Höller om Möller

Shit pommes! Vilken dag! Med 1,2 kilos viktminskning denna vecka har jag sammalagt nu tappat 10,4 kilo. Jag har passerat halvvägs. 10,4 kilo är över 12 % av min utgångsvikt. Jag har tappat 15 centimeter i midjan. Mitt BMI bör strax vara under 25 (vilket innebär normalviktig). Det går bra nu. Det går jäkligt bra nu.

---

---

.

Helgen kommer avnjutas lugnast möjligt med träning, bra TV och mycket mys. Storstädningen klarades av idag så det blir 100 % njutning. Efter två festfyllda helger känns det helrätt. Jag vill egentligen inte röra mig ur soffan. Kunde jag skulle jag låta bli. Kanske blir det så.

.

Jag läser på Kissies blogg (ja, jag vet - skäms Carin) att hon påbörjat en barnmats-diet. Det går ut på att livnära sig på barnmat som tydligen endast innehåller 70 kcal. Hon ska äta två om dagen. Det är tydligen det nya även i glamorösa Hollywood. Kanske är det ett spel för galleriet från Kissies håll men jag förstår inte poängen med att utge sig för att vara rent ut sagt urblåst. Pucko. Och det som stör mig mest av allt är att hon faktiskt lyckas provocera mig. Varför blir jag så lack? Är det någon mer som stör sig?

.

Tänkte göra min topp 5 lista över saker jag tycker funkar sweet för mig. Visst- jag har inte samma erfarenhet som alla möjliga bantningsexperter, men skulle ändå vilja hävda att jag kan bidra med lite. Alltid motiverar och hjälper det någon. Här är den i alla fall (obs. palla ranka...not):

1. Om du har flera storlekar på tallrikar hemma - använd de små/mindre tallrikarna till vardags. Det lurar ögat att du äter mer än vad du egentligen gör vilket faktiskt ger en större känsla av mättnad. Man tror att man får äta en överfylld tallrik! Det är grymt!

2. Till varje måltid hör sallad. Ät salladen innan du går över till den andra maten. Sallad innehåller inga kalorier (i stort sett) och kan därför ätas i obegränsade mängder.

3. Se till att alltid ha snabblagade alternativ hemma. Trötthet och hunger är en dålig kombination. Se därför till att alltid ha snabblagad mat nära till hands. Rester is the shit! Att ringa pizzerian är väldigt lockande när man är trött och hungrig!

4. Berätta för så många du bara vågar och kan att du håller på och försöker tappa några kilon. Var inte rädd för att be om hjälp. Inte bara är supporten och alla pushande kommentarer livsnödvändiga, det kan även bidra till att människor exempelvis lagar nyttigare alternativ när du är bjuden på middag eller undviker att frossa i ditt favvo-godis framför ögonen på dig!

5. Våga misslyckas. Det kommer veckor när man inte tappar i vikt. Då är det viktigare än någonsin att bara fortsätta som vanligt. Har du "syndat" gäller det samma. Ge inte upp för att du ätit onyttigt en, tre eller femton dagar. Allt är inte sabbat för det.

Ja, nu känner jag att jag varit moraltant så det räcker. Nu blir det påfyllning på smoothien och fortsättningen av Let's dance!

Puss!

---

---

Med rätt mat, endast de-caf-kaffe på kvällarna och hård träning har Herr Sömn skämt bort mig ordentligt på senaste. Återigen somnar jag så fort jag lägger huvudet på kudden och sover djupt tills klockan ringer. Jag vaknar utvilad vilket jag är väl medveten om är få förunnat. Imorse kände jag mig riktigt pigg och ordentligt på G, trots smått nervös för dagen. Universitet skulle bjuda på litteraturseminarium om Hannah Arendts ideer. Då jag inte hunnit läsa (med undantag för lite artiklar om henne istället för den faktiska boken) suckade jag högt för mig själv imorse vid frukostbordet och sa;

.

- "Jaha du Carin, då får vi se hur det här seminariumet går nu när du återigen inte läst ordentligt".

.

- "Det går nog bra så länge du ser ut som Pippi Långstrump", hörde jag Jonatan fnittra fram inifrån sovrummet.

.

Han hade tydligen lagt märke till mitt nyflätade hår. Trots ett 2,5 år långt förhållande har han nog aldrig tidigare sett mig i flätor och tyckte således att jag liknade Pippi. Jonatan tyckte själv att det var en väldigt underhållande kommentar i äkta Chandler-stil. Han skrattade länge och väl - jag smålog. Han har fasen rätt. Allt går bra om man ser ut som Pippi. Eller kanske framförallt känner sig som Pippi vilket jag stundtals verkligen gör. Stundtals känner jag mig urstark, oövervinnerlig och rik på allt livets goda. Pippi is the shit och jag ska bli mer som hon (med undantag för hennes mest egoistiska sidor). När jag är färdig med min diet ska jag bygga ett gigantiskt Sprite-zero-träd där alla som stöttat mig får hämta så mycket de vill. Kalla mig Pippi.

---

Idag var det invägning. Eftersom jag inte lärde mig från förra veckan att alkohol faktiskt påverkar fettförbränningen gick jag även denna vecka endast ner ett halvt kilo. Både fredag och lördag var det ju kalas, och jag är helt övertygad om att siffrorna sett helt annorlunda ut om jag inte inmundigat vin och andra kaloriproppade drycker. Det krävs ingen Einstein att förstå det. Matematiken är fortfarande enkel.  Hjärnan är fortfarande trög. Nu blir det därför minst en vit månad. Vatten och kaffe är det enda flytande som mitt svalj ska få vidareslussa ner i min fortfarande för stora kropp. Bjud mig gärna på kalas men var då beredd på att betrakta mig som tråkmånsen som sippar isvatten och avstår från allt snacks och andra tilltugg du vill bjuda på. That's life. Jonatan är med på att helt avstå alkohol vilket känns väldigt bra. Det blir Skavlan och På spåret istället för dunderfester framöver. Vi ska bli det tråkiga paret som sitter hemma med våra morotsstänger och som jag älskar det.

.

Hur som helst. Jag börjar så sakteligen närma mig halvvägs. Jag har nu tappat 9,4 kilo. Nästa vecka kommer jag garanterat passerat 10-kilosgränsen. Jag känner det och som det ska firas. Det ska firas till tusen (utan att firandet innebär kalorier). Och vet ni vad. Jag är motiverad som aldrig förr. Jävlar vad jag ska gå ner i vikt de närmsta veckorna. Är ni med mig? Nu satsar vi! Ni uppmuntrar mig och fortsätter bete er som de underbara människor ni är och jag tar hand om kaloriintag och kaloriförbränning. Lysande duo. Deal?

.

Planen ser ut som följer:

.

Squash i lördags

Simining igår (1 km på 35 min trots stökiga 12-åriga pojkar som gjorde bomben så fort man närmade sig dem i poolen)

Squash idag

Squash torsdag

Squash lördag

Simning söndag

.

Det blir 6 träningar på 8 dagar. Jag vet att jag borde styrketräna också men det är ju så in i bomben tråkigt. Hur gör man det roligt?

.

Havregrynsgröt till frukost med en liten klick lågkalori-äpplemos och lättmjölk

Frukt och kaffe vid 10-snåret

Vid 12 blir det lunch - soppa

Vid 15 blir det hårdknäckemacka med kalkon/fettsnål skinka

Runt 18 (läs när J kommer hem från jobbet) blir det proteinrika middagar med lite kolhydrater. Ett knep som funkar väldigt bra för oss är att äta en stor sallad innan den "riktiga" maten. Då blir portionerna automatiskt mycket mindre. Det funkar inte att ha den samtidigt bredvid utan ska ätas innan.

Om jag blir hungrig vid 22 blir det kanske ett ägg eller en liten frukt.

.

Vad tror ni? Ser det bra ut? Ska jag ändra på något?

.

Många kramar från en taggad och ganska lycklig Carin

---

---

Med nästan 9 tappade kilon (förhoppningsvis blir det ännu fler efter morgondagens invägning) vågar jag påstå att min diet funkar. Jag tror inte längre att vågen slumpar fram siffror och att slumpen bidrar till att den, med undantag för en vecka, visar lägre siffror en veckan innan. Min diet fungerar. Viktklubb.se fungerar. Flera gånger i veckan får jag frågor om hur jag faktiskt gör, och kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig med det här i bloggen eller så läser ni för himla dåligt. Det spelar ingen roll. Jag bjuder på en sammanfattad version.

När du registrerar dig på viktklubb.se fyller du i ett ganska omfattande formulär om ålder, kön, vikt, olika mått, hur ofta du tränar, längd osv. Sedan fyller du i hur mycket du vill gå ner i vikt och på hur länge. Viktklubb.se granskar sedan formuläret och framför allt huruvida ditt uppsatta mål är rimligt. Utifrån det du anger räknar de sedan ut hur mycket kalorier du kan äta dagligen för att nå ditt mål. T.ex. jag vill tappa 20 kilo på 26 veckor. Enligt viktklubb.se får jag då äta 1411 kalorier. Jonatan som vill gå ner 30 kilo på samma tid får äta 2300 kalorier om dagen.

Matematiken är simpel. Om du gör av med mer än du stoppar i dig går du ner i vikt. Jag äter därför 5 mål mat om dagen, om än rätt små sådana. Eftersom jag äter med cirka 3 timmars mellanrum hinner jag inte bli hungrig och håller blodsockernivån jämn, vilket underlättar både för humöret och för viktminskningen. De dagar jag tränar kan jag om jag vill lägga till lite fler kalorier. Simning gör mig svinhungrig och därför sitter jag nu här med en kopp te och två hårdbrödmackor.

Så ja, jag kan verkligen rekommendera viktklubb.se. Det känns sunt att man fortfarande kan äta det man "vill" bara man äter lite mindre av det. Jag vill liksom inte käka pulver och konstgjorda soppor. Usch nej.

Samtidigt som viktklubb.se är väldigt bra ska man dock inte glömma bort att 90 % av viktminskningen sitter i psyket och motivationen. Vilken diet spelar mindre roll, det är rätt inställning som är det centrala - which i still have.

.

När jag senast visade bilder från mina kurvor på viktklubb.se här i bloggen fick jag snabbt höra att jag helt missuppfattat hur man redogör statistik, inte helt otippat var personen i fråga ekonom som berättade det för mig.

Så här lät konversationen. Vi kan kalla personen i fråga för "Chrille";

 

Chrille:  Hej Carin. Jag är inte helt nöjd med ditt blogginlägg idag. Det gör mig nästan förbannad.

 

Carin:  Jaha...vadå då?

 

Chrille: Men Carin, förstår du inte att det är manipulerande att bara ladda upp ett litet urklipp på en graf. kriminellt om du frågar någon som studerat statistik eller ekonometri...

 

Carin:  Jaaa...men...

 

Chrille: En graf utan skala kan ju inte ge någon verklig uppfattning av vad grafen visar. Det kan ju vara en negativ skala... då går du ju upp i vikt...

Bättre eller?

---

Ikväll vankas det middagsbjudning i Margots tuttar. Från början  var vi 4, men på kort tid har vi fördubblat det till 8 glada (hoppas jag) individer. Samtliga individer, med undantag för 2 av herrarna har sina små speciella matkrav. Och som jag älskar det. Pulsen stiger och adrenalinet pumpar ut i kroppen. Utmaningar är min grej. Köket är inte alltid min vän vilket gör allt mycket mer spännande. Så här ser uppsättningen middagsgäster inklusive värdar ikväll ut: Till och börja med är vi tre som bantar. Kalorinivån bör därför hållas relativt låg.  En fjärde är laktosintolerant. Laktosnivån bör därför vara = 0.  En femte av våra ärofyllda gäster fick ett squashracket i munnen häromdagen. Maten bör därför vara lättuggad (helst helt tuggfri). Samma femte är dessutom superallergisk mot allt som heter nötter, ärtor osv. En sjätte är vegetarian. Maten bör därför vara köttfri. Det vankas soppor i tuttarna. Två varianter för att bemöta allergier, dieter och övriga önskemål - en linssoppa och en tomatsoppa. Tror det kommer bli kanon. Jag älskar soppor men inser pinsamt nog nu när jag står här bland grytor, kastruller och slevar att jag aldrig i hela mitt liv tidigare tillverkat egen soppa. Vilken soppa. Hur ska konsistensen vara? När är den klar? Hur lång tid tar det?

.

Trevligt med soppor (om jag nu lyckas) är att utan grädde och andra onödiga tillbehörigheter blir det väääldigt nyttigt. Och vet ni vad det positiva med det är? Att då kan man (läs jag och de övriga 2 bantarna) unna oss både ett glas vin eller två samt en liten smakbit av saint aguren jag inhandlat. Yum!

.

Jag får många frågor om hur jag faktiskt bantar, och kanske har jag varit otydlig med det. Max 1411 kalorier om dagen är grunden. När jag inte befinner mig i en enda soppröra (läs imorgon) ska jag åter förklara mer om viktklubb och hur det fungerar. Håll tillgodo.

.

Nu skriker linserna på mig och diskmaskinen bör fyllas snarast.

.

Trevlig fredagkväll önskar jag alla till er alla.

På bokhyllan i det vi kallar kontoret/gästrummet (vitsigt namn eller hur?) sitter Homer Simpson. Inte originalet, men en plastavbildning av honom. Homer har en liten ljussensor i sig som gör att när jag tänder lampan eller solen lyser in genom fönstret pratar han. Flera olika repliker kan han. På senaste tiden när jag tänt lampan har han dock alltid sagt samma sak; "Mmm...fatning" säger han. Och det stör mig. Det stör mig till tusen. På dåliga dagar tar jag åt mig av det - vilket kan ses som det mest töntiga i hela storyn. Men det hjälps inte. Arg blir jag. Jag e fasen inte tjock...inte så jättemycket i alla fall...inte längre. Imorgon ryker batterierna. I tell you that.

---

---

Det finns många fördomar och myter om tjockisar (vilket förövrigt är ett ord jag gillar skarpt - tjockisar alltså). Jag skulle vilja hävda att extremt få av dessa fördomar och myter stämmer - vilket inte ter sig särskilt ovanligt just när det kommer till fördomar och myter. Precis som med vad som helst annars kan inte tjockisar dras över en kam. Media och annat fördomsfullt pack har, vilket visserligen kan uppfattas som ganska mänskligt, förmågan att kategorisera och gruppera tjockisar. Alla tjockisar är likadana. Detta är något som, säkert ofta undermedvetet för egen del och omedvetet från min omgivning, fortfarande påverkar mig och berör.

Det kanske vanligaste är att "tjockisar är lata". Jag är lat, men det har jag alltid varit - smal som tjock. Jag gör inte många knop i onödan om jag inte tycker det är roligt. När jag väl går in för något gör jag det dock till hundra procent och många skulle nog beskriva mig som en rätt aktiv tjej - det vill säga typiskt olat. Jag känner många människor som är överviktiga. Med undantag för en "vän" från tiden i Australien, som typ hade sugrör till allt han drack för att slippa lyfta glaset, är ingen av mina överviktiga vänner latmaskar. Det är en hemsk fördom som jag starkt föraktar.

En annan myt är att "tjockisar måste vara roliga för att väga upp för sitt utseende". Kalla mig hysteriskt rolig eller alldeles, alldeles urtrist. Men humor is the shit. Jag strävar alltid (dock inte alltid lika aktivt) efter att vara den glada tjejen som skrattar högst (även åt mina egna skämt tyvärr) och struntar i om människor skrattar åt mig eller med mig så länge de skrattar. Får jag inte människor att skratta händer det att jag ser det som ett personligt misslyckande. Men återigen. Inte fasen har det med mitt BMI eller andra konstiga mått att göra. Det beror snarare på att jag är lillasyster i en ganska högljud och livlig familj där det antingen gäller att vara roligast eller skrika högst för att få uppmärksamhet, att jag älskar att få cred för framträdanden och uppträdanden och att jag ser det som en intern tävling att hålla igång mest och längst. Humor sitter inte i fettet. Du blir inte roligare av att äta hamburgare och dricka cola. Välkomna att motbevisa mig, men jag har då inte hittat någon forskning som pekar på det.

Jag skulle kunna fortsätta i timtal om detta. Det gör mig arg, ledsen och förtvivlad. Många säger det inte rakt ut, fördomarna alltså. Men alla riktigt överviktiga kan säkert känna igen sig i hur människor tittar snett när de besöker en pizzeria, blänger för att man väljer rulltrappan istället för den vanliga eller dricker cola istället för vatten till maten. Som tjockis väljer man sina tillfällen. Man lär sig vilka man kan dricka cola och äta pizza med, vilka man faktiskt frivilligt bör välja trappor istället för hiss eller rulltrappor med osv. Jag vill inte att någon ska välja bort mig att dricka cola och äta pizza framför (även om jag inte själv kommer delta i själva ätandet). Jag ska aldrig döma en tjockis för jag vet hur det är. Jag lever i det fortfarande - om än inte så länge till. 

---

Idag råkade jag ut för det märkligaste. Med bilen full av några goda vänner från samhällskunskap-tiden (ja, jag ska ju bli samhällskunskapslärare för er som inte riktigt hänger med) kom jag körande från stan upp till universitetet. Då jag är en sådan god medborgare, tillika förare, uppmärksammade jag tanten med rullatorn som kom gående på gångvägen i färd med att inom några meter nå fram till övergångsstället i god tid. Jag stannade men poängterade imponerat för vännerna i bilen att hon hade ganska hög gångtakt för att behöva använda sig av rullator. Utan att slänga en blick åt oss i bilen fortsatte hon ut i gatan - fortfarande i relativt hög hastighet. Men sen, mitt på övergångsstället händer något. Tanten stannar. Mitt på vägen stannar hon och börjar fippla med både vantar och väska medan hon mumlar något åt sig själv. I, vad som kändes som en evighet, står hon bara mitt på vägen, innan hon återtar sin speed och traskar vidare över vägen. Händelsen var som hämtad ur "Pensionärsjävlar" och det skulle inte förvåna mig om någon glad fotograf filmade händelsen med ett stort leende på sina läppar. Men vad gör man liksom? Hade det varit en ung, pigg fotgängare utan rullator hade jag garanterat tutat och viftat som aldrig förr. Men med äldre gör man liksom inte så, så uppfostrad är jag ändå, framförallt inte mot en gammal tant med rullator. Sjukt roligt var det i allafall. Nedan länkar jag till klippet i "Pensionärsjävlar" där den nästan identiska händelsen utspelas 2 minuter och 7 sekunder in i avsnittet. Check it out!

.

.

.

.

Idag har jag varit hos tandläkaren för andra dagen i rad. Igår - undersökning. Idag- lagning av en tand och igenfyllande av en annan som jag bet av för år och dar sedan utan att ha tagit tag i det.

Jag hatar tandläkare, även om doktor Widman utklassar alla andra jag mött. I över en timme med öppet gap hyperventilerade jag medan dansbandsmusik spelades på högsta volym och Widman ständigt gav mig lugnande ord och små klappar på axeln. Fy fasen. Jag tror min allt växande tandläkarrädsla beror på bristen av kontroll och kännedom av vad som egentligen pågår i munnen. Jag får nästan klaustrofobi.

Men som de säger, inget illa utan att det för något gott med sig. 4 timmars bedövning och sedan en sabla tandvärk bidrar minsann till att jag äter mindre. Färre kalorier = färre kilon att släpa runt. Mmmm!

.

.

"In the ghetto" spelas på högsta volym, ironiskt nog, medan jag klickar runt på olika hemsidor för att hitta något snyggt mönster till min tärn-klänning. Det är verkligen svårt att veta vad jag vill ha. Inte nog med att hitta en snygg design, det måste ju passa rent kroppsmässigt också. Det är som är snyggt på Carin - 77,6 kg kanske inte alls är lika snyggt på Carin- 66kg. Förmodligen inte liksom. Människor i min omgivning slänger sig helt plötsligt utan några konstigheter med sytermer jag inte kan. "Vad ska du ha för tyg Carin? Chiffon? Georgette? Siden? Plysch? Fleece?" Sen när kan alla så mycket om tyger? För mig är det grekiska och det konstanta svaret blir "ett blått tyg - för det vill Sara och därmed jag".  Idag googlade jag i alla fall på olika sömmerskor i länet (utbudet i Umeå är inte gigantiskt - här jobbar man bäst läns-vis). På måfå ringde jag Birgitta. Efter 10 minuters telefonsamtal skulle jag hävda att vi är Gittan och Kakan med varandra. Vilken fantastisk kvinna. Hon lugnade mitt oroliga jag med att hon jobbat i branschen i 43 år och sytt kläder åt typ Maud Olofsson och andra stora celebriteter. . Då kan det ju inte vara annat än bra eller? Vem vill inte se ut som Maud på sin systers bröllop? Hur som verkar hon veta vad hon snackade om. Att hon inte kommer kunna sy färdigt den på ett bra tag - eftersom jag måste hinna tappa minst 10 kilo till - verkade inte bekymra henne. Att hon dessutom påstod sig kunna sy till precis alla storlekar (typ dvärgkläder och specialkläder som krävs för funktionshindrade) gjorde mig även det trygg. Att vara tjockis är tusan i mig en grad av funktionshinder. Så jag är i goda händer. På torsdag ska jag dit. Målet med klänningen och min viktnedgång är att bilden av mig hamnar på Gittans hemsida. Vore inte det coolt? Där ligger ju bara bilder på riktiga snyggingar - och så Maud förstås.

---

Bröllopsinbjudningar droppar in med jämna mellanrum (eller ja, en har droppat in hittills - övriga snart stundade bröllopspar verkar ligga lågt med sina inbjudningar, hint hint). Häromdagen damp det i alla fall ner en inbjudan till min gamle goda vän Dannys. Som många säkert kopplar är han en av mina aussie-boys från tiden som utbytesstudent när jag var 16. Hur som helst. Bröllopet äger rum...håll i hatten nu... den 28 december 2012. Om nästan två år alltså. Människor som kan konsten att planera långsiktigt både imponerar och skrämmer mig. Hur gör man? Och ännu värre, hur fullbordar man det? Att tappa 20 kilo i vikt till i maj är nog det längsta och enda jag lyckats planera framåt - planeringen har gått sweet, men det är ju långt ifrån fullbordat. Inte ens CSN:s årliga rapport om hur mycket skulder jag nu lyckats skrapa ihop ger mig känslan av  att jag långsiktigt planerat min framtida "karriär" - en förmåga som egentligen en blivande lärare borde besitta. Jag älskar att leva för dagen och jag är urusel på att planera. Hur gör ni? De säger att träning ger färdighet och kanske lyckas jag denna gång? Det känns så. Kanske väger jag 20 kilo mindre i maj.

I fredags var jag ute med ett gäng goa tjejer. Kvällen blev milt uttryckt olugn med X antal Baileys innanför västen. Baileys är tydligen en av de värsta kaloribovarna som existerar på marknaden. Lyckat Carin. Det är ju sånt som ska kollas upp innan och lyckas avstås ifrån. Skäms. Hur kunde jag missa det? Och som jag skäms. Och varför berättar inte folk det? Bartendern hade väl kunnat nämna det i förbifarten? Hur som. Resterande helg har därför bestått av kalorisnål mat och  lite träning. Imorgon är det invägning och känslan är sådär. Men det är bara att samla mod och hoppa upp på vågen. Förhoppningsvis har fredagkvällen inte sabbat allt för mycket. Imorgon vet vi. Denna veckan blir det stenhård satsning. På lördag är vi bortbjudna på födelsedagskalas. En sak vet jag. Det blir inga Baileys.

I tisdags spelade jag och Jonatan squash. Det var första träningen i år. Jag har ju som bekant en sjukt envis förkylning som aldrig vill släppa och det kryper verkligen i kroppen efter att träna. Men vid squashen i tisdags kände jag mig riktigt tung. Halsen började värka efter 10 minuters uppvärmning och varje steg kändes som att jag sprungit ett maraton precis innan (inte för att jag vet hur det känns egentligen och förmodligen aldrig kommer veta det heller...i hope). Så nu bordlägger jag träningen lite till för att hinna återhämta mig ordentligt. Herr Jan (ni vet mammas jobbarkompis som inte är dietest egentligen utan något helt annat, men fortfarande av relevans) sa ju trots allt att jag inte ska förvänta mig att gå ner i vikt av träning utan att kosten utan tvekan är det primära och som får mig att tappa.

I brist på egen träning sitter jag därför nu soffad (synonym till bänkad fast i en soffa?) för att se Sveriges handbollslag spöa skiten ur Chile.  Popcorn och läsk hör sportevent till, men här ekar soffbordet tomt. Kanske ska jag unna mig en nespresso - decaffeinated. Insomnian lyser med sin frånvaro sen jag slutade med kaffe på kvällarna - sweet. På tal om sweet gjorde jag min sista praktikdag idag. Efteråt frågade jag läraren som handleder mig om jag hade några tics för mig som jag borde jobba bort. Två tics har jag, som visserligen kanske inte stör överdrivet men som jag ändå kan tänka på. Det ena är att jag säger just sweet väldigt ofta. Töntigt - ja vet. Det andra ticset (?) är desto trevligare. Han påpekade att jag då och då snurrar på min ring. Det som är fint med det är att jag precis vet varför jag gör det....den har blivit för stor!!

Over and out.

Ps. Chile leder med 4-2...vad händer?

---

En av mormor Ruts favorithistorier om mig är att jag från att jag lärde mig prata brukade säga "Nu är jag trött, nu vill jag sova". Barn brukar tydligen inte säga så utan brutalt kämpa för att få vara vakna så länge som möjligt. Men inte jag inte. Så länge jag minns har jag somnat så fort jag har lagt huvudet på kudden eller något annat lagom bekvämt. När som helst, var som helst har jag alltid kunnat somna. Men något har hänt. De senaste kvällarna har jag legat sömnlös långt in på natten - vi snackar 5 timmars horisontellt läge utan att John blund välsignar mig med sömn. Ingenting har fungerat. Det gnager verkligen på mig och ju mer klockan går desto mer stressad blir jag. Och det som stör mig mest är att jag inte vet vad det beror på. Tidigare har jag ofta druckit espresso sådär vid 21-tiden. Kanske klarar jag inte det längre? Så idag - noll kaffe efter kl 16. Kanske beror det på att jag varit sjuk länge och inte kunnat träna. Kroppen kanske helt enkelt har alldeles för mycket energi som jag inte lyckas göra av med. Så idag - trots att förkylningen inte velat ge sig - spelade jag en timme squash. Allt för att kunna sova.

Koffein gör människor pigga. Men vad gör människor trötta? Vad erbjuder världen för lagliga preparat som får människor att somna? Då detta aldrig varit något problem innan känner jag mig väldigt oinsatt på området. Så vad har ni för tips? Vad kan jag ta till för små tjuvknep för att lura herr Blund?

---

Ja ni. Den kvinnliga intuitionen håller återigen. Är det inte fascinerande? Klang och jubelrop, jag hade gått ner. 2 kilo hade jag tappat. Boom! Boom, boom, boom, BOOM! Nu återstår endast 78 härliga kilon av mig - hittills har jag alltså tappat 8,6 kilon.

Det blev ingen storhandling. Nej då, tro nu inte att jag slappade hela dagen och kvällen i soffan. Nej då, hungriga som få släpade vi faktiskt oss iväg till affären framåt kvällskvisten. Efter mental uppladdning, ett evigt receptsökande och en lång inköpslista fylld med konstiga bönor och kaninmat i form av groddar med mera parkerade vi glatt utanför Coop. Men, ack där högg vi i sten. De tre vise männen som gav jesus schyssta presenter back in the days sabbar fortfarande människors rutiner. Affären var stängd - till följd av att man kind tydligen borde fira något kallat trettondagsafton. Who cares? Jag "ville" storhandla, inte fira tre stofiler som de flesta inte ens kan namnen på.

---

Det blev att vända hem igen tomhänta. De som kan något om kost säger att jag måste käka mer proteiner. Färre kolhydrater och fler proteiner. Halvgråtandes, i stil med tjejen i youtube-klippet som får raseriutbrott när hon inte hittar något snyggt att ha på sig, tillagades en kycklingfilé med tillhörande grönsallad - utan dressing. Det var rätt gott, men fortfarande är jag lite lack. Idag vägrade jag besöka affären i ren protest - arg på kasper, melker och baltsar, arg på coop - tur att vi var bortbjudna till de väldigt kostmedvetna och superkockarna Elisabet och Bosse (läs J:s familj) så att kylen kunde fortsätta gapa tomma. Jag hade, innan visiten, uttryckt en önskan till J om att jag hoppades att de skulle laga sin alldeles excellenta linssoppa. Det blev det inte - det blev oxfilé. Men ok då, jag erkänner - det gick ner det också, med bravur till och med! Men om jag får för värdparet ska jag kränga receptet på soppan och leverera det till er. Man kan äta hur mycket som helst av det. Det är gott och så extremt kalorisnålt (tror jag...eller...när jag tänker efter har jag ingen aning, det kanske är massa kalorier i...eller??). jaja, hursom. Ni måste bara prova den. Det är nästan på en "to do while alive"-nivå!!

---

Hörni. Jag har ju en hel del läsare (ibland typ 50, hahah), men känner att kvaliteten här på bloggen har sina svackor. Det är tidvis svårt att veta vad ni vill läsa. Hur jäkla intressant kan ett liv vara egentligen? Jag funderar på att starta lite dagens out-fits, frågestunder och bloggträffar - a la kissie, pissie, paow och alla andra. ...varför inte en bloppis med kläderna jag växt ur åt rätt håll;) - jag vet inte. Det känns kanske lite fånigt eftersom jag trots allt endast snittar ett läsarantal på typ 50 i motsats till mina kära bloggkollegor som har tiotusentals. Ja ni, ni får nog fortsätta att bara läsa. Monolog istället för dialog.

I'll be back. 

---

Hela dagen har jag velat fram och tillbaka för att åka och storhandla. Jul och nyår har lite tagit udden av entusiasmen för bantning som jag kände innan. Jag är däremot mer motiverad än någonsin att återfå den borttappade entusiasmen, men det är liksom som att jag glömt bort hur jag gjorde innan, i höstas, när allt kändes så lätt och smidigt.

Då kändes varenda litet avstånd från kaloribomber som en seger. Jag kände mig duktig när jag drack vatten, lagade riktigt nyttig mat och tränade hårt. Idag gör jag samma sak, men känner mig inte alls lika duktig längre. Det har liksom blivit vardag. Då fanns mycket kalorifyllda godbitar på tapeten och varje avsteg från det var en seger. Idag finns samma kalorifyllda saker inte alls på världskartan, jag skulle aldrig få för mig att äta det. Men då det är så långt ifrån tänkbart känns det inte längre som en seger att avstå från det. Jag saknar segerkänslan och hur duktig jag kände mig. Jag vet inte vad jag ska börja sakna och avstå från härnäst för att få tillbaka den känslan - det enda jag vet är att jag måste få tillbaka den nu!! Hjälp mig nu. Vad har ni för tips?

Att det har blivit så pass mycket vardag gör även att jag ibland glömmer bort att kämpa och att jag faktiskt bantar. Det är ju bara en självklarhet nu. Det gör att jag hela tiden går runt med en obehagskänsla av att jag har gett upp fast jag vet att jag inte har det. Jag gör ju samma sak nu som förut.

Det är inte lika spännande att väga sig längre. I början kändes det som ett år mellan invägning på måndagarna för allt var nytt och spännande. Nu springer måndagarna förbi och det är inte alls lika spännande längre att ha tappat ett kilo, ett halvt eller ingenting alls. Jag saknar spänningen. Kicken är borta och som jag saknar den.

Tro nu inte, käre läsare, att jag har slutat eller funderar på det. Oh nej. Det är ju precis tvärtom. Jag springer vidare i bantningshjulet, men det är ett ekorrhjul istället för ett adrenalinhjul. Jag kommer väga 20 kilo mindre när jag når mitt mål, det vet jag, men jag vill bara att det ska vara lika spännande som förr.

Så tillbaka till storhandlingen. Hela dagen har jag låtit bli att åka, fast jag vet att vi måste eftersom både kyl och frys skriker efter att bli fyllda. Jag vet bara inte vad jag ska fylla dem med. Så hjälp mig nu. Jag vill fylla dem med utmaningar inte bara halvnyttig, halvgod mat som är ok så länge jag äter dem i rätt mängder. Kasta recept, utmaningar och halväcklig mat över mig.

---

---

Även över nyår fungerade "dieten" eller livsstilen som Terran kallar det, ganska bra. Med betoning på ganska. Det innebar inget godisätande, läskdrickande eller andra sockerbomber...Med undantag för tre-dagars-måttligt -alkohol-intag och 3 jordgubbar doppade i vitchoklad. Frågar du viktklubb.se är det inte ok med denna synd. Frågar du min omgivning är det mer än ok; "det är ju faktiskt nyår". Frågar du mig vet jag inte. Egentligen vet jag att det inte påverkar min viktnedgång i längden. Om ett halvår kommer dessa tre dagar och de tre chokladdoppade jordgubbarna inte spela någon roll. Men jag känner mig faktiskt lite syndig. Lite ångrar jag mig. Men jag tror att det motiverar mig samtidigt. Nu blir det en vit månad med varning för ras. Jävlar vad det ska rasa.

De chokladdoppade jordgubbarna skyller jag dessutom helt på Herr Diberg. Vem köper en chokladfontän till någon som bantar? Jo Diberg. Det krävs en Diberg till sånt. Jag är fullt övertygad om att han tyckte det var jätteroligt att jävlas lite... God jul på dig med!:)

På tal om julklappar fick jag min nya bästis av J. En nespressomaskin. Han levererar nu. Det går bra nu. Jag älskar den hur som och dricker säkert tre-fyra stycken om dagen á 3.50 kr styck. Men det drabbar ingen fattig. Så nu är det kaffe av högsta klass i Margots tuttar om någon skulle ha vägarna förbi och vilja smaka. Det är bara att komma! Tänkte vara sjuk imorgon med. Sen får det vara ändring på det.

Här är bilder på ängeln och djävulen som mina nya maskiner nu kallas; 

---

---

Nu blir det Biggest loser Australia. Ni anar inte hur det motiverar. Att deltagarna ger mig öronorgasm med sina dialekter gör inte saken sämre.

Tjoflöjt på er, om jag har några läsare kvar efter mitt dåliga bloggproducerande över jul!

Nyår kom som ett brev på posten. Hej svejs vilket kalas det blev. Jag var i mitt esse hela kvällen. Jag åt och drack det jag ville - inga överflödiga mängder - men "unnade" mig ändå. Vissa straffar gud direkt. Hade jag varit troende hade jag antagligen varit fullkomligt övertygad om att visst frosseri straffar sig snabbt och hårt och att det nu är därför jag ligger nedbäddad i någon slags jojo - feber med toppar på 39 grader. Ni vet hur kroppen värker när man har feber? Det är sinnes - det gör ont att trycka på tangenterna. No fun.

Mest synd var det ju dock om herr Kristoffer Diberg. Som första närstående, utöver mamma o pappa, besökte han mig här i norr. Med viss alkoholhalt i blodet lovade han under ett tal i somras att besöka mig i Ume innan nyår - han klarade löftet med två dagar. Men, det som är så tråkigt iaf är att han lägger pengar, tid och energi på att besöka mig här (jag upprepar - göra något som ingen annan har klarat av) och så ligger jag sjuk mer än halva tiden. Vi har iaf hunnit spela mycket spel och kolla på x antal filmer. Men mycket sightseeing kan jag inte påstå att det blev.

Hursom. Bantningen har ju de senaste dagarna gått käpp rätt. Det är fasen sjukt svårt när det är nyår och man dessutom har besök. Att inte följa rutinerna sabbar det totalt. Att dessutom vara sjuk och inte kunna träna gör inte saken bättre. Neeh ni. Jag behöver få tillbaka min vardag. Än så länge är jag dock fortfarande riktigt självsäker, jag kommer fixa det. Så fort febern har lagt sig drar jag igång stenhårt igen - så länge äter jag lågkaloriost på mörkt bröd och dricker låg-kalorinyponsoppa. Sweet!

Vi hörs snart fina!

---

---