Att glädja sig.
Kategori: Allmänt
Jaha. Sverige sämst när det gäller - som vanligt. I Eurovision blir vi slagna av ett land jag undviker att försöka stava till men som visserligen hade en bra låt men ett sömnpiller till framträdande. Hockeyn vill jag inte ens prata om. Igår hade jag två fina tjejer på middag. De har något jag saknar. De är jätteduktiga på att glädja sig över ting. De gladdes över Saades tredje plats och de njuter säkert ikväll över Finlands seger. "Tänk vad kul för finnarna". "Och att ta silver är också bra". Inget fel med det. Jag avvundas er empati och osjälviskhet. Men jag kan det inte.
Min syster sa en gång att ordet empati är inget som kan förknippas med mig. Länge har jag tänkt att hon hade fel - att jag visst är empatisk. Ikväll inser jag att jag fasen varken gläds med finnar, Saade eller någon annan heller för den delen. Jag hatar att inte vinna. Det spelar väl ingen roll vilken plats vi kommer på. Allt utom första plats är ju en förlust, deprimerande och meningslöst. Här finns inget utrymme för glädje och empati - och ja, jag är bitter.
.
Hursom helst. Imorgon är det invägning. Pre-bröllop vägde jag ju 69,1. Förra måndagen vägde jag 69,7 (lärt värt att gå upp). Den här veckan har jag en bra känsla. Jag tror jag är under 69 imorgon. Då har jag alltså typ två kilo kvar. Iallafall om jag ska nöja mig med det uppsatta målet. Eller så går jag på mormors linje. "66,6 är bra, men du går nog inte av på mitten av att väga 60". Hon är för go. Vad tror ni? Ska man nöja sig även om man inte är nöjd eller fortsätta lite till? Och hur blir man nöjd? och vad händer när man är nöjd? Förvirringen är total. Guida mig.
.
