Alkohol är mer än vågen tål - ett inlägg i bekännelsens tecken
Kategori: Allmänt
Idag är söndag. För mig betyder söndag "dagen innan vägning". Det betyder att utöver vanlig söndagsångest, i form av bakfyllor, tentaångest och dåliga-filmer-ångest, existerar även i mitt fall vågångest, viktångest, matångest och rasångest. Egentligen är ångest ett överskattat ord. Folk vet inte vad ångest betyder. Jag lider egentligen varken av söndagsångest eller vågångest, men det låter sweet. Det är kanske därför det är ett så överdrivet använt begrepp. Jag har bara ångest när jag kräks. Då tror jag att jag ska dö vilket jag antar på något vis kan vara en del av definitionen av begreppet dödsångest. Så ni som oroar er för att jag inte äter ordentligt eller blivit alldeles för manisk gällande min diet - ni kan vara lugna. Det sista jag kommer utveckla är bulimi. Det skulle bara inte fungera. Hellre dör jag!
Men iallafall. Imorgon är det invägning som sagt. Jag har "glömt" berätta för er hur förra veckan gick. Ni vet den där invägningen efter härliga nyårsafton med de chokladdoppade jordgubbarna. Det gick på röven. Ordagrant. Det gick på röven. Chokladen fastnade både här och där, kanske på rumpan, och jag gick upp i vikt. Piss! Min tidigare ursäkt vid de lite sämre veckorna "jag-gick-iallafall-inte-upp" funkar inte längre. Jag gick upp. Inte mycket, men ändå uppåt. Vid sådana misslyckanden ångrar jag att jag bloggar. Inte för att överdrivet många har frågat hur det gick, så egentligen behöver jag ju inte berätta, men jag känner ändå samvete inför er kära läsare. Ni har rätt att veta. Många av er har lagt många minuter, timmar, veckor på att granska, kommentera och uppmuntra mig. Då har ni rätt att veta trots att det svider att erkänna misslyckandet. Det är kul att blogga när det går bra, inte lika kul när det går sämre.
Men vet ni, jag känner att imorgon kommer vara en grymt bra dag. Jag vågar nästan lova att jag har tappat ordentligt denna veckan. Jag känner en nytändning och nästan längtar efter att det ska bli morgon.
Tidigare har jag inte slängt siffror i ansiktet på er. Jag har inte berättat min startvikt, målvikt och nuvarande vikt. Men då jag ändå bekänner saker för er kanske det är lika bra att ta allt på samma gång. Det blir nog lättare för er att hänga med om inte annat. Anledningen att jag inte gjort det tidigare beror enbart på skam. Skam, skam, skam. Att väga mer än de flesta män i min omgivning är inget kul. Att väga mer än tjejer som är en decimeter eller två längre suger. Den 7e november när vi vägde in oss grät jag när jag ställde mig på vågen. Eftersom jag typ inte vägt mig sen jag var 15 hade jag absolut ingen aning. 75 kanske? Nej då. Håll i hatten nu. Sitt ner. Krama en anhörig. Jag vägde härliga 86,6 pannor när jag började. Så, nu är det sagt. Efter jul var jag nere på 79,4. Efter nyår var jag uppe på 80,0 igen. Imorgon är jag övertygad om att jag är tillbaka nere på 79, förhoppningsvis under. Jag känner mig lätt. Så lätt som en plätt har jag blitt en plutt sjöng Nils Karlsson Pyssling. Imorgon är det jag som sjunger. Jag uppdaterar er.
Over and out.
Ps. Jag lovade ju att anamma fjortistendenser här på bloggen från mina kära bloggkollegor kissie, pissie, paow och laow så här kommer en nytagen bitchbild. Enjoy!!
