Läsk(igt) vikt(igt)
Kategori: Allmänt
Idag var det invägning. Jag hoppade kanske inte upp som jag brukar utan smög snarare min bästa indiansmygargång mot vågen i hopp om att Jonatan inte skulle följa efter och se mitt nederlag. Efter helgens synder och utebliven träning var jag hyfsat säker på att veckan snarare varit just ett nederlag än en ordentlig nedgång. Jag var till och med ganska övertygad om en smärre uppgång. Hur som helst. Tydligen smyger jag inte tillräckligt lätt med mina fortfarande 14 kilos övervikt så han märkte mig och hoppade upp ur sängen med orden: "Ska vi väga oss!!!??". Typiskt. Jaja, det var inte mycket annat att göra än att klicka fram Jonatans hemprogrammerade viktnedgångsprogram i stil med Biggest Loser-showens färgglada procentsatser osv och kliva upp på vågen med svansen mellan benen. Det blev dock inte riktigt så illa som jag tänkt mig. Jag hade, trots allt vin, gått ner ett halvt kilo vilket man får kalla godkänt. Jonatan hade gått ner mer - kul för honom - det var han värd.
Den här veckan verkar det som att Jonatan kommit ur en tidigare ganska påtaglig brist på motivation och blivit ordentligt taggad vilket smittar av sig värre än pesten som härjade back in the days (eftersom jag inte läser till historialärare vet jag inga exakta årtal) eller vattenparasiterna i Östersund. Sweet.
Nu ska jag göra en rätt läsk(ig) bekännelse. I nästan 10 år har jag varit mer eller mindre beroende av Coca Cola. Jag vågar inte ens tänka på hur många tusenlappar jag skänkt till företaget - ni som känner mig väl vet. I perioder har det klunkats cirka en liter om dagen hemma hos oss i Margots. När jag tänker på det med lite distans till det är det faktiskt rätt sjukt beteende. Förr kunde jag känna smått panik av att vakna en morgon med vetskapen om att det inte fanns någon cola att inmundiga så fort den ganska onyttiga frukosten var avklarad. Idag har jag inte druckit något annat än vatten och kaffe på över 40 dagar.
När vi började banta var jag riktigt övertygad om att just Cola var det jag skulle sakna mest, men ack nej. Det är verkligen så himla skönt att vara ifrån läskeblaskträsket. När jag talat med folk som tidigare varit Colaberoende, kommit ifrån det för att sedan smaka på det igen, säger samtliga att det bara växer i munnen när man varit ifrån det tillräckligt länge. Så jag håller mig ifrån det med glädje. Inget rent sockerintag på 40 dagar. Idag tyckte jag att lättmjölken i kaffet gjorde kaffet sött. Hur skulle då Cola smaka??
Idag påbörjade jag min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) eller i folkmun kallade lärarpraktik i Vännäs. Köldthålet Vännäs. Inte bara att det ligger sjukt långt från Umeå (typ 4 mil eller nåt) så är det alltid svinmycket kallare där. Idag visade termometern i bilen -32 grader när vi rullade in i hålan. Det är ju inte mänskligt.
Alla säger till mig att de dagar jag inte hinner träna borde jag i alla fall ta en promenad. Men aldrig i livet. Läpparna förstelnar till frysta russin så fort man vistas ute i mer än 32 sekunder. Det fungerar bara inte. Jag ser verkligen ingen tjusning i denna kyla. Den enda tillstymmelse (heter det så?) till skönhet är björkarna. En millesekund offrade jag mig för att knäppa en bild sen pallade jag inte vara ute mer. Då kör jag hellre på den ständigt, i bloggen, återkommande systerysters träningsform. Sit-ups med Jacob som agerande PT (personlig tränare). Så här såg det ut när jag var där i helgen:
