Höller om Möller

---

Nu är min tärnklänning snaaart klar. Idag var jag där och gjorde den sista provningen innan sömmerskan ska finslipa det sista. På måndag ska jag hämta den. Hon har verkligen gjort ett kanonjobb och lyckats framhäva allt som bör framhävas och dölja det som döljas bör. Med ett undantag. Klänningen är nämligen supertight hela vägen vilket gör att det fett jag fortfarande har på min kropp trycks upp i armhålorna. Allt trycks upp. Så om jag inte sträcker armarna rakt upp i luften eller har de hängande rakt ner syns det veck. Typ om jag har händerna i sidorna. Förstår ni hur jag menar? I alla fall. Istället för att fokusera på att magen faktiskt ser riktigt platt ut och inte veckar sig överhuvudtaget kunde jag bara stirra på armhålorna. Jag tror visserligen att med några kilon till kommer klänningen bli lite slappare och därför ge plats åt det fettet som nu ser ut som två silikonpåsar under armarna att fördela sig mer jämt under klänningen och inte koncentrera sig till en specifik punkt. I värsta fall går det nog att tejpa in på något sätt. Ja, den som lever får se.

Sömmerskan såg nog min panik i ögonen och berättade att under 40 år som sömmerska har hon aldrig träffat en kvinna som inte klagar på något av sin kropp. Samtliga är missnöjda oavsett hur de ser ut. Det finns alltid något som inte "stämmer". Samtidigt har hon aldrig sytt kläder åt en man som visat missnöje över sin kropp oavsett hur den ser ut. Ölmage, tunnhårighet eller man-boobs. Det spelar ingen roll. Är det inte skrattretande?

.

Min fråga till er är i alla fall om det går att punktträna bort det under armarna? Eller ska jag bara fortsätta som vanligt och få allt att bli mindre? Vad tror ni?

---

---

Idag är det fettis-dagen tillika internationella kvinnodagen för er som missat det. Jag finner det högst ironiskt att dessa två högtider sammanfaller på samma dag och har därför enbart gratulerat  män på deras namnsdagar idag på fettis-dagen. Man kan skämta så med män och ytterst smala kvinnor. Övriga låter jag bli att kontakta. År 2011 tycker jag det är stört att 364 dagar om året är männens och att vi således fortfarande är beroende av en kvinnodag. När jag var liten frågade jag mamma och pappa varför mors- respektive - farsdag finns och varför barnen inte har någon egen dag. De svarade att alla andra dagar är barnens dagar och därför bör även föräldrarna få varsin dag. Idag önskar jag att barnens dagar skulle efterlevas bättre och att den internationella kvinnodagen skulle kunna slopas. För vuxna vita män är fortfarande de som primeras i samhället och har det göttigaste livet. Barn och kvinnor är fortfarande mest utsatta. 2011 är inte så jäkla high-tec som det låter.

.

Denna firandets dag borde jag prove my point att kvinnoidealet är ett skämt och trycka i mig minst 14 semlor. Men slav under ideal, normer och värderingar som jag, precis som alla andra kvinnor är, har jag än så länge avstått. Jag hävdar att jag skiter i utseendet och bantar på grund av hälsoskäl. Till ganska stor del är det sant. Jag är less på att få ont i ryggen av sängen, bli andfådd i trappor och inte kunna svinga en golfklubba för att min kroppshydda är i vägen. Men det vore lögn att säga att inte min (läs: samhällets, medias, mäns, modeskapares och världens) bild av hur en snygg, perfekt kvinna ser ut spelar in. Jag vill givetvis känna stolthet över min egen spegelbild, kunna välja kläder fritt istället för att bara köpa det som passar och bli visslad efter på stan. Jag bantar för att må bra och vara het. Allt annat vore att fara med osanning. Så hur gör jag nu? Ska jag satsa stenhårt och hålla mig ifrån temlorna eller ska jag prove my point bara idag och äta kanske en halv? Och vem gör jag det isåfall för? Mig själv? Alla världens kvinnor? Semelbakarens? Vad säger ni? Att semla eller icke semla?

---

Oj va längesen det var! Det känns som flera hundra år sedan och som att all skrivkunskap är som bortblåst. Hur bloggar man? Vad ska jag skriva om? Var sitter tangenterna och varför??

I drygt en vecka har jag befunnit mig på kollo i skogen utanför metropolen Bro. Internet existerar inte där. Därav dålig uppdatering. Det som däremot existerar är helt fantastiska människor, vacker miljö, feta såser och fler fantastiska människor. På kollo blir alla känslor mycket mer på både gott och ont. Man är gladare, ledsnare, tröttare, piggare, känsligare,  smutsigare (vems ansvar är de urdåliga duscharna??), roligare, tråkigare och framförallt hungrigare. Hunger i kombination med typisk mat som barn gillar som vitt bröd, feta såser och vatten som smakar järnigt är inte lika med nedgång. Jag ligger nu därför för första gången efter i bantningstempot. De två senaste veckorna har jag bara tappat ett halvt kilo. Vilket jäkla skämt. Enligt Jonatans väldigt komplicerade bantningsexcelprogram är mitt beräknade slutdatum nu den 15e maj. Det är en vecka för sent. Så nu blir det att lägga på typ åtta kol. Bråttom, bråttom. Trots underbara kollot klagar jag inte direkt idag på att åter kunna laga min egna mat, dricka gott vatten, följa mina rutiner och ha internet. Det känns bra. Och nu ska jag återuppta kampen.

.

Idag var jag hos min ljuvliga sömmerska. Med några kilo ner till är jag helt övertygad om att jag kommer vara vackrare än någonsin. Det är hon också. För att motivera mig lite extra har hon tryckt en döskalle på en överbliven tygbit som hon kommer sy in i fodret innuti klänningen. Den kommer endast synas när jag inte har den på mig och ska symbolisera ett "jävlar annama". Hon tyckte det passade mig och att jag behövde det. Helt ljuvligt faktisk.

---

---

Vinnarinstinkt är genetiskt. Om inte biologiskt så i allafall är det genetiskt via det sociala arvet (kan man säga så..?). Mina föräldrar älskar att vinna och hatar att förlora. Deras tre barn är om möjligt ännu värre, bättre eller mer inriktade beroende på hur man ser det. Att vara yngsta syskonet innebär en konstant tävlan mot de två äldre. Att vara tvilling som båda mina syskon är till varandra (logiskt nog) innebär en konstant tävlan dem emellan. Att ha en ättrig liten besserwizzer till lillasyster riktar även denna konstanta tävling mot denne (läs: mig). Som jag tidigare nämnt går allt att tävla i. När vi var små tävlades det varje kväll i vem som som borstat tänderna bäst och vem som tvättat sig renast (ur ett helhets- såväl som detaljperspektiv). Vi bedömdes stenhårt av juryn bestående av våra föräldrar.

.

Idag tävlas det fortfarande. Dock inte om vem som borstar tänderna renast utan i diverse annat. Bedrifter, utmärkelser och hedersuppdrag är alltid sweet att tävla om. Enda tills för ett litet tag sen. Nu är det inget kul att tävla längre. Jag ligger långt bakom. Efter 5 år vid universitetet har jag fortfarande inte tagit mig ur studentträsket. Detta kan sättas i relation till båda mina syskon som visserligen har 3,5 års försprång i form av liv men ändå. Min syster kan sen ett tag titulera sig färdig läkare. Hennes utbildning vid läkarprogrammet klarade hon utan en enda kuggad tenta. Idag sliter och rycker folk i henne för att få henne att jobba just hos dem. Eloge till henne. Min bror är inte heller fy skam. Efter en avklarad internationell ekonomi-utbildning har han sen nästan 3 år (?) haft en trainee-tjänst inom företaget Lux bosatt i Österrike. Idag blev han utsedd till World trainee 2010. Jag tror inte jag eller någon annan kan fatta hur stort det är. Eloge till honom. Jag böjer därför mig ner på knä (vilket går bra mycket lättare än för några månader sedan - framförallt att komma upp igen) och kysser era fötter älskade syskon. Jag är full av beundrad och mitt lillasysterhjärta bankar av stolthet för er. Jag är besegrad. Ni vinner igen. Enskilt och tillsammans. Ni vinner.  I allafall tills jag följt mormors uppgjorda planering för mig och blir universitetsrektor och typ har snyggast barn eller nåt. Under tiden titulerar jag mig själv World Bantare 2011. Och det är ta mig tusan inte fy skam. Förlorare eller ej.

---

.

Även hänget på byxorna är högst ofrivilligt tillika osexigt. Dock ett betydligt trevligare dilemma än hyn eftersom det ju är just det jag dagligen strävar efter...mindre midja och allt... men fortfarande: ett dilemma. Jag måste shoppa nytt. Snarast. Men jag ska ju tappa nästan 8 kilo till. Hur gör man då? Shoppar second - hand? Shoppar billigt krafs eller fortsätter se ut som 13? Vad tror ni?

---

---

Jag tycker det är helt ljuvligt hur denne någon besvarar en arg anonym lapp med att själv kontra med en lika arg och anonym lapp. Att han (vilket jag, utifrån mina fördomar, har beslutat att det är) dessutom inte kan stava rätt får en ord-hitler som mig själv att skratta ännu högre. Världen har verkligen svämmat över av dessa bittra. I Margots tuttar är det dock andra tongångar. Här firas en stabil viktnedgång med fläskfilé som aldrig varit bättre fett-ansad, tulpaner som smyckar köksbordet och ett kärlekspar som tillsammans skrattar så de kiknar till idioterna i Big-brother-huset.

.

Föga förvånande hade jag tappat 0,7 kilo denna veckan. Jag är helnöjd. Jag är numera en bra bit (!) under 75 (74,5 för den riktigt intresserade) och har med det alltså tappat 12,1 kilo. Sweet!

.

Efter att veckans måsten är avklarade bär det söderut. Det vankas shoppingtur med fru Möller (läs: mamma) och en riktig brakmiddag (för visst har ni lovat något extraordinärt...?!) hos farbror Fredde, faster Linda och lillkussen på fredagskvällen. Pappa och mamma är givetvis också med. Jag längtar. Stockholm, i'm ready for you.

Efter en natts bravader i storstan bär det av till kollo. Det kunde inte komma mer lämpligt. Inte bara är det något av det bästa jag någonsin gjort och arbetat med. Det är också en vecka som skriker rutiner vilket är precis vad en bantare kan önska sig. Att kollogården dessutom ligger way off från allt som heter kiosker och sura kassörskor gör inte saken sämre. Som jag längtar. Neeh ni. I Margots tuttar finns inga bittra. Här finns bara glada bantare som längtar till mamma, pappa, släkt och underbara vänner on las kollo (1 iaf. Huruvida J längtar är oklart).

---

---

---

---

När jag är färdigbantad och förhoppningsvis inte har massa hakor som hänger och dinglar ska jag sluta med denna fula ovana. Och just nu längtar jag mest av allt till att mina nyckelben ska titta fram efter många år av fett-ide. Det är det snyggaste som finns.

.

Puss!

På senaste tiden lider jag av någon slags självdiagnostiserad hjärnobalans eller kalla det kanske plötslig demens. Fenomenet yttrar sig på en mängd olika sätt. Jag kan inte längre säga, minnas eller uttala ord och namn rätt. Så här kan en fullt normal mening låta exempelvis; Igår friade jag och Kurt-Göran...eeeh vad heter det nu... alla dars hjärtan. Friade är givetvis firade och Kurt-Göran heter givetvis Jonatan.  Dagen (som vi visserligen valde att inte fira) heter ju alla hjärtans dag - i know. Den plötsliga demensen yttrar sig även i att jag kan läsa en mening och överhuvudtaget inte minnas minuten efter vad det stod. Exempel kan hämtas ur Pierre Bourdieus bok Praktiskt förnuft som jag ska tenta på denna torsdag. Så här kan en mening lyda; "Jag anser att det är i förändringarna av utbildningsfältet och i synnerhet av relationerna mellan utbildningsfältet och det ekonomiska fältet, i omvandlingarna av överensstämmelsen mellan utbildningstitlar och tjänster, som man finner den verkliga grogrunden för de nya sociala rörelser som framträtt i Frankriket efter maj - 68". Det sätter sig inte. Det vill inte in.

---

Mats, såväl som pappa, avråder mig från att simma på ett tag. Vid dusch och bad i badkar är det antingen badmössa eller fetvadd som gäller. När jag gick i lågstadiet hade alla tjejer badmössa i duschen efter gympan. Om killar hade det vet jag inte, men vi hade det i allafall. Majoriteten av tjejerna hade små rosa prinsessliknande badmössor med spets. Jag hade någon slags rymdskeppsliknande badmössa i stil med detta, fast min var vit.

---

---

Jag försöker banta. Jag försöker tappa några kilon. Jag försöker hålla igen lite. Jag försöker träna så ofta jag kan. Jag försöker laga nyttig mat. Jag försöker att dricka mindre alkohol. Jag försöker avstå från alla sötsaker. Jag försöker, försöker och försöker. Ordet "försöker" förföljer mig. Jag är långt ifrån den enda konsumenten som inte har ett sunt förhållande till begreppet. Många i min  omgivning slänger sig hej vilt med "försöker", dem också. Majoriten är kvinnor. I jantelagens Sverige säger inte kvinnor; "Jag kommer ha gått ner 20 kilo till den 7e maj", "jag lagar svinnyttig mat hemma", "jag bantar",  "jag håller igen som bara den", "jag tränar så ofta jag kan", "jag avstår från allt sött". Nej i jantelagens Sverige säger vi kvinnor "jag försöker...".  Jag slår upp ordet i min gamla skolordbok i hopp om att hitta en lättförståelig förklaring till detta "försök"-fenomen. Så här står det: "vilja göra något, och utföra aktiviteter som är tänkta att leda till detta, utan att vara säker på om det kommer att lyckas". I jantelagens Sverige har kvinnor dåligt självförtroende. Anledningarna beror givetvis på en mängd olika saker som jag inte ämnar gå in på. Don't shoot the messengar. Men kvinnor har dåligt självförtroende. Enligt definitionen ovan smygprovar vi (läs: ofta kvinnor) små experiment, utan tron på att vi kommer fixa det och med fokuset snarare instället på att med öppna armar ta emot misslyckandet än succén. Jag har aldrig hört en man säga; jag ska försöka laga bilen, jag ska försöka bli lite biffigare, jag ska försöka slänga ihop en nice middag. Män försöker inte. De gör det bara. Misslyckas de (vilket de garanterat även gör) har de i allafall försökt. Försöksdelen kommer i efterhand. Den används inte som en sköld att försvara sig mot Herr misslyckandet fast han befinner sig miltals bort.

Jag ska sluta försöka. Jag ska bara göra det. Redan från början har jag varit av övertygelsen att viktminskningen minst lika mycket sitter i psyket. Trots detta motarbetar jag mig själv genom att famla i försökens mörker. Det är slut på det. Jag bantar. Jag kommer att ha gått ner 20 kilo. Jag är svinbra på att hålla mig borta från godsaker. Jag försöker inte. Jag gör det.

---

---

Förra veckan bestod av heltidsarbete där jag blev tvingad att luncha med eleverna och bra föredöme som jag är åt jag ju självklart av allt för att visa eleverna att inte vara petiga och hur underbart god skolmat faktiskt är (...not...). Heltidsarbetet sabbade även mina rutiner då det är fullständigt onormalt att:

Imorse vaknade jag med dunkande huvudvärk. Jag släpade mig ändå upp och började göra gröt. Jag hann till första tuggan innan dagens första vistelse till toaletten infann sig. Och inte som vanligt, med ändan ner alltså. Nej då, idag var det omvänt och upp och ned med huvudet nedstucket i toan. Innan den enda tuggan gröten, jag hunnit få i mig, hann göra entré ner i avloppet hann tusen tankar gå genom huvudet. Vad nu då? Vad försigår egentligen? Hur många gånger kommer jag behöva spy? Vad har jag ätit på senaste? Kommer jag överleva? Varför spyr jag? Vinterkräksjukan? Migrän? Matförgiftning? Graviditet? Bullemi? Klorförgiftning från gårdagens simning? Kräks.

Som jag nämnt tidigare får jag panik. Tårarna sprutar värre än allt annat och jag får hjärtklappning. Efteråt är det okej och jag lovar mig själv att jag aldrig mer ska utsätta mig för det. Jag måste hålla igen bättre. Emetofobi heter det tydligen. Fobi för att kräkas. Jag har inga andra riktiga fobier så det känns ändå lite bra att kunna titulera sig som emetofob. Det är synd om människorna.

Med den lite udda starten på veckan har vi beslutat att vänta med invägningen till imorgon eller när jag är frisk. Jag lär ju inte gå upp i vikt av att kräkas och äta skorpor så det känns ok!

.

Igår var vi ute i snön och grillade. Jonatan lärde mig göra pinnbröd (något norrländskt hittepå) och så grillade vi lättkorv. Mysigt värre. Nästa gång vi ger oss iväg ska vi dock inte glömma att ta med; sittunderlag, egen ved, papper, skräppåse, kniv, varmare kläder och solsken. Alla är vi nybörjare ibörjan. Ger mig tusan på att jag säkert kommer bli lite friluftigare i framtiden. Jag behöver bara träna lite.

.

Nu blir det nog en 37-kalorisskorpa till. De är nice och ger mig flashbacks till barndomen. Mysigt.

---

Denna vecka har verkligen känts som en "mellan-vecka". Motivationen är sådär efter förra veckans bravur, maten äts i hyffsat lagom mängder och träningen har legat på is. Att banta är ett psykologiskt spel. I Jonatans hembyggda viktprogram för vi statistik över viktminskningarna vecka för vecka och det behövs ingen statistiker för att utläsa att veckor jag tappat mycket ofta följs av veckor med mindre viktminskning. Nu tänker ni att det är klart det är så. Fysiologiskt och kroppsligt är sannolikhetsgraden att så sker väldigt stor. Men jag tror att minst lika mycket är psykiskt. När jag har lyckats blir jag nöjd vilket i sin tur bidrar till att motivationsnivån sjunker drastiskt nästkommande dagar,jag släpper lite på tyglarna och piskan göms undan i någon mörk vrå för att åter plockas fram när jag "misslyckas" (antagligen veckan efter). På så vis blir i snitt varannan vecka lyckad och varannan mindre lyckad. Denna veckan är det andra alternativet. Typiskt.

.

Nästan tre veckor har jag avstått från alkohol nu vilket känns sweet. När man inte är beroende är det inte svårt att avstå. Bearnaise och ost utan macka är svårare att avstå ifrån. Det första jag ska göra när jag "slutar" banta är att äta lite bea. Som jag saknar det. Går det att göra kalorisnål bea som smakar exakt likadant?

Idag ringde mormor. För att ha uppnått den ålder hon gjort lät hon ovanligt pigg och exalterad. Mormors standardfrågor när vi pratar är i vanliga fall; hur mycket har du bantat? hur går studierna? och hur mår Tannie? Tannie kallades mormors ex-ex-hund som egentligen hette Jonatan. Min Jonatan går därför under namnet Tannie i mormors värld. Hur som helst. Idag skippade hon standardfrågorna och gick direkt istället in på hur mitt liv ska se ut enligt henne. Mamma har skrivit ut allt jag bloggat hittills och gett till mormor som läst allting noggrannare än någon annan;

.

- Carin, när du är färdig med studierna, doktorerat och jobbat som rektor i några år måste du skriva en bok. Jag är ganska övertygad om att du valt fel bana. Du borde bli författare.

.

Det är underbart att mormor har höga tankar om mig. Väldigt höga tankar. Och om mormor säger något så är det så. Ni som känner henne vet. Så, hälsa på mitt nya jag. Jag ska nog aldrig egentligen jobba som lärare. Jag ska doktorera, bli rektor och sen skriva böcker. Lovely.

.

Ikväll blir det Melodifestivalen för hela slanten. Egentligen bör det drickas skumpa till varje deltävling. Vad är ett bra alkoholfritt, kalorisnålt alternativ till det?

Medelmåttiga Möller signar av här. Idag är ingen bra dag. Jag känner mig tråkigare än på länge och hjärnan kan varken fantisera, fokusera, formulera eller förmedla allt jag vill säga er.

.

Puss!

.

Hur som helst. Det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju delge er kontrasten mellan att arbeta och studera istället för att agera moraltant och bitter krönikör. Hela denna vecka jobbar jag heltid. Det innebär att jag åker hemifrån vid halv åtta och kommer hem vid halv 6. Det är för majoriteten av alla en normal arbetsdag. Med över 4 år som student i bagaget är jag inte van vid detta. Jag däckar i soffan så fort jag kommer hem, vaknar till för att gå och lägga mig, och somnar åter om som en stock. Jag är död. Min 10-kilos viktnedgång är tack vare att jag pluggar, och kanske att det just är på en utbildning med rätt fattiga krav. Jag pallar inte träna när jag jobbat, jag pallar inte ställa mig i köket och laga extra nyttig mat, jag pallar inte äta regelbundet och frukosten slängs i mig av mig på morgonen - allt för att få sova 20 minuter extra. Människor som jobbar och bantar samtidigt är från och med nu mina idoler.

.

På Ersmarksskolan har två roliga händelser inträffat idag. Jag arbeta i klass 1 (alltså med 7-åringar). På rasten kom ett blont litet krulltott fram till mig. Vi kan kalla henne för Fröken Vis. "Carin, senast du var här såg du ju gravid ut. Men nu är du inte det längre eller? Din mage är ju liksom borta...och du tappar ju nästan byxorna...", sa hon med stora undrande ögon. Barn är brutalt ärliga. Och som jag sög åt mig. Jag ser inte gravid ut - yippie! Jag klappade henne på huvudet och övervägde i en millisekund om det är läge att berätta för 7-åringar om dieter, viktminskning, BMI och midjemått. Jag avstod men tackade vänligt för komplimangen!

.

Nästa citat kom från en helt fantastisk fritidspedagog som jag jobbat med ganska mycket tidigare. Hon hade, även hon, uppmärksammat att jag tappat några kilon och vi började diskutera hur jag gör. Hon vill nämligen själv tappa 15. Efter en stunds diskussion säger hon glatt: "Men egentligen är vi ju inte överviktiga utan bara 10 centimeter för kort". Vilken superinställning. You go!!

.

Ja, det var dagens små tankar och händelser!

Hoppas ni mår strålande, det gör jag.

.

Kramar från en trött Carin

---

---

Shit pommes! Vilken dag! Med 1,2 kilos viktminskning denna vecka har jag sammalagt nu tappat 10,4 kilo. Jag har passerat halvvägs. 10,4 kilo är över 12 % av min utgångsvikt. Jag har tappat 15 centimeter i midjan. Mitt BMI bör strax vara under 25 (vilket innebär normalviktig). Det går bra nu. Det går jäkligt bra nu.

---

---

.

Helgen kommer avnjutas lugnast möjligt med träning, bra TV och mycket mys. Storstädningen klarades av idag så det blir 100 % njutning. Efter två festfyllda helger känns det helrätt. Jag vill egentligen inte röra mig ur soffan. Kunde jag skulle jag låta bli. Kanske blir det så.

.

Jag läser på Kissies blogg (ja, jag vet - skäms Carin) att hon påbörjat en barnmats-diet. Det går ut på att livnära sig på barnmat som tydligen endast innehåller 70 kcal. Hon ska äta två om dagen. Det är tydligen det nya även i glamorösa Hollywood. Kanske är det ett spel för galleriet från Kissies håll men jag förstår inte poängen med att utge sig för att vara rent ut sagt urblåst. Pucko. Och det som stör mig mest av allt är att hon faktiskt lyckas provocera mig. Varför blir jag så lack? Är det någon mer som stör sig?

.

Tänkte göra min topp 5 lista över saker jag tycker funkar sweet för mig. Visst- jag har inte samma erfarenhet som alla möjliga bantningsexperter, men skulle ändå vilja hävda att jag kan bidra med lite. Alltid motiverar och hjälper det någon. Här är den i alla fall (obs. palla ranka...not):

1. Om du har flera storlekar på tallrikar hemma - använd de små/mindre tallrikarna till vardags. Det lurar ögat att du äter mer än vad du egentligen gör vilket faktiskt ger en större känsla av mättnad. Man tror att man får äta en överfylld tallrik! Det är grymt!

2. Till varje måltid hör sallad. Ät salladen innan du går över till den andra maten. Sallad innehåller inga kalorier (i stort sett) och kan därför ätas i obegränsade mängder.

3. Se till att alltid ha snabblagade alternativ hemma. Trötthet och hunger är en dålig kombination. Se därför till att alltid ha snabblagad mat nära till hands. Rester is the shit! Att ringa pizzerian är väldigt lockande när man är trött och hungrig!

4. Berätta för så många du bara vågar och kan att du håller på och försöker tappa några kilon. Var inte rädd för att be om hjälp. Inte bara är supporten och alla pushande kommentarer livsnödvändiga, det kan även bidra till att människor exempelvis lagar nyttigare alternativ när du är bjuden på middag eller undviker att frossa i ditt favvo-godis framför ögonen på dig!

5. Våga misslyckas. Det kommer veckor när man inte tappar i vikt. Då är det viktigare än någonsin att bara fortsätta som vanligt. Har du "syndat" gäller det samma. Ge inte upp för att du ätit onyttigt en, tre eller femton dagar. Allt är inte sabbat för det.

Ja, nu känner jag att jag varit moraltant så det räcker. Nu blir det påfyllning på smoothien och fortsättningen av Let's dance!

Puss!

---

---

Med rätt mat, endast de-caf-kaffe på kvällarna och hård träning har Herr Sömn skämt bort mig ordentligt på senaste. Återigen somnar jag så fort jag lägger huvudet på kudden och sover djupt tills klockan ringer. Jag vaknar utvilad vilket jag är väl medveten om är få förunnat. Imorse kände jag mig riktigt pigg och ordentligt på G, trots smått nervös för dagen. Universitet skulle bjuda på litteraturseminarium om Hannah Arendts ideer. Då jag inte hunnit läsa (med undantag för lite artiklar om henne istället för den faktiska boken) suckade jag högt för mig själv imorse vid frukostbordet och sa;

.

- "Jaha du Carin, då får vi se hur det här seminariumet går nu när du återigen inte läst ordentligt".

.

- "Det går nog bra så länge du ser ut som Pippi Långstrump", hörde jag Jonatan fnittra fram inifrån sovrummet.

.

Han hade tydligen lagt märke till mitt nyflätade hår. Trots ett 2,5 år långt förhållande har han nog aldrig tidigare sett mig i flätor och tyckte således att jag liknade Pippi. Jonatan tyckte själv att det var en väldigt underhållande kommentar i äkta Chandler-stil. Han skrattade länge och väl - jag smålog. Han har fasen rätt. Allt går bra om man ser ut som Pippi. Eller kanske framförallt känner sig som Pippi vilket jag stundtals verkligen gör. Stundtals känner jag mig urstark, oövervinnerlig och rik på allt livets goda. Pippi is the shit och jag ska bli mer som hon (med undantag för hennes mest egoistiska sidor). När jag är färdig med min diet ska jag bygga ett gigantiskt Sprite-zero-träd där alla som stöttat mig får hämta så mycket de vill. Kalla mig Pippi.

---

Idag var det invägning. Eftersom jag inte lärde mig från förra veckan att alkohol faktiskt påverkar fettförbränningen gick jag även denna vecka endast ner ett halvt kilo. Både fredag och lördag var det ju kalas, och jag är helt övertygad om att siffrorna sett helt annorlunda ut om jag inte inmundigat vin och andra kaloriproppade drycker. Det krävs ingen Einstein att förstå det. Matematiken är fortfarande enkel.  Hjärnan är fortfarande trög. Nu blir det därför minst en vit månad. Vatten och kaffe är det enda flytande som mitt svalj ska få vidareslussa ner i min fortfarande för stora kropp. Bjud mig gärna på kalas men var då beredd på att betrakta mig som tråkmånsen som sippar isvatten och avstår från allt snacks och andra tilltugg du vill bjuda på. That's life. Jonatan är med på att helt avstå alkohol vilket känns väldigt bra. Det blir Skavlan och På spåret istället för dunderfester framöver. Vi ska bli det tråkiga paret som sitter hemma med våra morotsstänger och som jag älskar det.

.

Hur som helst. Jag börjar så sakteligen närma mig halvvägs. Jag har nu tappat 9,4 kilo. Nästa vecka kommer jag garanterat passerat 10-kilosgränsen. Jag känner det och som det ska firas. Det ska firas till tusen (utan att firandet innebär kalorier). Och vet ni vad. Jag är motiverad som aldrig förr. Jävlar vad jag ska gå ner i vikt de närmsta veckorna. Är ni med mig? Nu satsar vi! Ni uppmuntrar mig och fortsätter bete er som de underbara människor ni är och jag tar hand om kaloriintag och kaloriförbränning. Lysande duo. Deal?

.

Planen ser ut som följer:

.

Squash i lördags

Simining igår (1 km på 35 min trots stökiga 12-åriga pojkar som gjorde bomben så fort man närmade sig dem i poolen)

Squash idag

Squash torsdag

Squash lördag

Simning söndag

.

Det blir 6 träningar på 8 dagar. Jag vet att jag borde styrketräna också men det är ju så in i bomben tråkigt. Hur gör man det roligt?

.

Havregrynsgröt till frukost med en liten klick lågkalori-äpplemos och lättmjölk

Frukt och kaffe vid 10-snåret

Vid 12 blir det lunch - soppa

Vid 15 blir det hårdknäckemacka med kalkon/fettsnål skinka

Runt 18 (läs när J kommer hem från jobbet) blir det proteinrika middagar med lite kolhydrater. Ett knep som funkar väldigt bra för oss är att äta en stor sallad innan den "riktiga" maten. Då blir portionerna automatiskt mycket mindre. Det funkar inte att ha den samtidigt bredvid utan ska ätas innan.

Om jag blir hungrig vid 22 blir det kanske ett ägg eller en liten frukt.

.

Vad tror ni? Ser det bra ut? Ska jag ändra på något?

.

Många kramar från en taggad och ganska lycklig Carin

---

---

Med nästan 9 tappade kilon (förhoppningsvis blir det ännu fler efter morgondagens invägning) vågar jag påstå att min diet funkar. Jag tror inte längre att vågen slumpar fram siffror och att slumpen bidrar till att den, med undantag för en vecka, visar lägre siffror en veckan innan. Min diet fungerar. Viktklubb.se fungerar. Flera gånger i veckan får jag frågor om hur jag faktiskt gör, och kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig med det här i bloggen eller så läser ni för himla dåligt. Det spelar ingen roll. Jag bjuder på en sammanfattad version.

När du registrerar dig på viktklubb.se fyller du i ett ganska omfattande formulär om ålder, kön, vikt, olika mått, hur ofta du tränar, längd osv. Sedan fyller du i hur mycket du vill gå ner i vikt och på hur länge. Viktklubb.se granskar sedan formuläret och framför allt huruvida ditt uppsatta mål är rimligt. Utifrån det du anger räknar de sedan ut hur mycket kalorier du kan äta dagligen för att nå ditt mål. T.ex. jag vill tappa 20 kilo på 26 veckor. Enligt viktklubb.se får jag då äta 1411 kalorier. Jonatan som vill gå ner 30 kilo på samma tid får äta 2300 kalorier om dagen.

Matematiken är simpel. Om du gör av med mer än du stoppar i dig går du ner i vikt. Jag äter därför 5 mål mat om dagen, om än rätt små sådana. Eftersom jag äter med cirka 3 timmars mellanrum hinner jag inte bli hungrig och håller blodsockernivån jämn, vilket underlättar både för humöret och för viktminskningen. De dagar jag tränar kan jag om jag vill lägga till lite fler kalorier. Simning gör mig svinhungrig och därför sitter jag nu här med en kopp te och två hårdbrödmackor.

Så ja, jag kan verkligen rekommendera viktklubb.se. Det känns sunt att man fortfarande kan äta det man "vill" bara man äter lite mindre av det. Jag vill liksom inte käka pulver och konstgjorda soppor. Usch nej.

Samtidigt som viktklubb.se är väldigt bra ska man dock inte glömma bort att 90 % av viktminskningen sitter i psyket och motivationen. Vilken diet spelar mindre roll, det är rätt inställning som är det centrala - which i still have.

.

När jag senast visade bilder från mina kurvor på viktklubb.se här i bloggen fick jag snabbt höra att jag helt missuppfattat hur man redogör statistik, inte helt otippat var personen i fråga ekonom som berättade det för mig.

Så här lät konversationen. Vi kan kalla personen i fråga för "Chrille";

 

Chrille:  Hej Carin. Jag är inte helt nöjd med ditt blogginlägg idag. Det gör mig nästan förbannad.

 

Carin:  Jaha...vadå då?

 

Chrille: Men Carin, förstår du inte att det är manipulerande att bara ladda upp ett litet urklipp på en graf. kriminellt om du frågar någon som studerat statistik eller ekonometri...

 

Carin:  Jaaa...men...

 

Chrille: En graf utan skala kan ju inte ge någon verklig uppfattning av vad grafen visar. Det kan ju vara en negativ skala... då går du ju upp i vikt...

Bättre eller?

---