Det kryper i hela kroppen! Det är en ovan känsla. Jag finner många anledningar till det som det inte är. Det är inte att vi har 8 timmars obligatorisk laboration imorgon gällande frön/växter, energi/materia (väldigt relevant eftersom vi läser pedagogik). Det är inte för att jag tror att en del av min kind har vuxit fast i hålet där tanden förut satt. Det är inte för att jag bara ätit flytande i 1,5 dygn. Det är inte för att jag mår oväntat bra och tycker att livet är rätt skoj. Nejdå. Det kryper i kroppen för att flera tand- och medicinkunniga har sagt till mig att jag inte får träna på ett par dagar. Ett par dagar är jävligt relativt. Min fina vän läkarstudenten menar att ett par dagar är 2-3 dagar. Min fina vän dotter-till-narkos-tandsköterska menar att jag bör vänta lite fler dagar, min fina vän pappa menar att en vecka är nog bra att vila men jag kan ju känna efter hur det känns imorgon, min fina vän syster svarar inte i telefon. Det kryper i kroppen, aldrig har jag velat träna så mycket. Jag funderar om jag kan smygträna men inser samtidigt att det är ju bara mig själv jag skadar och kanske växer kinden ännu mer fast i hålet då? Kanske är det därför ansiktet, i motsats till vad käkkirurgarna sa, ser så smalt ut! Kanske kommer mina kindben sticka ut ögonen på folk när läkningen är avslutad. Spännande.

Idag har jag bara vilat, imorgon ska jag på denna underbara heldag om naturens vidunderliga värld, på lördag ska jag på 1-årskalas och TRÄNA! På lördag måste det väl ändå vara OK? Eller vad tror ni? Jag får gärna fler uppmaningar och förhinder så jag liksom kan räkna ut något snitt på vad folk säger. Självklart har dock ovanstående nämnda experter lite tyngre röster, men det kan ju alltid vara värt ett försök. Eller?

Neeh, hörni. Nu blir det tomatsoppa för hela slanten (och med en liten klick fransk creme fraiche för kaloriernas skull), ni vill väl inte att jag ska försvinna helt heller?