Höller om Möller

Onsdag. 3 dagar kvar till bröllopet. Och jag, mina vänner, är bröllopsklar med råge. Eller ja, inte när det gäller sång, gång, övriga hitte-pån, strumpbyxor, smycken, resa, packning och sådana bagateller. När jag tänker efter är jag egentligen bara bröllopsklar på ett sätt. Vikten. Med 3 dagar tillgodo är jag hemma. Hemma är under 70, om ni inte har hängt med. Imorse vägde jag 69,1, nu på kvällen låg vikten på 69,6. Och eftersom vi mäter på morgonen känner jag att begreppet "med råge" ter sig ytterst passande och behagligt i just detta sammanhang.

.

På lördag kommer det vara 20 grader varmt i Linkan där bröllopet äger rum. Det säger Yr.no, det säger SMHI och det säger jag. Mest säger jag det för att jag insett såhär med 18 timmar kvar till avresa att jag faktiskt bara har min fina klänning att ha på mig. Inget över, inget under, inget som värmer om det nu bara skulle vara typ 14. Nada. Bara klänning. What you see is what you get. Jag plockar fram inbjudan där det går att läsa att varma kläder är bra eftersom vi är i ett ouppvärmt gammalt magasin på festen. I inbjudan står förövrigt även att "allergier eller andra önskemål" ska meddelas. Fyndigt värre. Jag tänker att jag nog önskar lite glutenallergi eller kanske stenfruktsallergi kvällen till ära - i övrigt är jag nöjd, inga andra önskemål - förutom vädret då förstås.

.

Neeh ni vänner. Det var det jag hade att bjuda på. Nu skriker resväskan, tvätten och sängen på mig. Imorgon åker jag. Och på lördag är det sista jag ska göra att banta!

.

Hur som helst. Skam den som ger sig, jag ger mig på det igen. Bloggen alltså. I skrivande tid är det ju måndagmorgon. Som ni vet vid det här laget betyder det invägning. Förra måndagen vägde jag ju 71. Efter magsjukan var jag nere på 69,3. Efter att ha ätit och framförallt druckit upp mig under helgen känns dagens resultat stabilt och som att magsjukan inte längre påverkar. 70,1 väger jag idag. Det är ju tusan att jag inte kunde vägt 0,2 kilo mindre och faktiskt åter vara under det där strecket. Men så kan det va. Då målet dock är att vara under 70 till bröllopet kommer jag även väga mig på torsdag innan jag lämnar Umeå och på lördag om det nu krävs - för under 70 kommer jag vara!

Viktminskningen från november till idag är en minskning på 20%.

.

---

Utan en droppe vätska i kroppen och inte mat heller för den delen piskade jag 70-strecket imorse. 69.3 för att vara exakt. Jag njuter den korta stund det varar. Eftersom huvudvärken dunkar har jag klunkat säkert 5 liter vatten under dagen - vilket givetvis innebär att jag alldeles strax kommer att vara över det där förbannade strecket igen, om jag inte redan är det. Men jag tänker så här. Hade jag varit magsjuk i november kanske jag hade jublat över att vara under 85-strecket för en timme eller två. Nu är det, trots den korta vistelsen, ändå det mycket mer angelägna 70-strecket vi snackar om. Så jag undviker att väga mig och njuter av de trevliga siffrorna 6 9 3 som ettsat sig fast på näthinnan.

.

Den senaste timmen eller två har jag ignorerat huvudvärken och övat inför nästa helgs performance. Det är mycket som ska övas. Det mesta kan jag förstås inte avslöja här på bloggen. Men när jag träningsgår i hallen och försöker att varken vifta för mycket på rumpan eller se ut som en vandrande pinne som går bergsäkargång väcks en fråga i mitt huvud - Vad gör egentligen brudparet? De behöver ju inte vara det minsta nervösa. De gör ju ändå inget. Förutom att se snygga ut och säga ja. O vad jag vet kan de redan det.

Nej. Fokus borde ligga mycket mer på alla andra (läs: tärnor och i synnerhet småsystrar) som faktiskt både förväntas uppträda, hålla tal, se snygga ut, le, ha tappat 20 kilo, vinka glatt till den stora folksamlingen, vara en trevlig bordsdam, dansa vals med någon vilt främmande, hålla sig på en lagon berusningsnivå, passa upp på brudparet, underhålla alla som brudparet helt enkelt inte är sugna på att umgås med...ska jag fortsätta? Listan är oändlig. Brudparet gör nada. De har varandra till bordet och kan därför inta någon slags vardagsmiddagston till varandra om de så önskar. De har fått tid att öva vals med den de faktiskt ska dansa med och för övrigt spendera resten av livet med. Vad är egentligen en vals? Resterande tid behöver de bara njuta och ha sjukt kul. Och ändå får de all cred. Förjävligt om du frågar mig.

Men jag finner mig efter den stora massan, intalar mig att trots att de inte gör något kanske det är värt den lilla extra tiden av träningsgång i hallen för att göra dem glada och fortsätter att vicka lagom mycket.

Lite känner jag mig som Lotta på Bråkmakargatan när hon tränar på att vicka rumpan som man gör i slalom.

"Det är väl inte så svårt. Det är ju bara att vicka lite på rumpan", säger hon och vickar allt hon orkar.

På lördag ska jag stjäla showen. Alla som läst detta kommer kolla om jag vickar lagom på rumpan eller inte istället för att beundra brudparet. Carin - Brudparet 1-0.

---

Hemkommen från kollot är sannolikheten att jag bloggar 100 gånger större än när jag var på kollot. Mycket på grund av att den vackra kollogården har en obefintlig internetuppkoppling samt att det pågår fullt ös medvetslös från gryning till natt. Nu är jag hemma igen. I hela 5 dagar denna gång innan det är dags för helg igen. Helg betyder tydligen alltid att jag är på resande fot. Jag har gett upp att packa upp resväskan. Den töms på smutskläder, thats it. Tandborste, lakan, handduk och rena kläder är numera alltid nedpackade.

---

Kollot var för övrigt riktigt lyckat. Och trots påsk och fet barnmat lyckades jag tappa ytterliga 0.6 kilo. Jag erkänner mig dock misslyckad, besegrad, naken och exposed. Om knappt två veckor ringer klockorna för Sara och Jacob. Jag kommer inte väga 20 kilo mindre då. Kanske 17,5 men inte mer. Det känns trots mitt epic fail rätt ok. Jag kommer garanterat inte vara tjockast på bröllopet och kanske är det någon som faktiskt blir lite chockad över mitt ras. Typ någon som inte sett mig på länge. Kanske mormor. Kanske brorsan. Kanske någon av Saras avlägsna vänner som fortfarande minns mig som go, glad och rätt så rund. Den som lever får se!

.

Hela min familj utstrålar aldrig tidigare skådade bridezillas. Bröllop är det ända det pratas om. Visserligen älskar jag det och håller på att spricka av längtan, förväntningar och glädje. Men med hetsen kommer också nervositeten. I denna tidpunkt skulle jag kunna sträcka mig så långt att jag är nervösare än bruden själv.

.

- Sara! Glöm inte att sandpappra skorna innan kyrkan så du inte ramlar! hörde jag mig själv uppmana bruden igår

- Äh, jag kommer inte ramla. Det är matta på golvet...

- Ok, men silikoninlägg i skorna har du väl ändå...? Så du inte får ont tänker jag...

- Äh, min klännng är så lång. Det är ingen som kommer märka om jag sätter på mig slitna sneakers under när det väl ter sig så...

- Ok, men vet du någon som kommer stå längst bak i kyrkan som jag kan fokusera blicken på när jag står där framme?

- Äh, kolla bara på oss.

- Eeeh ok, men vad händer om någon får ris i ögat, kommer av sig i sitt tal eller typ fastnar i en toalett?

.

Just nu är det mitt skoval som gnager mig. Egentligen är det väldigt mycket annat som är värre men jag tänker att om jag projicerar hela min skräckblandade förtjusning över bröllopet på skorna kanske denna försvinner när jag väl valt skor. 2 par har jag köpt. 2 par som ser nästan likadana ut. 2 par som jag absolut inte kan välja emellan. Jag ringde mamma. Hon var stressad över annat. Frustrationen över att hon inte just där och då kunde välja åt mig över telefon fick mig att halvskrika "Jag ringer någon som bryr sig...". Och där är jag nu. Efter någon sekunds betänktetid och förnufttåterfångst inser jag att antagligen inte en jäkel bryr sig om att få skorna förklarade över telefon för att sedan hjälpa mig att välja. Och känner du att du kan motbevisa mig är du hjärtligt välkommen att ringa!

.

---

.

Mitt liv går i 180. Och då räknar vi inte kilometer per timme utan meter per sekund. Helgerna är överfyllda med jobb, jobb och åter jobb. Veckodagarna är om ännu mer överfyllda med praktik. Kanske är arbetsinsatsen ungefär lika för båda delar. Kanske är det så att praktiken känns tyngre för att kollo-jobbet är roligare? Har jag valt fel då? Skulle jag kanske stannat på socionomprogrammet och arbetat på kollo livet ut? Eller är det en era som precis som allt annat går över? Eller orkar jag med allting just för att båda är kul? Kanske är det kombinationen och variationen som driver mig? Hursom helst lider jag inte. Det enda som lider är mitt hjärtebarn bloggen. Och aj vad ont det gör att inte längre producera i samma utsträckning. Aj vad jobbigt det är att varje veckoinlägg (som det tragiskt nog nu är) lova att uppdatera oftare och sen inte hålla löftet. Så jag tänker inte lova det mer. Om jag således börjar blogga dagligen eller kanske flera gånger per dag får ni ta det som en positiv överraskning. På tal om sådant - överraskningar alltså - visade vågen 1 kilo mindre denna vecka än förra. Detta trots att mina gamla rutiner inte alls längre existerar. Däremot tror jag att mina nya rutiner med att undervisa stenhårt i veckorna och jobba på helgerna börjar ta form. Jag behärskar nu mer även dessa. Det är så konstigt med mig, jag behärskar så mycket. Jag gillar att ha många bollar i luften. Farbror Melkers ord, denna dag - ett liv, ekar varje kväll när huvudet möter kudden för att hälsa Herr Blund välkommen. Farbror Melker är fantastisk.

---

I helgen var jag på föreståndarutbildning i Stockholm. Under helgen föreläste bland annat en psykolog vid namn Oscar. Han var superb. Han blandade sin föreläsning med "elevaktiva" inslag. Ett gick ut på att, i par, punkta upp 4 punkter var och en av oss är bra på och en som vi vill bli bättre på. Så, menar Oscar, att en chef och faktiskt hela livet bör se ut när det kommer till konstruktiv kritik. Boosta minst 75%. Att boosta andra har blivit min akilleshäl. Jag får för mig att jag är ego och glömmer bort att ge cred till alla underbara familjemedlemmar, vänner, flyktigt bekanta, arbetskompisar och så vidare. Från och med nu ska jag bli fantastisk på det. Den tunna tråden mellan att bara ge komplimanger för sakens skull och faktiskt bara vara genuint ärlig är dock hårfin och något att tränna på.

.

Jag tänkte att jag börjar redan nu. Det är ju, trots att det är måndag, hög tid för en hiss och diss. Jag gör som Oscar säger - psykologen alltså, hissar 4 och dissar en. Oscar säger också att man alltid ska motivera sina boostar, exempelvis när man säger tack. Det gör jag därför nu. Det kan uppfattas smått sekt-aktig vilket det nog också är, men what the. Håll i er. Och hörni, är ni inte med denna vecka beror det kanske helt enkelt på att ni inte tjänat den platsen här och nu! Ta åt er, gör om - gör rätt!

.

4. Malmö-aviation-incheckningspojken. Tack för att du satte, inte en, utan typ 40 knallorangea "AKTAS"- lappar på min resväska som inte går att få bort eftersom ni använder er av nåt slags karlssons-super-hyper-duper-lim. Det gjorde att datorn som ännu inte hittat en dataväskavän klarade sig felfritt!

3. Den gråtande, främmande mannen på flyget - Tack för att du stortjöt och berättade om alla dina livsöden för mig i över 3 timmar på en annars väldigt tråkig flygresa. Det gjorde att resan gick snabbare och mitt liv helt plötsligt framstod som ganska simpelt och behagligt.

2. Bloggläsare - Tack för att ni fortsätter kolla min blogg stup i kvarten trots att jag inte skriver - det gör att jag får dåligt samvete vilket är både välförtjänt och legitimt för fortsatt nerveckling. Som sagt. 1 kilo - 15 totalt.

1. Mamma och pappa - Tack för att ni alltid ställer upp med allt möjligt (läs: pengalån åt en fattig student). Det gör att jag kan äta det jag borde och låta bli det jag inte borde!:) No money, no funny /your sunny!

.

En stor käftsmäll till samtliga er, med undantag för Akka, M&P samt Diberg. I över 2,5 år har jag bott i metropolen Umeå och i denna läckra lyxlägenhet. 2,5 år utan att en enda av er satt era små söta rumpor i en flygstol för att komma och hälsa på. Jaha, tänker alla Umebor. Jag har minsann varit där. Men en måttlig örfil får ni ändå. Dammråttorna klättrar på väggarna. Kom hit och drick Nespresso vetja! Sccchhhäms!

---

---

See ya!

Oj va längesen det var. Efter mycket uppmuntran gällande avsaknad av blogginlägg kommer därför ett här.

Tiden springer iväg. Själv hinner jag inte springa särskilt mycket vilket sätter spår. De senaste två veckorna har viktras samt viktuppgång uteblivet. Jag står still som en vandrande pinne som tagit paus från vandrandet.

Jag vet inte vad det beror på och det fustrerar mig. Jag tycker att jag äter som jag ska, avstår från det jag ska och tränar i den mån det hinns. Trots allt står det blixtstilla. Varken upp eller ner går det. Kanske har jag nått en av de där omtalade platåerna där kroppen helt enkelt bara gillar läget och stannar upp. Kanske äter jag feta chokladbollar omedvetet i sömnen, jag vet inte.

.

Folk påpekar dagligen hur de sista kilona är svårast att tappa. Jag har starkt diskuterat emot detta (innan den senaste tidens stillaståeende) och hävdat att det är bullshit. Men antagligen hade jag bara inte nåt de "sista kilona" än då. Men här jag alltså nu. Frustrerad, ledsen och förbannad. Ju mer jag kollar mig i spegeln, desto mer tycker jag att jag fortfarande är fet, överviktig och ful.

Kroppen må ha tappat 15 kilo, men hjärnan har inte hängt med. Spegelbilden ser minsann exakt likadan ut fortfarande vilket säkert skrämmer många av er. Jag är inte sjuk, bara lite fundersam!!! Men lika viktigt som den fysiska delen är börjar jag inse att den psykiska är minst lika relevant att arbeta med för mitt välbefinnande. Hur jobbar jag med den? Hur övertalar jag mig själv att jag faktiskt är ganska normal nu? Min standardfråga till folk är om de skulle se mig som tjock om de träffade mig för första gången. 100 % svarar nej på den frågan, men jag tror liksom inte helt på svaren. Vilket gör mitt konstanta frågande både onödigt och korkat. Hur når jag dit? Hur litar jag på att folk inte häver ur sig saker för att vara snälla utan att de faktiskt kanske menar det? Hur får jag hjärnan att fatta. Den är stört trög för tillfället.

.

Förra helgen var det möhippa för min syster. Hoppsan Kerstin vilket drag det var. Dagen/natten kan utan tvekan klassas som en av de bästa dygnen i mitt liv. Samtliga 19 brudar strålande i kapp med varandra. Det var inget tjejigt gulligull. Inget jämförande av utseenden hit och dit. Inget skitsnack bakom ryggen. Ingen kvinnlig elakhet. Alla var bara sjukt pushande och uppmuntrande mot varandra. Samtliga var vi, för det dygnet, universums roligaste och snyggaste brudar. Synd för er som inte var med.

I det umgänget kände jag mig smal. Där var inte hjärnan trög och fast i fetma-tänket. Och tro mig, det berodde inte på att de andra 18 var extremt överviktiga. Nej. De är tighta supermodeller hela högen. Men jag fick inte de gliringar, blickar och smygkommentarer som jag upplevt de tidigare 25 åren av mitt liv. Jag drog inte in magen vid bordet. Jag täckte inte min byst på dansgolvet. Jag var bara en i mängden. Inte utstickande. Inte hon den glada tjockisen som ska skatta sig lycklig för att hon iallafall har en social förmåga och kompetens. Tack brudar för detta ljuvliga dygn. När gör vi om det? Och hur gör jag för att alltid känna mig så?

.

Är ni vakna fortfarande eller har ni somnat av detta utdragna inlägg? Jag lovar från och med nu att uppdatera mycket oftare (och kortare). Kanske får det de kvarvarande 5 kilona att faktiskt försvinna. Mer blogg = färre kilon. Sweet.

---

---

.

Om du vill sluta läsa nu går det bra. Jag är nämligen uttråkad så det stiger över öronen. I 39 minuter har Jonatan varit hemifrån. De första 20 gick OK, då var det fotboll på TV. EM-kval för de oinsatta, Sverige vann trots Zlatans töntiga straff som han missade. Heja oss. Resterande 19 minuter har jag glott på väggarna. De är gula och smyckade rätt inkonsekvent. Tre gitarrer, två tavlor och en hylla. Det går utan tvekan att förbättra.

.

Eftersom det är tisdag borde jag hissa och dissa min och min omgivnings tillvaro, men fantasin ekar lika frånvarande som Juholts flickväns registerutdrag inte är tomt. Ge mig lite förslag. Första förslaget kommer genast anammas och således både hissas och dissas. Inget är för dumt, svårt, pinsamt eller olämpligt. Du är din egen begränsning.

.

En punkt som lätt skulle kunna dissas är människors eviga tjat om att klockomställningen i lördagsnatt sabbat och fortfarande sabbar folks dygnsrytm. Jag tror det är bullshit och psykiskt. En timme kan väl inte spela någon roll? Rätta mig om jag har fel! Jag är då mer uppe i varv än någonsin förut. Denna vecka ska kilona rasa i samma takt som jag jobbar häcken av mig på vad som känns som fyra kontinenter samtidigt.

.

Mer vardagstristess har jag inte att dela med mig av för tillfället så skrik ut så lovar jag att hissa o dissa så det står härliga till!

.

Så länge, puss!

Hej mina ljuvliga läsare!

Jag måste börja med att beklaga min totala frånvaro under den gångna veckan. Jag skyller på stress, hets, en totalt kollapsad dator, mycket plugg, jobb och resor. Jag vet att anledningarna kanske inte alls håller var och en för sig eller tillsammans heller -  men så är det iallafall. Det krävs en del för att jag ska stressa upp mig, men när jag väl lyckats fungerar ingenting. Jag slår bakut. Jag orkar inte sova, äta, träna eller bajsa. Det snurrar i min skalle av jobb, skola, jobb, skola, måsten och nöjen. En veckas heltidsjobb med 42 stycken 7-åringar, en krasslig ynklig pojkvän och en dator som anser att det, trots obefintlig back-up, tycker att det är läge att kasta in handduken och bara kasta ut allt arbete jag ägnat de 2 senaste åren åt i tomma luften blir för mycket. You name it; kolloarbete, c-uppsats, rubbet, allt. Gone.

.

Med obefintlig träning, brutna rutiner och ett himmelskt roligt 25-årskalas uteblir viktnedgången som ni vet. Det suger. Nu börjar det brinna i knutarna. I ärlighetens namn lyste inte enbart herr viktnedgång med sin frånvaro. Aset viktuppgång bestämde sig för att hälsa på mitt i allt och plussa på 300 gram på min kroppshydda. Sjukt taskigt, besvikande och deprimerande. Men det är inget som hinns bry(s?) om. Nej då. Med utebliven viktnedgång höjs fokuset. Idag har mat, träning, sömn och ändamål (som Oldsberg säger) gått enligt planer. Denna veckan gäller det. Alla veckans resterande 6 dagar ska bestå av rätt mat, träning, vatten och kaffe som enda drycker och lite mer träning. Det blir sweet.

.

Jag har så mycket roligt att berätta för er men det får bli imorgon. Så länge får ni nöja er med att veta att jag lever, inte har gett upp och istället suga åt er av alla mina underfyndiga undanflykter. Over and out.

---

---

Startvikt: 86,6

Dagens vikt: 72,2

Viktminskning senaste veckan: -0,8 kg

Total viktminskning: 14,4 kg

Antal tappade procent hittills: 16,6%

Dagens BMI: 24,7

Vikt kvar att tappa till slutmål: 5,6!

Har alltså nästan tappat 3/4 av det jag tänkt mig! Galet! Det var det - nu tenta!

Imorgon är det invägning sen 4 timmars tenta på dagordningen. I den ordningen kommer det ske kronologiskt, prioritetsmässigt och prestationsmässigt. När jag började min diet påstod jag att bantning är en heltidssysselsättning och med andra ord bäst lämpat för exempelvis studenter vid lärarutbildningen. Så här 4 månader senare har bantningen gått och blivit vardag och ryggradsbaserat. Ju mer tiden går desto mindre reflekterar jag över godheterna jag avstår från och kalorimängden jag får i mig. Idag vet jag hur mycket jag kan äta eller kanske snarare inte äta för att gå ner mina kilon. Det har blivit slentrian. Trots detta är måndagmorgnarnas invägning fortfarande veckans viktigaste ögonblick - oavsett vad resterande sex dagar har att erbjuda.

.

Imorgon efterföljs detta avgörande tillfälle med en tentamen. En tentamen som handlar om inkludering och segregation, betyg och bedömning - tror jag. När jag sitter här vid köksbordet och försöker proppa in begrepp och teorier i min alldeles för överfulla hjärna så här i sista sekund kommer jag på mig själv koppla dessa begrepp till min diet. Häng med för här går det undan! Precis som inkluderings - och segregeringsteorier i skolan handlar bantning om att hitta en balans. Det gäller att inkludera rätt mängd mat och segregera i den grad det är nödvändigt (läs: livets bästa). För mig, precis som i skolan, fungerar inte medelvärdespedagogik. Jag kan inte banta på det sätt som sägs passa den stora massan. Jag måste hitta mitt eget sätt. Bantningen måste anpassas efter mig. Jag ska inte anpassa mig efter bantningsvärlden. Precis som att den "avvikande" eleven i skolan har de "normala" eleverna som grindvakter rörande om de, genom anpassning till det "normala", ska accepteras eller stötas ut, är ni mina grindvakter. Lyckas jag är jag inne, misslyckas jag är jag det jag inte kan - den misslyckande bantaren som exploaterat sig själv, via internätet, som den som minsann kan. Har anpassningen till den smala världen (läs: det "normala) lyckats eller bär jag fortfarande runt på det funktionshinder en övervikt innebär? Mitt eventuella hinder, som ett misslyckande kan koppla mig till, kommer då tillskriva mig en rad andra egenskaper utöver utebliven viktnedgång - jag kanske är lat, odisciplinerad och alldeles, alldeles urdålig. Det är inte bantningen det är fel på - utan bantaren.

Precis som i skolan bedöms och betygssätts inte processen utan målet. Jag är min egen värsta bedömare. Den 7e maj kommer varken jag eller någon annan göra high-five över att bantningsprocessen i alla fall kan ha varit relativt lyckad om jag inte faktiskt tappat ordentligt i vikt och alltså uppfyllt de mål jag satt upp. Den 7:e maj kommer jag få MVG- i bantning. Processen är givetvis ett solklart MVG. 7:e maj - 7 veckor och 6,4 kilo. Så länge bantar jag och skrivier tentor - i den ordningen kronolgiskt,  prioritetsmässigt och givetvis även prestationsmässigt!

.

Detta blogginlägg må vara lika oklar, rörig och förvirrande som min hjärna känner sig. Jag ber ödmjukast om ursäkt och tillförlitar mig till ert överseende. Jag tar en paus och laddar för söndags-tv. Solsidan, Time-out och Big-brother. Nice!

---

Godmorgon Sverige!

.

Efter en hel del tjat från Carin Möller så ger jag nu vika och skriver några rader. Jag och Carin lärde känna varandra för 2 år sedan då vi flyttade in ihop. Carin flyttade ganska snabbt ut, men vi fortsatte att träffas över en och annan kaffe och lite skitsnack. Vem är jag då undrar ni kanske?! Emelie är en färdigutbildad socionom som för tillfället jobbar på posten i Umeå. Emelie försöker komma underfynd med vad hon vill göra i sitt liv och snart ska jag säkert komma på det. Som Carin har jag de senaste månaderna varit med i Viktklubb och denna blogg har varit en inspirationskälla. Själv har jag inte kommit lika långt som Carin i min viktnedgång, men det går åt rätt håll. - 8 kg so far!  (Carin är verkligen hur duktig som helst!!) Efter en trevlig middag (vegetarisk lasagne och gino) och en stenhård spelkväll (som jag och Carin naturligtvis vann med vår otroliga skicklighet...) så blev man kvar i gästrummet och sitter nu i den bruna soffan och ser fram emot en eftermiddag med skidor och André Pops.

.

Tack och hej för mig, jag kanske kommer tillbaka när ni minst anar det!

---

Idag var det säsongspremiär av Så ska det låta. Jag älskar det programmet. Kalla det pensionärs-tv, intränat eller alldeles för folkligt. Jag älskar det ändå. Jag ligger i soffan med datorn på magen och ser det på SVT-play. 24 minuter och 26 sekunder in i programmet pausar jag. Bakom flyglarna sitter två splitternya pianister. De verkar riktigt duktiga och meriterade. Helt klart godkänt. Peter Settman är programledare - även han sköter sig i mitt tycke. I ett av lagen tävlar gruppen Alcazar - de är schlager, färgglada, spexiga och sjunger riktigt bra. Godkänt. I andra laget tävlar gruppen Style med Christer Sandelin som frontfigur. Han och enbart han är anledningen till att jag efter dessa dryga 24 minuter pausar programmet för att skriva av mig. Christer Sandelin är en otroligt pinsam man i för trånga kläder. Christer Sandelin tror att han är 22 och att han kan sjunga. Inget av det stämmer. Han är en skam för programmet, Sverige och hela musikvärlden. Han flaxar runt som en yr jävla höna i studion. När Alcazar sjunger slänger han sig framför kamran för att själv bli filmad. Han slänger sig på golvet och bugar för dem, spelar luftgitarr och använder sina spretiga fingrar för att symbolisera pickadoll-skjutningar. Han är överallt och ingenstans. När han väl sjunger är det antingen hans enda hit eller så låter det falskt. Christer Sandelin sabbar min tidigare så gemytliga fredagskväll. Klockan är 00.16 och jag funderar på om jag orkar mer nu. Orkar mer Christer. Jag är tveksam och utmattad. Han suger all energi ur mig, han gör mig stressad. Han är värre än allt jag kan komma på. Tur att mamma och pappa är utomlands. De skulle gå i taket av hans beteende. De som också älskar Så ska det låta. Stackare. Jag kan höra mammas uppgivna röst och se pappas rynkade panna i soffan där han sitter och suckar med arma i kors. Jag vet exakt hur det skulle låta. Tur att de är i säkert bevar hos H Möller. Mamma och pappa o alla andra som "missat" det- se det inte. Eller se det - men garva åt det istället för att bli upprörda. Spare yourself.

Ps. Många har frågat om pannkaksätningen. Jag höll på att sprängas efter två - ingen skada skedd!

---

---

---

Hej vänner och tack för den fina responsen senast!

---

---

Umeå sover. Men inte jag inte, jag är ganska vaken faktiskt. Jonatan har förvandlats in till någon arbetsnarkoman av light-variant och ville vara på jobbet innan 07.00 idag. Vet inte vad som gått fel där, men jag pallrade mig iallafall upp och försökte övertala mig själv att 4 timmar på universitetet innan seminariet börjar är nog egentligen precis vad jag behöver. Sagt och gjort. Här sitter jag. Och enbart jag. Att ta sig in i universitetsbyggnaden vid denna arla tid är lättare sagt än gjort. 9 av 10 dörrar var låsta. Att få tag på en kopp kaffe, väl inne i byggnaden, är ännu svårare. Där hjälper varken tur, logiskt tänkande eller sunt förnuft. Det är unmöglich. I allafall i en kvart till, så länge tänkte jag uppdatera er kära läsare - trots er frånvaro på senaste tid. Att kallt räkna med att folk bryr sig börjar kännas överdrivet. Så sjukt intressant är det ju inte att höra om mina gram hit och dit. Men jag fortsätter skriva ändå. Kalla det att elda för kråkorna om ni vill, men det ger mig fortfarande motivation och glädje - och så länge så är fallet tänker jag fortsätta - trots dalande läsarantal! Ni blir inte av med mig än!

.

Nu ska ni få höra vänner. Imorse rasslade det till på vågen. 1,1 kilo gone. Jag har totalt tappat 13,6 kilo vilket klingar rätt mycket i mina öron - om jag får säga det själv. Jag väger nu alltså 73 istället för mina 86,6 som jag började med. Denna veckas "tappning" är över 2% av min vikt vilket faktiskt är ganska ovanligt i min bantarstatistik och ger extra krydda. För första gången sen typ medeltiden är jag dessutom under 25 i BMI. Inte med mycket (tror det ligger på typ 24,96666...nånting) men ändå. Jag definieras inte längre, enligt dietister och annat hoola-bandoola-folk som fet eller ens överviktig. Jag är normal. Fullt normal är jag, om dock i överkant. Yeah bitches! Nu är vi på banan igen! Puss!!

---

Empty spaces...

---

.

Imorgon är det invägning. Det känns bra. Min mage har snabbt och plötsligt dragit ihop sig och börjar faktiskt likna något relativt platt...typ...eeh...en pocketbok som legat i vatten ett tag så sidorna har börjat bukta ut på oväntade och konstiga ställen och inta någon slags vågig form. Är ni med? Med lite sit-ups kommer jag nog lyckas få den till en torr pocketbok innan det vankas bröllop! Dry out.

.

Till lunch blev det ärtsoppa idag. En vanlig söndag för några månader sedan hade det utan tvekan varit pizza på bordet. När 50-kronorsvinet sen kvällen innan gör sig påmind i såväl huvud som mage liknar ärtsoppa allting man inte vill bli påmind om dagen efter. Men gott är det, och ganska nyttigt ( i rätt proportioner) så med ena ögat på skidskyttet och andra stängt gick soppan ner som en dans även idag. Trots utseende och konsistens. Det är insidan som räknas.

.

Bloggtorka borde finnas med i svenska akademins ordbok. Jag har inget mer att säga denna, mot alla odds, trevliga dag. Jag avviker nu mot Plaza och Emelie. Vi hörs efter invägningen imorgon. För visst vill ni fortfarande veta?

---

.

I övrigt innebär fester ett ständigt omplanerande rent diet-mässigt. Jag känner mig som en liten bebis som det liksom måste planeras för så fort hon (läs: jag) lämnar hemmets fyra väggar. Hur ska det ätas till frukost? Hur är den optimala lunchen? Bjuds det på mat där som hon (läs: jag) kan äta till middag eller ska vi proppa i henne (läs:...ja ni fattar) lite innan i förebyggande syfte? Bör hon kanske smuggla med någon frukt eller knäckemacka? Hur gör vi med drycken?.

Hur som helst sitter jag här och smygäter på lite soppa. Martin är en riktig gourmet och jag tvivlar inte en sekund på hans matlagningskonster, men rutinerna kan inte brytas. Det är liksom inte värt det. Jo kanske för studen, men inte på måndagmorgon när jag står där på vågen och bölar som en liten bebis som inte bytt blöja på hundra år. Soppa, vitt torrt vin utblandat med sprite ZERO och kanske lite mumsbitar av Martins mästerverk. Så får det bli.

.

Nedan bjuder jag på en fantastisk bild på mig och Martin. Att detta är den enda bilden på oss två gör det bara ännu roligare. Den säger rätt mycket om vår vänskap. Ska det va, så ska det va!

Heja Ljusdal och besök oss snart Martin. Vi ses om en timme! Tja!

---

---