Höller om Möller

Idag råkade jag ut för det märkligaste. Med bilen full av några goda vänner från samhällskunskap-tiden (ja, jag ska ju bli samhällskunskapslärare för er som inte riktigt hänger med) kom jag körande från stan upp till universitetet. Då jag är en sådan god medborgare, tillika förare, uppmärksammade jag tanten med rullatorn som kom gående på gångvägen i färd med att inom några meter nå fram till övergångsstället i god tid. Jag stannade men poängterade imponerat för vännerna i bilen att hon hade ganska hög gångtakt för att behöva använda sig av rullator. Utan att slänga en blick åt oss i bilen fortsatte hon ut i gatan - fortfarande i relativt hög hastighet. Men sen, mitt på övergångsstället händer något. Tanten stannar. Mitt på vägen stannar hon och börjar fippla med både vantar och väska medan hon mumlar något åt sig själv. I, vad som kändes som en evighet, står hon bara mitt på vägen, innan hon återtar sin speed och traskar vidare över vägen. Händelsen var som hämtad ur "Pensionärsjävlar" och det skulle inte förvåna mig om någon glad fotograf filmade händelsen med ett stort leende på sina läppar. Men vad gör man liksom? Hade det varit en ung, pigg fotgängare utan rullator hade jag garanterat tutat och viftat som aldrig förr. Men med äldre gör man liksom inte så, så uppfostrad är jag ändå, framförallt inte mot en gammal tant med rullator. Sjukt roligt var det i allafall. Nedan länkar jag till klippet i "Pensionärsjävlar" där den nästan identiska händelsen utspelas 2 minuter och 7 sekunder in i avsnittet. Check it out!

.

.

.

.

Idag har jag varit hos tandläkaren för andra dagen i rad. Igår - undersökning. Idag- lagning av en tand och igenfyllande av en annan som jag bet av för år och dar sedan utan att ha tagit tag i det.

Jag hatar tandläkare, även om doktor Widman utklassar alla andra jag mött. I över en timme med öppet gap hyperventilerade jag medan dansbandsmusik spelades på högsta volym och Widman ständigt gav mig lugnande ord och små klappar på axeln. Fy fasen. Jag tror min allt växande tandläkarrädsla beror på bristen av kontroll och kännedom av vad som egentligen pågår i munnen. Jag får nästan klaustrofobi.

Men som de säger, inget illa utan att det för något gott med sig. 4 timmars bedövning och sedan en sabla tandvärk bidrar minsann till att jag äter mindre. Färre kalorier = färre kilon att släpa runt. Mmmm!

.

.