Höller om Möller

Ikväll vankas det middagsbjudning i Margots tuttar. Från början  var vi 4, men på kort tid har vi fördubblat det till 8 glada (hoppas jag) individer. Samtliga individer, med undantag för 2 av herrarna har sina små speciella matkrav. Och som jag älskar det. Pulsen stiger och adrenalinet pumpar ut i kroppen. Utmaningar är min grej. Köket är inte alltid min vän vilket gör allt mycket mer spännande. Så här ser uppsättningen middagsgäster inklusive värdar ikväll ut: Till och börja med är vi tre som bantar. Kalorinivån bör därför hållas relativt låg.  En fjärde är laktosintolerant. Laktosnivån bör därför vara = 0.  En femte av våra ärofyllda gäster fick ett squashracket i munnen häromdagen. Maten bör därför vara lättuggad (helst helt tuggfri). Samma femte är dessutom superallergisk mot allt som heter nötter, ärtor osv. En sjätte är vegetarian. Maten bör därför vara köttfri. Det vankas soppor i tuttarna. Två varianter för att bemöta allergier, dieter och övriga önskemål - en linssoppa och en tomatsoppa. Tror det kommer bli kanon. Jag älskar soppor men inser pinsamt nog nu när jag står här bland grytor, kastruller och slevar att jag aldrig i hela mitt liv tidigare tillverkat egen soppa. Vilken soppa. Hur ska konsistensen vara? När är den klar? Hur lång tid tar det?

.

Trevligt med soppor (om jag nu lyckas) är att utan grädde och andra onödiga tillbehörigheter blir det väääldigt nyttigt. Och vet ni vad det positiva med det är? Att då kan man (läs jag och de övriga 2 bantarna) unna oss både ett glas vin eller två samt en liten smakbit av saint aguren jag inhandlat. Yum!

.

Jag får många frågor om hur jag faktiskt bantar, och kanske har jag varit otydlig med det. Max 1411 kalorier om dagen är grunden. När jag inte befinner mig i en enda soppröra (läs imorgon) ska jag åter förklara mer om viktklubb och hur det fungerar. Håll tillgodo.

.

Nu skriker linserna på mig och diskmaskinen bör fyllas snarast.

.

Trevlig fredagkväll önskar jag alla till er alla.

På bokhyllan i det vi kallar kontoret/gästrummet (vitsigt namn eller hur?) sitter Homer Simpson. Inte originalet, men en plastavbildning av honom. Homer har en liten ljussensor i sig som gör att när jag tänder lampan eller solen lyser in genom fönstret pratar han. Flera olika repliker kan han. På senaste tiden när jag tänt lampan har han dock alltid sagt samma sak; "Mmm...fatning" säger han. Och det stör mig. Det stör mig till tusen. På dåliga dagar tar jag åt mig av det - vilket kan ses som det mest töntiga i hela storyn. Men det hjälps inte. Arg blir jag. Jag e fasen inte tjock...inte så jättemycket i alla fall...inte längre. Imorgon ryker batterierna. I tell you that.

---

---

Det finns många fördomar och myter om tjockisar (vilket förövrigt är ett ord jag gillar skarpt - tjockisar alltså). Jag skulle vilja hävda att extremt få av dessa fördomar och myter stämmer - vilket inte ter sig särskilt ovanligt just när det kommer till fördomar och myter. Precis som med vad som helst annars kan inte tjockisar dras över en kam. Media och annat fördomsfullt pack har, vilket visserligen kan uppfattas som ganska mänskligt, förmågan att kategorisera och gruppera tjockisar. Alla tjockisar är likadana. Detta är något som, säkert ofta undermedvetet för egen del och omedvetet från min omgivning, fortfarande påverkar mig och berör.

Det kanske vanligaste är att "tjockisar är lata". Jag är lat, men det har jag alltid varit - smal som tjock. Jag gör inte många knop i onödan om jag inte tycker det är roligt. När jag väl går in för något gör jag det dock till hundra procent och många skulle nog beskriva mig som en rätt aktiv tjej - det vill säga typiskt olat. Jag känner många människor som är överviktiga. Med undantag för en "vän" från tiden i Australien, som typ hade sugrör till allt han drack för att slippa lyfta glaset, är ingen av mina överviktiga vänner latmaskar. Det är en hemsk fördom som jag starkt föraktar.

En annan myt är att "tjockisar måste vara roliga för att väga upp för sitt utseende". Kalla mig hysteriskt rolig eller alldeles, alldeles urtrist. Men humor is the shit. Jag strävar alltid (dock inte alltid lika aktivt) efter att vara den glada tjejen som skrattar högst (även åt mina egna skämt tyvärr) och struntar i om människor skrattar åt mig eller med mig så länge de skrattar. Får jag inte människor att skratta händer det att jag ser det som ett personligt misslyckande. Men återigen. Inte fasen har det med mitt BMI eller andra konstiga mått att göra. Det beror snarare på att jag är lillasyster i en ganska högljud och livlig familj där det antingen gäller att vara roligast eller skrika högst för att få uppmärksamhet, att jag älskar att få cred för framträdanden och uppträdanden och att jag ser det som en intern tävling att hålla igång mest och längst. Humor sitter inte i fettet. Du blir inte roligare av att äta hamburgare och dricka cola. Välkomna att motbevisa mig, men jag har då inte hittat någon forskning som pekar på det.

Jag skulle kunna fortsätta i timtal om detta. Det gör mig arg, ledsen och förtvivlad. Många säger det inte rakt ut, fördomarna alltså. Men alla riktigt överviktiga kan säkert känna igen sig i hur människor tittar snett när de besöker en pizzeria, blänger för att man väljer rulltrappan istället för den vanliga eller dricker cola istället för vatten till maten. Som tjockis väljer man sina tillfällen. Man lär sig vilka man kan dricka cola och äta pizza med, vilka man faktiskt frivilligt bör välja trappor istället för hiss eller rulltrappor med osv. Jag vill inte att någon ska välja bort mig att dricka cola och äta pizza framför (även om jag inte själv kommer delta i själva ätandet). Jag ska aldrig döma en tjockis för jag vet hur det är. Jag lever i det fortfarande - om än inte så länge till. 

---

Idag råkade jag ut för det märkligaste. Med bilen full av några goda vänner från samhällskunskap-tiden (ja, jag ska ju bli samhällskunskapslärare för er som inte riktigt hänger med) kom jag körande från stan upp till universitetet. Då jag är en sådan god medborgare, tillika förare, uppmärksammade jag tanten med rullatorn som kom gående på gångvägen i färd med att inom några meter nå fram till övergångsstället i god tid. Jag stannade men poängterade imponerat för vännerna i bilen att hon hade ganska hög gångtakt för att behöva använda sig av rullator. Utan att slänga en blick åt oss i bilen fortsatte hon ut i gatan - fortfarande i relativt hög hastighet. Men sen, mitt på övergångsstället händer något. Tanten stannar. Mitt på vägen stannar hon och börjar fippla med både vantar och väska medan hon mumlar något åt sig själv. I, vad som kändes som en evighet, står hon bara mitt på vägen, innan hon återtar sin speed och traskar vidare över vägen. Händelsen var som hämtad ur "Pensionärsjävlar" och det skulle inte förvåna mig om någon glad fotograf filmade händelsen med ett stort leende på sina läppar. Men vad gör man liksom? Hade det varit en ung, pigg fotgängare utan rullator hade jag garanterat tutat och viftat som aldrig förr. Men med äldre gör man liksom inte så, så uppfostrad är jag ändå, framförallt inte mot en gammal tant med rullator. Sjukt roligt var det i allafall. Nedan länkar jag till klippet i "Pensionärsjävlar" där den nästan identiska händelsen utspelas 2 minuter och 7 sekunder in i avsnittet. Check it out!

.

.

.

.

Idag har jag varit hos tandläkaren för andra dagen i rad. Igår - undersökning. Idag- lagning av en tand och igenfyllande av en annan som jag bet av för år och dar sedan utan att ha tagit tag i det.

Jag hatar tandläkare, även om doktor Widman utklassar alla andra jag mött. I över en timme med öppet gap hyperventilerade jag medan dansbandsmusik spelades på högsta volym och Widman ständigt gav mig lugnande ord och små klappar på axeln. Fy fasen. Jag tror min allt växande tandläkarrädsla beror på bristen av kontroll och kännedom av vad som egentligen pågår i munnen. Jag får nästan klaustrofobi.

Men som de säger, inget illa utan att det för något gott med sig. 4 timmars bedövning och sedan en sabla tandvärk bidrar minsann till att jag äter mindre. Färre kalorier = färre kilon att släpa runt. Mmmm!

.

.

"In the ghetto" spelas på högsta volym, ironiskt nog, medan jag klickar runt på olika hemsidor för att hitta något snyggt mönster till min tärn-klänning. Det är verkligen svårt att veta vad jag vill ha. Inte nog med att hitta en snygg design, det måste ju passa rent kroppsmässigt också. Det är som är snyggt på Carin - 77,6 kg kanske inte alls är lika snyggt på Carin- 66kg. Förmodligen inte liksom. Människor i min omgivning slänger sig helt plötsligt utan några konstigheter med sytermer jag inte kan. "Vad ska du ha för tyg Carin? Chiffon? Georgette? Siden? Plysch? Fleece?" Sen när kan alla så mycket om tyger? För mig är det grekiska och det konstanta svaret blir "ett blått tyg - för det vill Sara och därmed jag".  Idag googlade jag i alla fall på olika sömmerskor i länet (utbudet i Umeå är inte gigantiskt - här jobbar man bäst läns-vis). På måfå ringde jag Birgitta. Efter 10 minuters telefonsamtal skulle jag hävda att vi är Gittan och Kakan med varandra. Vilken fantastisk kvinna. Hon lugnade mitt oroliga jag med att hon jobbat i branschen i 43 år och sytt kläder åt typ Maud Olofsson och andra stora celebriteter. . Då kan det ju inte vara annat än bra eller? Vem vill inte se ut som Maud på sin systers bröllop? Hur som verkar hon veta vad hon snackade om. Att hon inte kommer kunna sy färdigt den på ett bra tag - eftersom jag måste hinna tappa minst 10 kilo till - verkade inte bekymra henne. Att hon dessutom påstod sig kunna sy till precis alla storlekar (typ dvärgkläder och specialkläder som krävs för funktionshindrade) gjorde mig även det trygg. Att vara tjockis är tusan i mig en grad av funktionshinder. Så jag är i goda händer. På torsdag ska jag dit. Målet med klänningen och min viktnedgång är att bilden av mig hamnar på Gittans hemsida. Vore inte det coolt? Där ligger ju bara bilder på riktiga snyggingar - och så Maud förstås.

---

Bröllopsinbjudningar droppar in med jämna mellanrum (eller ja, en har droppat in hittills - övriga snart stundade bröllopspar verkar ligga lågt med sina inbjudningar, hint hint). Häromdagen damp det i alla fall ner en inbjudan till min gamle goda vän Dannys. Som många säkert kopplar är han en av mina aussie-boys från tiden som utbytesstudent när jag var 16. Hur som helst. Bröllopet äger rum...håll i hatten nu... den 28 december 2012. Om nästan två år alltså. Människor som kan konsten att planera långsiktigt både imponerar och skrämmer mig. Hur gör man? Och ännu värre, hur fullbordar man det? Att tappa 20 kilo i vikt till i maj är nog det längsta och enda jag lyckats planera framåt - planeringen har gått sweet, men det är ju långt ifrån fullbordat. Inte ens CSN:s årliga rapport om hur mycket skulder jag nu lyckats skrapa ihop ger mig känslan av  att jag långsiktigt planerat min framtida "karriär" - en förmåga som egentligen en blivande lärare borde besitta. Jag älskar att leva för dagen och jag är urusel på att planera. Hur gör ni? De säger att träning ger färdighet och kanske lyckas jag denna gång? Det känns så. Kanske väger jag 20 kilo mindre i maj.

I fredags var jag ute med ett gäng goa tjejer. Kvällen blev milt uttryckt olugn med X antal Baileys innanför västen. Baileys är tydligen en av de värsta kaloribovarna som existerar på marknaden. Lyckat Carin. Det är ju sånt som ska kollas upp innan och lyckas avstås ifrån. Skäms. Hur kunde jag missa det? Och som jag skäms. Och varför berättar inte folk det? Bartendern hade väl kunnat nämna det i förbifarten? Hur som. Resterande helg har därför bestått av kalorisnål mat och  lite träning. Imorgon är det invägning och känslan är sådär. Men det är bara att samla mod och hoppa upp på vågen. Förhoppningsvis har fredagkvällen inte sabbat allt för mycket. Imorgon vet vi. Denna veckan blir det stenhård satsning. På lördag är vi bortbjudna på födelsedagskalas. En sak vet jag. Det blir inga Baileys.

I tisdags spelade jag och Jonatan squash. Det var första träningen i år. Jag har ju som bekant en sjukt envis förkylning som aldrig vill släppa och det kryper verkligen i kroppen efter att träna. Men vid squashen i tisdags kände jag mig riktigt tung. Halsen började värka efter 10 minuters uppvärmning och varje steg kändes som att jag sprungit ett maraton precis innan (inte för att jag vet hur det känns egentligen och förmodligen aldrig kommer veta det heller...i hope). Så nu bordlägger jag träningen lite till för att hinna återhämta mig ordentligt. Herr Jan (ni vet mammas jobbarkompis som inte är dietest egentligen utan något helt annat, men fortfarande av relevans) sa ju trots allt att jag inte ska förvänta mig att gå ner i vikt av träning utan att kosten utan tvekan är det primära och som får mig att tappa.

I brist på egen träning sitter jag därför nu soffad (synonym till bänkad fast i en soffa?) för att se Sveriges handbollslag spöa skiten ur Chile.  Popcorn och läsk hör sportevent till, men här ekar soffbordet tomt. Kanske ska jag unna mig en nespresso - decaffeinated. Insomnian lyser med sin frånvaro sen jag slutade med kaffe på kvällarna - sweet. På tal om sweet gjorde jag min sista praktikdag idag. Efteråt frågade jag läraren som handleder mig om jag hade några tics för mig som jag borde jobba bort. Två tics har jag, som visserligen kanske inte stör överdrivet men som jag ändå kan tänka på. Det ena är att jag säger just sweet väldigt ofta. Töntigt - ja vet. Det andra ticset (?) är desto trevligare. Han påpekade att jag då och då snurrar på min ring. Det som är fint med det är att jag precis vet varför jag gör det....den har blivit för stor!!

Over and out.

Ps. Chile leder med 4-2...vad händer?

---

En av mormor Ruts favorithistorier om mig är att jag från att jag lärde mig prata brukade säga "Nu är jag trött, nu vill jag sova". Barn brukar tydligen inte säga så utan brutalt kämpa för att få vara vakna så länge som möjligt. Men inte jag inte. Så länge jag minns har jag somnat så fort jag har lagt huvudet på kudden eller något annat lagom bekvämt. När som helst, var som helst har jag alltid kunnat somna. Men något har hänt. De senaste kvällarna har jag legat sömnlös långt in på natten - vi snackar 5 timmars horisontellt läge utan att John blund välsignar mig med sömn. Ingenting har fungerat. Det gnager verkligen på mig och ju mer klockan går desto mer stressad blir jag. Och det som stör mig mest är att jag inte vet vad det beror på. Tidigare har jag ofta druckit espresso sådär vid 21-tiden. Kanske klarar jag inte det längre? Så idag - noll kaffe efter kl 16. Kanske beror det på att jag varit sjuk länge och inte kunnat träna. Kroppen kanske helt enkelt har alldeles för mycket energi som jag inte lyckas göra av med. Så idag - trots att förkylningen inte velat ge sig - spelade jag en timme squash. Allt för att kunna sova.

Koffein gör människor pigga. Men vad gör människor trötta? Vad erbjuder världen för lagliga preparat som får människor att somna? Då detta aldrig varit något problem innan känner jag mig väldigt oinsatt på området. Så vad har ni för tips? Vad kan jag ta till för små tjuvknep för att lura herr Blund?

---

Ja ni. Den kvinnliga intuitionen håller återigen. Är det inte fascinerande? Klang och jubelrop, jag hade gått ner. 2 kilo hade jag tappat. Boom! Boom, boom, boom, BOOM! Nu återstår endast 78 härliga kilon av mig - hittills har jag alltså tappat 8,6 kilon.

Det blev ingen storhandling. Nej då, tro nu inte att jag slappade hela dagen och kvällen i soffan. Nej då, hungriga som få släpade vi faktiskt oss iväg till affären framåt kvällskvisten. Efter mental uppladdning, ett evigt receptsökande och en lång inköpslista fylld med konstiga bönor och kaninmat i form av groddar med mera parkerade vi glatt utanför Coop. Men, ack där högg vi i sten. De tre vise männen som gav jesus schyssta presenter back in the days sabbar fortfarande människors rutiner. Affären var stängd - till följd av att man kind tydligen borde fira något kallat trettondagsafton. Who cares? Jag "ville" storhandla, inte fira tre stofiler som de flesta inte ens kan namnen på.

---

Det blev att vända hem igen tomhänta. De som kan något om kost säger att jag måste käka mer proteiner. Färre kolhydrater och fler proteiner. Halvgråtandes, i stil med tjejen i youtube-klippet som får raseriutbrott när hon inte hittar något snyggt att ha på sig, tillagades en kycklingfilé med tillhörande grönsallad - utan dressing. Det var rätt gott, men fortfarande är jag lite lack. Idag vägrade jag besöka affären i ren protest - arg på kasper, melker och baltsar, arg på coop - tur att vi var bortbjudna till de väldigt kostmedvetna och superkockarna Elisabet och Bosse (läs J:s familj) så att kylen kunde fortsätta gapa tomma. Jag hade, innan visiten, uttryckt en önskan till J om att jag hoppades att de skulle laga sin alldeles excellenta linssoppa. Det blev det inte - det blev oxfilé. Men ok då, jag erkänner - det gick ner det också, med bravur till och med! Men om jag får för värdparet ska jag kränga receptet på soppan och leverera det till er. Man kan äta hur mycket som helst av det. Det är gott och så extremt kalorisnålt (tror jag...eller...när jag tänker efter har jag ingen aning, det kanske är massa kalorier i...eller??). jaja, hursom. Ni måste bara prova den. Det är nästan på en "to do while alive"-nivå!!

---

Hörni. Jag har ju en hel del läsare (ibland typ 50, hahah), men känner att kvaliteten här på bloggen har sina svackor. Det är tidvis svårt att veta vad ni vill läsa. Hur jäkla intressant kan ett liv vara egentligen? Jag funderar på att starta lite dagens out-fits, frågestunder och bloggträffar - a la kissie, pissie, paow och alla andra. ...varför inte en bloppis med kläderna jag växt ur åt rätt håll;) - jag vet inte. Det känns kanske lite fånigt eftersom jag trots allt endast snittar ett läsarantal på typ 50 i motsats till mina kära bloggkollegor som har tiotusentals. Ja ni, ni får nog fortsätta att bara läsa. Monolog istället för dialog.

I'll be back. 

---

Hela dagen har jag velat fram och tillbaka för att åka och storhandla. Jul och nyår har lite tagit udden av entusiasmen för bantning som jag kände innan. Jag är däremot mer motiverad än någonsin att återfå den borttappade entusiasmen, men det är liksom som att jag glömt bort hur jag gjorde innan, i höstas, när allt kändes så lätt och smidigt.

Då kändes varenda litet avstånd från kaloribomber som en seger. Jag kände mig duktig när jag drack vatten, lagade riktigt nyttig mat och tränade hårt. Idag gör jag samma sak, men känner mig inte alls lika duktig längre. Det har liksom blivit vardag. Då fanns mycket kalorifyllda godbitar på tapeten och varje avsteg från det var en seger. Idag finns samma kalorifyllda saker inte alls på världskartan, jag skulle aldrig få för mig att äta det. Men då det är så långt ifrån tänkbart känns det inte längre som en seger att avstå från det. Jag saknar segerkänslan och hur duktig jag kände mig. Jag vet inte vad jag ska börja sakna och avstå från härnäst för att få tillbaka den känslan - det enda jag vet är att jag måste få tillbaka den nu!! Hjälp mig nu. Vad har ni för tips?

Att det har blivit så pass mycket vardag gör även att jag ibland glömmer bort att kämpa och att jag faktiskt bantar. Det är ju bara en självklarhet nu. Det gör att jag hela tiden går runt med en obehagskänsla av att jag har gett upp fast jag vet att jag inte har det. Jag gör ju samma sak nu som förut.

Det är inte lika spännande att väga sig längre. I början kändes det som ett år mellan invägning på måndagarna för allt var nytt och spännande. Nu springer måndagarna förbi och det är inte alls lika spännande längre att ha tappat ett kilo, ett halvt eller ingenting alls. Jag saknar spänningen. Kicken är borta och som jag saknar den.

Tro nu inte, käre läsare, att jag har slutat eller funderar på det. Oh nej. Det är ju precis tvärtom. Jag springer vidare i bantningshjulet, men det är ett ekorrhjul istället för ett adrenalinhjul. Jag kommer väga 20 kilo mindre när jag når mitt mål, det vet jag, men jag vill bara att det ska vara lika spännande som förr.

Så tillbaka till storhandlingen. Hela dagen har jag låtit bli att åka, fast jag vet att vi måste eftersom både kyl och frys skriker efter att bli fyllda. Jag vet bara inte vad jag ska fylla dem med. Så hjälp mig nu. Jag vill fylla dem med utmaningar inte bara halvnyttig, halvgod mat som är ok så länge jag äter dem i rätt mängder. Kasta recept, utmaningar och halväcklig mat över mig.

---

---

Även över nyår fungerade "dieten" eller livsstilen som Terran kallar det, ganska bra. Med betoning på ganska. Det innebar inget godisätande, läskdrickande eller andra sockerbomber...Med undantag för tre-dagars-måttligt -alkohol-intag och 3 jordgubbar doppade i vitchoklad. Frågar du viktklubb.se är det inte ok med denna synd. Frågar du min omgivning är det mer än ok; "det är ju faktiskt nyår". Frågar du mig vet jag inte. Egentligen vet jag att det inte påverkar min viktnedgång i längden. Om ett halvår kommer dessa tre dagar och de tre chokladdoppade jordgubbarna inte spela någon roll. Men jag känner mig faktiskt lite syndig. Lite ångrar jag mig. Men jag tror att det motiverar mig samtidigt. Nu blir det en vit månad med varning för ras. Jävlar vad det ska rasa.

De chokladdoppade jordgubbarna skyller jag dessutom helt på Herr Diberg. Vem köper en chokladfontän till någon som bantar? Jo Diberg. Det krävs en Diberg till sånt. Jag är fullt övertygad om att han tyckte det var jätteroligt att jävlas lite... God jul på dig med!:)

På tal om julklappar fick jag min nya bästis av J. En nespressomaskin. Han levererar nu. Det går bra nu. Jag älskar den hur som och dricker säkert tre-fyra stycken om dagen á 3.50 kr styck. Men det drabbar ingen fattig. Så nu är det kaffe av högsta klass i Margots tuttar om någon skulle ha vägarna förbi och vilja smaka. Det är bara att komma! Tänkte vara sjuk imorgon med. Sen får det vara ändring på det.

Här är bilder på ängeln och djävulen som mina nya maskiner nu kallas; 

---

---

Nu blir det Biggest loser Australia. Ni anar inte hur det motiverar. Att deltagarna ger mig öronorgasm med sina dialekter gör inte saken sämre.

Tjoflöjt på er, om jag har några läsare kvar efter mitt dåliga bloggproducerande över jul!

Nyår kom som ett brev på posten. Hej svejs vilket kalas det blev. Jag var i mitt esse hela kvällen. Jag åt och drack det jag ville - inga överflödiga mängder - men "unnade" mig ändå. Vissa straffar gud direkt. Hade jag varit troende hade jag antagligen varit fullkomligt övertygad om att visst frosseri straffar sig snabbt och hårt och att det nu är därför jag ligger nedbäddad i någon slags jojo - feber med toppar på 39 grader. Ni vet hur kroppen värker när man har feber? Det är sinnes - det gör ont att trycka på tangenterna. No fun.

Mest synd var det ju dock om herr Kristoffer Diberg. Som första närstående, utöver mamma o pappa, besökte han mig här i norr. Med viss alkoholhalt i blodet lovade han under ett tal i somras att besöka mig i Ume innan nyår - han klarade löftet med två dagar. Men, det som är så tråkigt iaf är att han lägger pengar, tid och energi på att besöka mig här (jag upprepar - göra något som ingen annan har klarat av) och så ligger jag sjuk mer än halva tiden. Vi har iaf hunnit spela mycket spel och kolla på x antal filmer. Men mycket sightseeing kan jag inte påstå att det blev.

Hursom. Bantningen har ju de senaste dagarna gått käpp rätt. Det är fasen sjukt svårt när det är nyår och man dessutom har besök. Att inte följa rutinerna sabbar det totalt. Att dessutom vara sjuk och inte kunna träna gör inte saken bättre. Neeh ni. Jag behöver få tillbaka min vardag. Än så länge är jag dock fortfarande riktigt självsäker, jag kommer fixa det. Så fort febern har lagt sig drar jag igång stenhårt igen - så länge äter jag lågkaloriost på mörkt bröd och dricker låg-kalorinyponsoppa. Sweet!

Vi hörs snart fina!

---

---

Jag är iaf tillbaka i lugna Ume efter en fartfylld jul hemma. Jag var exemplarisk när det kom till bantandet över jul. Jag är verkligen riktigt stolt. Men sen jag kom hem har det varit allt svårare. Ledighet och fadderbarnet Diberg på långbesök gör det svårt att både stå ifrån god dryck och faktiskt ta sig iväg till träning. Men så här tänker jag. Ikväll då smäller det. Ikväll bantar jag inte. Ikväll ska jag inte tänka en sekund på det (iallafall inte många). Nu har jag tänkt på det hela julen, på nyår tänker jag vara fria fågeln. Jag ska banne mig äta både efterätt och kanske smaka något från ostbrickan. Skumpan ska inmundigas, liksom vinet och en baileys eller två. Så är det bara. Det har jag bestämt. Fast det förstås - frosseri är ju en av dödssynderna och därför kanske det bör avstås ifrån- även ikväll...eller?

Imorgon börjar jag stenhårdbanta igen. Det känns bra. -7,6 kg borta hittills. Till 21 kilo är det bara 13,4 kilo. Det löser sig. Någon träning blir det dock inte. Det har nämligen flyttat in 14 kråkor i min hals som gör att jag raspar, hostar och slemmar. Typiskt ofräscht. Men så fort de flyttat ut igen blir det IKSU dagligen. Så  det så!

Vad ska ni göra ikväll?

Gott nytt år på er härliga människovalpar!

Kramar er tillgivna Coco.

Ps. Kalla mig gärna det för den delen, Coco vill jag bli kallad;););)

P2. Här kommer några av de utlovade julfotografierna btw....eller iaf två:)

Jag är rörd. Genuint rörd. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att en blogg skulle kunna motivera, pusha och glädja mig så mycket som den gör. Och allt är som ni förstår tack vare er som läser, kommenterar, skickar sms och ringer. Det är helt otroligt. Jag får sån positiv energi av att veta att ni läser, upprörs, gläds, blir frustrerade eller bara slentriankollar. Skit samma vad ni gör och känner. Just nu är det ni som motiverar mig att fortsätta. Jag har alltid vetat att när jag väl går in för något gör jag det till 100 % - på både gott och ont. Men när jag satt där för 6 veckor sen och bestämde mig för att börja banta var min första tanke hur jag skulle gå till väga utan att behöva skylta om att jag har ett problem, att jag är tjock och att min hälsa skriker på hjälp. Hur döljer man det för omgivningen? Som ni säkert förstår gick det inte, så här sitter jag nu och bloggar. Att berätta för alla i min närhet, min familj, vänner, kursare, butiksbiträden i affärer, universitets caféanställda som försöker lura på mig chokladbollar av gammal vana, unga som gamla - ja alla jag möter - är det bästa beslutet jag har tagit. Hade jag flugit till månen och fått berätta något om mig själv för hela världens befolkning hade jag nog sagt att jag vill bli tight, snygg som fan och leva ett hälsosamt liv så länge jag finns till.

 

Igår efter ett extremt tårfyllt telefonsamtal till min kära mor bad hon en av sina kollegor - dietisten Jan - att slå mig en pling. Jan var allt en hivens man. Han har jobbat med människor som vill gå ner i vikt läääänge. Jan sa till mig att jag presterar bättre än de flesta andra som försöker gå ner i vikt, men att man kommer till "platåer" där det står still. Kroppen måste få vänja sig, den måste liksom hinna med. På dessa platåer är det extra viktigt att fortsätta fokusera stenhårt - and so I will. Jag tänker tusan inte unna mig på jul (det sa han för övrigt också - det är vid sådana tillfällen det är extra viktigt att fortsätta äta lite och nyttigt). På tredjedag jul är nästa invägning. Vid det laget ska jag ha hunnit spöa min storebror i squash minst två gånger, ha suttit och garvat när alla andra frossar i marsipan, lussebullar och alla andra tänkbara onyttigheter, ha käkat riktigt mycket rödkål och tappat iallafall lite i vikt. På tal om rödkål för den delen. Kollade upp just rödkål (som är lite av en julbordsfavorit) på Felixs hemsida. Och dra på trissor. Endast 60 kcal per hundra gram innehåller denna gudagåva. Så skit i allt sockrigt. Ge mig rödkål och kanske en snaps eller två så är jag nöjd!

 

Underbara läsare. Ni rör mig till tårar. Så jag ber er verkligen, om ni ens överväger att kommentera, oavsett vad det rör, så gör det. Just do it. Klaga på mig, önska saker av mig, fortsätt pusha och var just så inspirerande som ni är!

 

Nu kryper jag till sängs. Men först en liten rättelse från gårdagens blogginlägg. Jag skrev 6 cm i midjan. Det var fel. Det är 9. Inte lätt det där med siffror. Men 9 cm - varsågod. De är tillägnade er (på något sjukt äckligt men ändå lite småhett sätt).

 

God jul och kramar från mig med alla mina kilon till er med i vissa fall lite färre kilon, vissa fall lite fler. Skitsamma. God jul.

Din satan...satan... du din satans helvetes jävla skit! Din jävla skit; Bondlurk, läbbiga skurk, ynkliga parasit! Pottsork, snuskiga stork, din ruttna rot, din fulla krok! Avskum, spattig och krumdu är så jävla dum! Din usla gam, din slemmige torsk, förnicklade pappskalle, skunk, förbanne mig, lägg ägg, slibbiga drägg skitstövel och bandit! Slashas, ditt vidriga as, piss och pest och senapsgas! Sopprot, helidiot, fan vad du bär dig åt! Din sabla bock, ditt feta arsel våga dej aldrig mer hit! Attans skitstropp, hörru din saaaatan, saaaatan, helvete, helvete, helvete, helvete helvete, helvetes jävla skit!

---

Vilken pissmorgon. Veckan som varit har jag tränat fyra gånger. Jag har räknat varenda liten minsta kalori jag stoppat i mig. Jag har satsat järnet. Vad händer? Jo, nu ska ni få höra, jag har inte gått ner ett piss. Jag ligger på samma hemska siffra som för en vecka sen. Nånstans visste jag att detta förr eller senare skulle hända. Men inte nu!!! När som helst men inte nu! Det känns verkligen riktigt pissigt att ha satsat stenhårt en vecka för att nå mitt delmål innan jul - och så går jag inte ner ett fjuttigt litet gram. Vad gör jag för fel? Kan någon berätta det? Hur hittar jag motivation att gå vidare? Känns ju så lagom attraherande att satsa stenhårt denna vecka istället. Den här veckan hinner jag liksom inte gå ner som jag vill. Den här veckan består av frenetiskt hemtentaskrivande, sista-minuten-shopping av alla julklappar och sen hemresa för att fira jul. Det funkar inte. Jag blir så himla deppig verkligen, trodde inte jag skulle reagera såhär.

---

Jag vet att jag tappat mer än 6 kilo och drygt 6 cm i midjan, men ändå far bara negativa tankar genom mitt huvud. Mycket säkert beroende på att jag inte ser det. Jag vill se någon skillnad. Jag känner det, det gör jag. Men jag ser det inte. Jag vill ha en liten mage, en obefintlig dubbelhaka och smala ben. Jag är less på det här nu. Vissa lite resultat för guds skull.

Ledsen för ett riktigt deprimerande inslag nu när årets höjdpunkt nalkas, men jag var bara tvungen att skriva av mig.

Vi höres.

---

Ja ni, maten fortsätter vara förutsättningen och domherren över mitt humör. Igår åt jag bara 700 kalorier. Det var ändå OK. Jag kände mig glad men ganska hungrig när jag väl gick och la mig. Jag fokuserade på att somna riktigt snabbt (det tar aldrig mer än 3 minuter när jag väl vill, till Js förtret) och att drömma om den kommande frukosten.

Sagt och gjort. Imorse var jag riktigt taggad på att göra en stor frukost för att sedan fortsätta på hemtentan. Mannagrynsgröt var på tapeten (metaforiskt alltså) tillsammans med en knäckemacka och kaffe. Jag gör alltid gröt i mikron och så även idag. Jag rörde snabbt ihop mjölk o gryn o kastade in den i mikron - skålen alltså. Under tiden jag väntade startade jag datorn, som absolut inte ville starta. Jag gjorde som jag brukar och tryckte på alla knappar samtidigt utan att egentligen läsa vad det stod. När jag vill fick igång den insåg jag att halva min hemtenta var borta, försvunnen, gone with the wind. Samtidigt plingade mikron. När jag öppnade dörren (eller luckan eller vad ni nu vill kalla det) var det gröt över hela mikron och inget i skålen. Hunger, förtvivlan, en nedkladdad mikro och en försvunnen hemtenta är sannerligen ingen bra morgonkombination. Istället för att lyfta ett finger satte jag mig på golvet och grät. Som ett litet barn grät jag. I säkert tre minuter grät jag till Jonatan kom och klickade fram tentan på datorn och sa; "så- här är den. Gör nu en back-up på den, skicka den till din mail". Sen gick han igen. O här sitter jag nu med ett leende på läpparna, en dator som fungerar, en ren mikro men utan gröt. Jag ska aldrig mera äta mannagrynsgröt. Och som jag älskar mitt beslut. Förra gången glömde jag att man skulle ha mjölk till och då smakade det verkligen pyton. Neeh ni, aldrig mer.

Idag känner jag mig mycket piggare. Skönt. Huvudvärken och alla andra åkommor jag dragits med de senaste dagarna är som försvunna. Kanske blir det träning i eftermiddag. Det vore sweet.

På tal om eftermiddag. Ni missar väl inte handbollen? 14.10 tror jag den är. Jag kommer sitta klistrad!

Puss!

J har suttit i timmar och ändrat i blogg.ses källkod för att spexa till min blogg lite. Vad tycker ni? Det är dock några smågrejer kvar att fixa innan jag har internets snyggaste blogg. Men sen, då jävlar. Tycker den är en god bit på väg! Fattar verkligen inte hur han gör men han skriver några ">div" och så vidare så är det klart sen! Han imponerar mig.

---

Igår var jag o simmade. 1 km på 30 minuter. Har sänkt mig med 10 minuter på samma distans sen jag simmade första gången under bantningsperioden. Känns rätt coolt. Hur mycket kan man minska? Kan man simma en kilometer på typ 15? Vem vet?

På IKSU:s simhall finns det lite märkliga människor på kvällskvisten. Det är antingen nyförälskade par som hånglar upp varandra så grovt i bubbelpoolen så att man helst vill att de sanerar den innan man själv går i eller så är det håriga män i alla dess åldrar som bara står i bassängen (alltså där vi motionssimmar) och tittar på. Självklart helt utan att ta ett simtag själva. Igår kom en man i 60-års åldern i badbyxor utan att ha duschat eller badat och slog sig ner i en solstol för att läsa dagens industri. Vad jag såg läste han inte ett ord utan följde mig och Vick frenetiskt med blicken medan han smålog och växte i brallan. Sjukt äckligt. Så hur bra simning än är har jag bestämt mig för att inte gå dit själv på kvällarna. The house of creepy people.

Idag är jag hemma från VFU:n. Känner mig riktigt krasslig med en skön blandning av huvudvärk, illamående och grejs i halsen. Separat hade nog ingen av mina krämpor varit skäl nog att vara hemma men i den sköna blandningen de nu befinner sig känns det faktiskt befogat. Idag är det horisontalt läge som väntar med skidskytte, strax lunch och kanske lite plugg. Imorgon tänkte jag nog vara frisk igen. Har ni lika trist som jag så skriv en kommentar, skicka ett mess eller slå en pling vetja. Entertain me.

---

Idag var det invägning. Jag hoppade kanske inte upp som jag brukar utan smög snarare min bästa indiansmygargång mot vågen i hopp om att Jonatan inte skulle följa efter och se mitt nederlag. Efter helgens synder och utebliven träning var jag hyfsat säker på att veckan snarare varit just ett nederlag än en ordentlig nedgång. Jag var till och med ganska övertygad om en smärre uppgång. Hur som helst. Tydligen smyger jag inte tillräckligt lätt med mina fortfarande 14 kilos övervikt så han märkte mig och hoppade upp ur sängen med orden: "Ska vi väga oss!!!??". Typiskt. Jaja, det var inte mycket annat att göra än att klicka fram Jonatans hemprogrammerade viktnedgångsprogram i stil med Biggest Loser-showens färgglada procentsatser osv och kliva upp på vågen med svansen mellan benen. Det blev dock inte riktigt så illa som jag tänkt mig. Jag hade, trots allt vin, gått ner ett halvt kilo vilket man får kalla godkänt. Jonatan hade gått ner mer - kul för honom - det var han värd.

Den här veckan verkar det som att Jonatan kommit ur en tidigare ganska påtaglig brist på motivation och blivit ordentligt taggad vilket smittar av sig värre än pesten som härjade back in the days (eftersom jag inte läser till historialärare vet jag inga exakta årtal) eller vattenparasiterna i Östersund. Sweet.

Nu ska jag göra en rätt läsk(ig) bekännelse. I nästan 10 år har jag varit mer eller mindre beroende av Coca Cola. Jag vågar inte ens tänka på hur många tusenlappar jag skänkt till företaget - ni som känner mig väl vet. I perioder har det klunkats cirka en liter om dagen hemma hos oss i Margots. När jag tänker på det med lite distans till det är det faktiskt rätt sjukt beteende. Förr kunde jag känna smått panik av att vakna en morgon med vetskapen om att det inte fanns någon cola att inmundiga så fort den ganska onyttiga frukosten var avklarad. Idag har jag inte druckit något annat än vatten och kaffe på över 40 dagar.

När vi började banta var jag riktigt övertygad om att just Cola var det jag skulle sakna mest, men ack nej. Det är verkligen så himla skönt att vara ifrån läskeblaskträsket. När jag talat med folk som tidigare varit Colaberoende, kommit ifrån det för att sedan smaka på det igen, säger samtliga att det bara växer i munnen när man varit ifrån det tillräckligt länge. Så jag håller mig ifrån det med glädje. Inget rent sockerintag på 40 dagar. Idag tyckte jag att lättmjölken i kaffet gjorde kaffet sött. Hur skulle då Cola smaka??

---

---

Idag påbörjade jag min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) eller i folkmun kallade lärarpraktik i Vännäs. Köldthålet Vännäs. Inte bara att det ligger sjukt långt från Umeå (typ 4 mil eller nåt) så är det alltid svinmycket kallare där. Idag visade termometern i bilen -32 grader när vi rullade in i hålan. Det är ju inte mänskligt.

Alla säger till mig att de dagar jag inte hinner träna borde jag i alla fall ta en promenad. Men aldrig i livet. Läpparna förstelnar till frysta russin så fort man vistas ute i mer än 32 sekunder. Det fungerar bara inte. Jag ser verkligen ingen tjusning i denna kyla. Den enda tillstymmelse (heter det så?) till skönhet är björkarna. En millesekund offrade jag mig för att knäppa en bild sen pallade jag inte vara ute mer. Då kör jag hellre på den ständigt, i bloggen, återkommande systerysters träningsform. Sit-ups med Jacob som agerande PT (personlig tränare). Så här såg det ut när jag var där i helgen:

---