt en hivens man. Han har jobbat med människor som vill gå ner i vikt läääänge. Jan sa till mig att jag presterar bättre än de flesta andra som försöker gå ner i vikt, men att man kommer till "platåer" där det står still. Kroppen måste få vänja sig, den måste liksom hinna med. På dessa platåer är det extra viktigt att fortsätta fokusera stenhårt - and so I will. Jag tänker tusan inte unna mig på jul (det sa han för övrigt också - det är vid sådana tillfällen det är extra viktigt att fortsätta äta lite och nyttigt). På tredjedag jul är nästa invägning. Vid det laget ska jag ha hunnit spöa min storebror i squash minst två gånger, ha suttit och garvat när alla andra frossar i marsipan, lussebullar och alla andra tänkbara onyttigheter, ha käkat riktigt mycket rödkål och tappat iallafall lite i vikt. På tal om rödkål för den delen. Kollade upp just rödkål (som är lite av en julbordsfavorit) på Felixs hemsida. Och dra på trissor. Endast 60 kcal per hundra gram innehåller denna gudagåva. Så skit i allt sockrigt. Ge mig rödkål och kanske en snaps eller två så är jag nöjd!

 

Underbara läsare. Ni rör mig till tårar. Så jag ber er verkligen, om ni ens överväger att kommentera, oavsett vad det rör, så gör det. Just do it. Klaga på mig, önska saker av mig, fortsätt pusha och var just så inspirerande som ni är!

 

Nu kryper jag till sängs. Men först en liten rättelse från gårdagens blogginlägg. Jag skrev 6 cm i midjan. Det var fel. Det är 9. Inte lätt det där med siffror. Men 9 cm - varsågod. De är tillägnade er (på något sjukt äckligt men ändå lite småhett sätt).

 

God jul och kramar från mig med alla mina kilon till er med i vissa fall lite färre kilon, vissa fall lite fler. Skitsamma. God jul.

Din satan...satan... du din satans helvetes jävla skit! Din jävla skit; Bondlurk, läbbiga skurk, ynkliga parasit! Pottsork, snuskiga stork, din ruttna rot, din fulla krok! Avskum, spattig och krumdu är så jävla dum! Din usla gam, din slemmige torsk, förnicklade pappskalle, skunk, förbanne mig, lägg ägg, slibbiga drägg skitstövel och bandit! Slashas, ditt vidriga as, piss och pest och senapsgas! Sopprot, helidiot, fan vad du bär dig åt! Din sabla bock, ditt feta arsel våga dej aldrig mer hit! Attans skitstropp, hörru din saaaatan, saaaatan, helvete, helvete, helvete, helvete helvete, helvetes jävla skit!

---

Vilken pissmorgon. Veckan som varit har jag tränat fyra gånger. Jag har räknat varenda liten minsta kalori jag stoppat i mig. Jag har satsat järnet. Vad händer? Jo, nu ska ni få höra, jag har inte gått ner ett piss. Jag ligger på samma hemska siffra som för en vecka sen. Nånstans visste jag att detta förr eller senare skulle hända. Men inte nu!!! När som helst men inte nu! Det känns verkligen riktigt pissigt att ha satsat stenhårt en vecka för att nå mitt delmål innan jul - och så går jag inte ner ett fjuttigt litet gram. Vad gör jag för fel? Kan någon berätta det? Hur hittar jag motivation att gå vidare? Känns ju så lagom attraherande att satsa stenhårt denna vecka istället. Den här veckan hinner jag liksom inte gå ner som jag vill. Den här veckan består av frenetiskt hemtentaskrivande, sista-minuten-shopping av alla julklappar och sen hemresa för att fira jul. Det funkar inte. Jag blir så himla deppig verkligen, trodde inte jag skulle reagera såhär.

---

Jag vet att jag tappat mer än 6 kilo och drygt 6 cm i midjan, men ändå far bara negativa tankar genom mitt huvud. Mycket säkert beroende på att jag inte ser det. Jag vill se någon skillnad. Jag känner det, det gör jag. Men jag ser det inte. Jag vill ha en liten mage, en obefintlig dubbelhaka och smala ben. Jag är less på det här nu. Vissa lite resultat för guds skull.

Ledsen för ett riktigt deprimerande inslag nu när årets höjdpunkt nalkas, men jag var bara tvungen att skriva av mig.

Vi höres.

---

Ja ni, maten fortsätter vara förutsättningen och domherren över mitt humör. Igår åt jag bara 700 kalorier. Det var ändå OK. Jag kände mig glad men ganska hungrig när jag väl gick och la mig. Jag fokuserade på att somna riktigt snabbt (det tar aldrig mer än 3 minuter när jag väl vill, till Js förtret) och att drömma om den kommande frukosten.

Sagt och gjort. Imorse var jag riktigt taggad på att göra en stor frukost för att sedan fortsätta på hemtentan. Mannagrynsgröt var på tapeten (metaforiskt alltså) tillsammans med en knäckemacka och kaffe. Jag gör alltid gröt i mikron och så även idag. Jag rörde snabbt ihop mjölk o gryn o kastade in den i mikron - skålen alltså. Under tiden jag väntade startade jag datorn, som absolut inte ville starta. Jag gjorde som jag brukar och tryckte på alla knappar samtidigt utan att egentligen läsa vad det stod. När jag vill fick igång den insåg jag att halva min hemtenta var borta, försvunnen, gone with the wind. Samtidigt plingade mikron. När jag öppnade dörren (eller luckan eller vad ni nu vill kalla det) var det gröt över hela mikron och inget i skålen. Hunger, förtvivlan, en nedkladdad mikro och en försvunnen hemtenta är sannerligen ingen bra morgonkombination. Istället för att lyfta ett finger satte jag mig på golvet och grät. Som ett litet barn grät jag. I säkert tre minuter grät jag till Jonatan kom och klickade fram tentan på datorn och sa; "så- här är den. Gör nu en back-up på den, skicka den till din mail". Sen gick han igen. O här sitter jag nu med ett leende på läpparna, en dator som fungerar, en ren mikro men utan gröt. Jag ska aldrig mera äta mannagrynsgröt. Och som jag älskar mitt beslut. Förra gången glömde jag att man skulle ha mjölk till och då smakade det verkligen pyton. Neeh ni, aldrig mer.

Idag känner jag mig mycket piggare. Skönt. Huvudvärken och alla andra åkommor jag dragits med de senaste dagarna är som försvunna. Kanske blir det träning i eftermiddag. Det vore sweet.

På tal om eftermiddag. Ni missar väl inte handbollen? 14.10 tror jag den är. Jag kommer sitta klistrad!

Puss!

J har suttit i timmar och ändrat i blogg.ses källkod för att spexa till min blogg lite. Vad tycker ni? Det är dock några smågrejer kvar att fixa innan jag har internets snyggaste blogg. Men sen, då jävlar. Tycker den är en god bit på väg! Fattar verkligen inte hur han gör men han skriver några ">div" och så vidare så är det klart sen! Han imponerar mig.

---

Igår var jag o simmade. 1 km på 30 minuter. Har sänkt mig med 10 minuter på samma distans sen jag simmade första gången under bantningsperioden. Känns rätt coolt. Hur mycket kan man minska? Kan man simma en kilometer på typ 15? Vem vet?

På IKSU:s simhall finns det lite märkliga människor på kvällskvisten. Det är antingen nyförälskade par som hånglar upp varandra så grovt i bubbelpoolen så att man helst vill att de sanerar den innan man själv går i eller så är det håriga män i alla dess åldrar som bara står i bassängen (alltså där vi motionssimmar) och tittar på. Självklart helt utan att ta ett simtag själva. Igår kom en man i 60-års åldern i badbyxor utan att ha duschat eller badat och slog sig ner i en solstol för att läsa dagens industri. Vad jag såg läste han inte ett ord utan följde mig och Vick frenetiskt med blicken medan han smålog och växte i brallan. Sjukt äckligt. Så hur bra simning än är har jag bestämt mig för att inte gå dit själv på kvällarna. The house of creepy people.

Idag är jag hemma från VFU:n. Känner mig riktigt krasslig med en skön blandning av huvudvärk, illamående och grejs i halsen. Separat hade nog ingen av mina krämpor varit skäl nog att vara hemma men i den sköna blandningen de nu befinner sig känns det faktiskt befogat. Idag är det horisontalt läge som väntar med skidskytte, strax lunch och kanske lite plugg. Imorgon tänkte jag nog vara frisk igen. Har ni lika trist som jag så skriv en kommentar, skicka ett mess eller slå en pling vetja. Entertain me.

---

Idag var det invägning. Jag hoppade kanske inte upp som jag brukar utan smög snarare min bästa indiansmygargång mot vågen i hopp om att Jonatan inte skulle följa efter och se mitt nederlag. Efter helgens synder och utebliven träning var jag hyfsat säker på att veckan snarare varit just ett nederlag än en ordentlig nedgång. Jag var till och med ganska övertygad om en smärre uppgång. Hur som helst. Tydligen smyger jag inte tillräckligt lätt med mina fortfarande 14 kilos övervikt så han märkte mig och hoppade upp ur sängen med orden: "Ska vi väga oss!!!??". Typiskt. Jaja, det var inte mycket annat att göra än att klicka fram Jonatans hemprogrammerade viktnedgångsprogram i stil med Biggest Loser-showens färgglada procentsatser osv och kliva upp på vågen med svansen mellan benen. Det blev dock inte riktigt så illa som jag tänkt mig. Jag hade, trots allt vin, gått ner ett halvt kilo vilket man får kalla godkänt. Jonatan hade gått ner mer - kul för honom - det var han värd.

Den här veckan verkar det som att Jonatan kommit ur en tidigare ganska påtaglig brist på motivation och blivit ordentligt taggad vilket smittar av sig värre än pesten som härjade back in the days (eftersom jag inte läser till historialärare vet jag inga exakta årtal) eller vattenparasiterna i Östersund. Sweet.

Nu ska jag göra en rätt läsk(ig) bekännelse. I nästan 10 år har jag varit mer eller mindre beroende av Coca Cola. Jag vågar inte ens tänka på hur många tusenlappar jag skänkt till företaget - ni som känner mig väl vet. I perioder har det klunkats cirka en liter om dagen hemma hos oss i Margots. När jag tänker på det med lite distans till det är det faktiskt rätt sjukt beteende. Förr kunde jag känna smått panik av att vakna en morgon med vetskapen om att det inte fanns någon cola att inmundiga så fort den ganska onyttiga frukosten var avklarad. Idag har jag inte druckit något annat än vatten och kaffe på över 40 dagar.

När vi började banta var jag riktigt övertygad om att just Cola var det jag skulle sakna mest, men ack nej. Det är verkligen så himla skönt att vara ifrån läskeblaskträsket. När jag talat med folk som tidigare varit Colaberoende, kommit ifrån det för att sedan smaka på det igen, säger samtliga att det bara växer i munnen när man varit ifrån det tillräckligt länge. Så jag håller mig ifrån det med glädje. Inget rent sockerintag på 40 dagar. Idag tyckte jag att lättmjölken i kaffet gjorde kaffet sött. Hur skulle då Cola smaka??

---

---

Idag påbörjade jag min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) eller i folkmun kallade lärarpraktik i Vännäs. Köldthålet Vännäs. Inte bara att det ligger sjukt långt från Umeå (typ 4 mil eller nåt) så är det alltid svinmycket kallare där. Idag visade termometern i bilen -32 grader när vi rullade in i hålan. Det är ju inte mänskligt.

Alla säger till mig att de dagar jag inte hinner träna borde jag i alla fall ta en promenad. Men aldrig i livet. Läpparna förstelnar till frysta russin så fort man vistas ute i mer än 32 sekunder. Det fungerar bara inte. Jag ser verkligen ingen tjusning i denna kyla. Den enda tillstymmelse (heter det så?) till skönhet är björkarna. En millesekund offrade jag mig för att knäppa en bild sen pallade jag inte vara ute mer. Då kör jag hellre på den ständigt, i bloggen, återkommande systerysters träningsform. Sit-ups med Jacob som agerande PT (personlig tränare). Så här såg det ut när jag var där i helgen:

---

I helgen åkte jag ner till det gamla glada Göteborg för att överraska storasyster Sara på hennes födelsedag! Hennes min (och kanske framför allt förstenade kroppsuttryck) var obetalbar när jag bara dök upp på cafét där hon stämt träff med vår gamla nanny Akka. Riktigt roligt!

Helgen innehöll en hel del kära återseenden, mysiga middagar och en rejäl julfest hemma hos Sara och blivande mannen Jacob i lördags. Helgen innehöll inte något träningspass (om man inte räknar att de bor på tredje våningen utan hiss och x antal timmar shopping på stan). Julfesten som de så fint hade ordnat innehöll en rätt stor halt vinintag för min del. Summan av mycket, men ack så goda, vinkalorier och ingen träning får jag se imorgon. Eftersom jag inte var hemma imorse tänker jag väga mig imorgonbitti. Jag räknar inte med att ha gått ner något tyvärr, och håller alla tummar jag har för att jag i alla fall inte ska ha gått upp i vikt. Imorgon får ni reda på domen - ledsen eller glad Carin? Det positiva är att jag känner mig riktigt syndig och ska därför jobba stenhårt framöver. Bantningsmotivationen förra veckan var inte direkt på topp och i Göteborg var det omöjligt att hålla mig till mina 1400 - motiverad eller ej.

Hursomhelst, det var ju inte därför jag skriver.

På festen i lördags dök två forna glada gymnasievänner till Sara upp - Johan A och Emma B kan vi kalla dem för.

Johan A och Emma B är två riktiga sprallenissar. De har känt (till) mig allt sedan jag lite pretentiöst sjöng "Tro" av Marie Fredriksson på mina syskons studentfest för nästan 10 år sedan (notera att jag alltså sjöng den när jag var 14 - sjukt lillgammalt). I alla fall. Några glas vin in på lördagskvällen uppkom en gemytlig konversation som i stort sett gick ut på att Johan A och Emma B halvt erkände att de dagligen läser min blogg och att de kan bloggadressen utantill, men att de inte riktigt vågar kommentera i kommentatorsfältet här nedanför. Han vi kallar Johan A tyckte det var svårt att veta hur öppen jag är med det och han vill ju inte riktigt lägga sig i (svensk som han är). Hon vi kallar Emma B höll med. Och om jag nu var/är öppen med att jag bantar, vilket ju är relativt givet eftersom jag faktiskt sitter här och skriver om det på just en blogg, vad ska de då kommentera?? "You go girl"? "Heja heja, bli smal"? Eller ett kort och gott "bra"? Smått chockad av att de inte trodde att deras ord skulle betyda något för mig svarade jag att hellre vad fasen som helst än ingenting alls. Hellre ökänd än okänd liksom. Så ni som sitter och grubblar över om ni ska kommentera eller inte. Just do it.

Den mycket angenäma, nattliga konversationen med dessa två mycket underbara människor mynnade i alla fall ut i att de bad mig skriva ett inlägg om dem - om Johan A och Emma B alltså. Varför vet jag inte riktigt - men här har ni det nu! Om ni tror att detta medbringar något slags kändisskap för er två måste jag dock göra er besvikna. Men jag slänger in en bild på er försäkerhets skull! Den 7e maj fortsätter vi på vinet och gäng-hänget, eller vad säger ni?

Håll tillgodo kära bloggläsare, imorgon får ni veckans vikt och även några väldigt inspirerande bilder på när Sara och Jacob gör hemma-träning. Det vill ni inte missa. Men först. Lite nice bilder på de vi kallar Johan A och Emma!

Idag var jag på mödravårdscentralen för att ta cellprov. Jag förutsätter att ni vet vad ett cellprov är och undviker därför att gå in på ingående detaljer om hur besöket gick till rent praktiskt. Går det bra behöver man i alla fall inte sätta sin fot där på tre år. Går det åt helskotta dör man i cancer. Jag hoppas på det förstnämnda. Om 6-8 veckor vet jag. Barnmorskan var väldigt trevligt men måste lyckats med något under(liv)ligt. Från att ha varit på ett strålande humör hela morgon var jag arg som ett bi när jag kom där ifrån. Varför vet jag inte. Har man månne någon sur-nerv hon kan ha kommit åt därnere, därinne, därborta? Hur som helst, sur var jag. Hela vägen hem och följande eftermiddag har jag surat. Tidvis drog jag, vad enligt mig var, roliga Göteborgsskämt i huvudet om att vid värsta tänkbara scenario tappar jag livmodertappen, och det passar ju ypperligt eftersom jag är inne i en tapp-period och den väger säkert något. Men mest var jag sur.

Bättre blev det inte när jag kom hem. Vi är kattvakt åt en, egentligen väldigt söt och mysig, katt. Eller ja...hon är i alla fall den enda relativt gemytliga katt jag träffat. Jag tycker inte om katter alls egentligen. Men det finns något jag tycker värre om än katter - spya. Jag är rädd för att kräkas och får dödsångest vid maginfluenser. Ännu värre är det att höra eller se andra kräkas. Hemma möttes jag av kattspya. Över hela sovrumsgolvet hade hon lyckats sprida ut det egenproducerade. Så sjukt äckligt och inte gynnade det mitt redan dåliga humör.

Inte ens mitt ljus i mörkret, J, lyckades glädja mig. Men nu är jag glad. Lösningen var mat. Mat, mat, mat.

Hoppar jag över ett mål mat (vilket idag var det som kallas mellis) blir jag sur. Det har jag inte lärt mig än och måste bli bättre på. Om jag nu ska lyckas leva på små portioner kräver det att jag äter oftare.

Med mat i magen är till och med hon som för några timmar sedan gick under namnet Spy-katten väldigt gosig och söt igen. Här leker hon med sin nya favvo-leksak, Bella alltså (som hon kallas när hennes kattvakt har mat i magen):

Nu har jag iallafall bara 0,8 kilo kvar till mitt första delmål. Ända från början har jag hela tiden sagt att jag skulle uppnå det målet innan jul, men i denna takten kommer jag ha kommit en bra bit under det när det nalkas tomtar, paket och onyttigheter!

Jag är fruktansvärt trött idag. Efter en heldag i skolan hämtade jag J från jobbet runt 18. Vi åkte till Jysk och shoppade lite tvättkorgar - väldigt upphetsande. I samma sekund som vi steg ut från affären drabbades vi båda av någon slags panikhunger. Vi styrde kosan mot McDonalds. Om det var av gammal rutin eller bara oförstånd vet jag inte, men efter att ha bett personalen om en översikt över kalorihalten i burgarna och stirrat på broschyren i cirka 8 sekunder vände vi på klacken och gick därifrån tomhänta. Bara lukten därinne fick oss att vilja kräkas. Sjukt att man faktiskt åt sånt utan att ens reflektera över det innan. Vårt nya liv är bättre, sundare och nästan lika roligt. Nu blir det bananätning a la systeryster-style och sen sängen!

Sov gott alla kära bloggläsare!

Jag är en tävlingsmänniska. De flesta personer i min omgivning skulle skriva under på det - tror jag. Jag gör allt till en tävling. Det blir så mycket roligare så. Många människor gillar att tävla mot sig själva. Det hatar jag för då vinner jag alltid men även det fasansfulla - jag förlorar alltid. Vad är poängen med det?

Jag tror alltid att jag har chansen att vinna. Det har jag alltid trott. Varför annars tävla? Jag minns att jag som fyra-år-yngre-lillasyster var helt övertygad om att jag kunde slå min storebror i fotbollsstraffar redan som typ 5-åring. Han vann varje veckas veckopeng av mig på detta sätt. Jag vet att jag trodde att jag var oövervinnerlig på det klassiska frågespelet TP redan som barn. Jag är övertygad om att bara jag springer mycket kan jag slå typ alla i squash, typ världsmästare - allt. Bring them on.

Det sjukaste är att jag drack halva glaset skumpa och sitter nu och känner mig lite på örat, rund under fötterna och glad i hatten. Sinnes...Antar dock att det egentligen är positivt...