Idag ska vi på 1-årskalas. Jag vågar inte påstå att sådana celebrationer hör till någon alldaglig sysselsättning för mig, men någonting säger mig ändå att 1-årskalas är synonymt med gott. Jag vet det. Det är Jonatans systerdotter som fyller år. Jonatans systerdotters mamma, tillika Jonatans syster och min förhoppningsvis blivande svägerska kan något som är få förunnat att kunna. Eller, ja hon kan mycket som är fåförunnat men framförallt en sak. Hon bakar jordens absolut godaste och finaste tårtor. Jag har intalat mig själv hela morgonen att jag ska avstå. Jag ska inte ens titta på tårtan. Jag vägrar. Så har tongångarna i Margots tuttar (huset där vi bor kallas så) låtit hela morgonen - tills alldeles nyss. Underbara Therese "Terran" Nilsson ringde nyss. Terran är smal. Hon är helt lagom smal. Trots detta vet hon väldigt mycket om kalorier och vad som är bäst för mig. Nästan mer än vad jag själv vet. Hon vet vad som funkar och vad som är totalt ohållbart både för mig och för alla andra.

- Det är klart du ska äta tårta Carin, sa hon till mig när jag stolt berättade min plan på att avstå med samtliga sinnen.
- En liten bit måste du äta annars kommer du aldrig palla din diet. Du måste unna dig.

So here we go again. Jag måste unna mig. Unna.  Alla säger det. Terran säger det. Då måste det väl vara så?
Så tongångarna i tuttarna (Margots alltså) är nu istället att jag ska äta en liten bit. En pyttepyttebit. Inte mer, inte mindre. Det känns sweet.

Den här veckan har jag inte kunnat träna pågrund av tanden. Det suger. Jag har följt alla mina supporters råd och avstått. Den här veckan har jag vilat. Det ska jag fortsätta med, tills imorgon. Då ska jag banne i mig träna, sen får tänderna blöda hur mycket den vill och kinderna svullna upp till apelsiner (just nu är de nämligen mer i satsumasstorleken). Imorgon blir det squash! Då försvinner tårtbiten och förhoppningsvis en del av den enorma summa soppa och gröt jag inmundigat under veckans gång. Igen - det känns sweet.

Terran och jag back in the days.