Mmm...fatning!
Kategori: Allmänt
På bokhyllan i det vi kallar kontoret/gästrummet (vitsigt namn eller hur?) sitter Homer Simpson. Inte originalet, men en plastavbildning av honom. Homer har en liten ljussensor i sig som gör att när jag tänder lampan eller solen lyser in genom fönstret pratar han. Flera olika repliker kan han. På senaste tiden när jag tänt lampan har han dock alltid sagt samma sak; "Mmm...fatning" säger han. Och det stör mig. Det stör mig till tusen. På dåliga dagar tar jag åt mig av det - vilket kan ses som det mest töntiga i hela storyn. Men det hjälps inte. Arg blir jag. Jag e fasen inte tjock...inte så jättemycket i alla fall...inte längre. Imorgon ryker batterierna. I tell you that.
Det finns många fördomar och myter om tjockisar (vilket förövrigt är ett ord jag gillar skarpt - tjockisar alltså). Jag skulle vilja hävda att extremt få av dessa fördomar och myter stämmer - vilket inte ter sig särskilt ovanligt just när det kommer till fördomar och myter. Precis som med vad som helst annars kan inte tjockisar dras över en kam. Media och annat fördomsfullt pack har, vilket visserligen kan uppfattas som ganska mänskligt, förmågan att kategorisera och gruppera tjockisar. Alla tjockisar är likadana. Detta är något som, säkert ofta undermedvetet för egen del och omedvetet från min omgivning, fortfarande påverkar mig och berör.
Det kanske vanligaste är att "tjockisar är lata". Jag är lat, men det har jag alltid varit - smal som tjock. Jag gör inte många knop i onödan om jag inte tycker det är roligt. När jag väl går in för något gör jag det dock till hundra procent och många skulle nog beskriva mig som en rätt aktiv tjej - det vill säga typiskt olat. Jag känner många människor som är överviktiga. Med undantag för en "vän" från tiden i Australien, som typ hade sugrör till allt han drack för att slippa lyfta glaset, är ingen av mina överviktiga vänner latmaskar. Det är en hemsk fördom som jag starkt föraktar.
En annan myt är att "tjockisar måste vara roliga för att väga upp för sitt utseende". Kalla mig hysteriskt rolig eller alldeles, alldeles urtrist. Men humor is the shit. Jag strävar alltid (dock inte alltid lika aktivt) efter att vara den glada tjejen som skrattar högst (även åt mina egna skämt tyvärr) och struntar i om människor skrattar åt mig eller med mig så länge de skrattar. Får jag inte människor att skratta händer det att jag ser det som ett personligt misslyckande. Men återigen. Inte fasen har det med mitt BMI eller andra konstiga mått att göra. Det beror snarare på att jag är lillasyster i en ganska högljud och livlig familj där det antingen gäller att vara roligast eller skrika högst för att få uppmärksamhet, att jag älskar att få cred för framträdanden och uppträdanden och att jag ser det som en intern tävling att hålla igång mest och längst. Humor sitter inte i fettet. Du blir inte roligare av att äta hamburgare och dricka cola. Välkomna att motbevisa mig, men jag har då inte hittat någon forskning som pekar på det.
Jag skulle kunna fortsätta i timtal om detta. Det gör mig arg, ledsen och förtvivlad. Många säger det inte rakt ut, fördomarna alltså. Men alla riktigt överviktiga kan säkert känna igen sig i hur människor tittar snett när de besöker en pizzeria, blänger för att man väljer rulltrappan istället för den vanliga eller dricker cola istället för vatten till maten. Som tjockis väljer man sina tillfällen. Man lär sig vilka man kan dricka cola och äta pizza med, vilka man faktiskt frivilligt bör välja trappor istället för hiss eller rulltrappor med osv. Jag vill inte att någon ska välja bort mig att dricka cola och äta pizza framför (även om jag inte själv kommer delta i själva ätandet). Jag ska aldrig döma en tjockis för jag vet hur det är. Jag lever i det fortfarande - om än inte så länge till.
