Idrottsskadad.
Kategori: Allmänt
Jag spelar Bridge. Om det har undgått dig hörs vi antagligen alldeles för sällan. Förstod du, sett endast på rubriken, att detta inlägg skulle handla om bridge hörs vi nog rätt ofta och du är antagligen rätt less på att höra om det. Förlåt. Men här får du höra mer. De senaste dagarna har jag spelat extremt mycket bridge (för dig som inte vet är det ett kortspel som går ut på att man sitter stilla och tänker sjukt många timmar i sträck). Eftersom bridge är en sport - det är roligt för att det är sant - är ju vi utövare av denna sport givetvis atleter. Atleter drar stuntals på sig idrottsskador. Och här sitter jag nu. I sängen med värmedyna runt nacken. Idrottsskadad. Skulle jag få oväntat besök hade jag kunnat vrida huvudet och se vem som gästade men endast tack vare att dörren är till vänster om sängen. Annars. No-no. I natt fick jag ta sats för att kunna kräla bort till medicinskåpet (har inte alla ett sånt?) och trycka i mig diverse piller. Precis som att socker göder ett sockersug tänker jag dock att träning borde vara bästa botemedlet mot idrottsskador av denna rang så jag släppar mig snällt iväg till IKSU för en omgång beach. Det blir finfint det. Men visst ser ni det komiska i att behöva träna för att kunna stå ut med den här hårda tävlingssäsongen av bridgespelande? Om inte, börja spela bridge, ni tar det på absolut rätt sätt. Det är precis så seriöst som du tänker och framstår.
Med nackspärren följer en stark längtan efter mamma eller efter någon som är otroligt kär i mig och därför känner sig så illa tvungen att massera mig. Varken eller har jag. Mamma lite närmre logiskt sett än den där blivande. Den där han med stort H. Den där livspartnern.Yuck. På tal om det måste vi ju avhandla det tillsammans. Är det inte konstigt att normen är tvåsamhet och singellivet ett illa ont som bör ses som ett övergående tillstånd? Det får bli nästa inlägg. Nu väntar beachen, men först ett och annat piller.
Till nästa gång...
