I helgen åkte jag ner till det gamla glada Göteborg för att överraska storasyster Sara på hennes födelsedag! Hennes min (och kanske framför allt förstenade kroppsuttryck) var obetalbar när jag bara dök upp på cafét där hon stämt träff med vår gamla nanny Akka. Riktigt roligt!
Helgen innehöll en hel del kära återseenden, mysiga middagar och en rejäl julfest hemma hos Sara och blivande mannen Jacob i lördags. Helgen innehöll inte något träningspass (om man inte räknar att de bor på tredje våningen utan hiss och x antal timmar shopping på stan). Julfesten som de så fint hade ordnat innehöll en rätt stor halt vinintag för min del. Summan av mycket, men ack så goda, vinkalorier och ingen träning får jag se imorgon. Eftersom jag inte var hemma imorse tänker jag väga mig imorgonbitti. Jag räknar inte med att ha gått ner något tyvärr, och håller alla tummar jag har för att jag i alla fall inte ska ha gått upp i vikt. Imorgon får ni reda på domen - ledsen eller glad Carin? Det positiva är att jag känner mig riktigt syndig och ska därför jobba stenhårt framöver. Bantningsmotivationen förra veckan var inte direkt på topp och i Göteborg var det omöjligt att hålla mig till mina 1400 - motiverad eller ej.
Hursomhelst, det var ju inte därför jag skriver.
På festen i lördags dök två forna glada gymnasievänner till Sara upp - Johan A och Emma B kan vi kalla dem för.
Johan A och Emma B är två riktiga sprallenissar. De har känt (till) mig allt sedan jag lite pretentiöst sjöng "Tro" av Marie Fredriksson på mina syskons studentfest för nästan 10 år sedan (notera att jag alltså sjöng den när jag var 14 - sjukt lillgammalt). I alla fall. Några glas vin in på lördagskvällen uppkom en gemytlig konversation som i stort sett gick ut på att Johan A och Emma B halvt erkände att de dagligen läser min blogg och att de kan bloggadressen utantill, men att de inte riktigt vågar kommentera i kommentatorsfältet här nedanför. Han vi kallar Johan A tyckte det var svårt att veta hur öppen jag är med det och han vill ju inte riktigt lägga sig i (svensk som han är). Hon vi kallar Emma B höll med. Och om jag nu var/är öppen med att jag bantar, vilket ju är relativt givet eftersom jag faktiskt sitter här och skriver om det på just en blogg, vad ska de då kommentera?? "You go girl"? "Heja heja, bli smal"? Eller ett kort och gott "bra"? Smått chockad av att de inte trodde att deras ord skulle betyda något för mig svarade jag att hellre vad fasen som helst än ingenting alls. Hellre ökänd än okänd liksom. Så ni som sitter och grubblar över om ni ska kommentera eller inte. Just do it.
Den mycket angenäma, nattliga konversationen med dessa två mycket underbara människor mynnade i alla fall ut i att de bad mig skriva ett inlägg om dem - om Johan A och Emma B alltså. Varför vet jag inte riktigt - men här har ni det nu! Om ni tror att detta medbringar något slags kändisskap för er två måste jag dock göra er besvikna. Men jag slänger in en bild på er försäkerhets skull! Den 7e maj fortsätter vi på vinet och gäng-hänget, eller vad säger ni?
Håll tillgodo kära bloggläsare, imorgon får ni veckans vikt och även några väldigt inspirerande bilder på när Sara och Jacob gör hemma-träning. Det vill ni inte missa. Men först. Lite nice bilder på de vi kallar Johan A och Emma!
Idag var jag på mödravårdscentralen för att ta cellprov. Jag förutsätter att ni vet vad ett cellprov är och undviker därför att gå in på ingående detaljer om hur besöket gick till rent praktiskt. Går det bra behöver man i alla fall inte sätta sin fot där på tre år. Går det åt helskotta dör man i cancer. Jag hoppas på det förstnämnda. Om 6-8 veckor vet jag. Barnmorskan var väldigt trevligt men måste lyckats med något under(liv)ligt. Från att ha varit på ett strålande humör hela morgon var jag arg som ett bi när jag kom där ifrån. Varför vet jag inte. Har man månne någon sur-nerv hon kan ha kommit åt därnere, därinne, därborta? Hur som helst, sur var jag. Hela vägen hem och följande eftermiddag har jag surat. Tidvis drog jag, vad enligt mig var, roliga Göteborgsskämt i huvudet om att vid värsta tänkbara scenario tappar jag livmodertappen, och det passar ju ypperligt eftersom jag är inne i en tapp-period och den väger säkert något. Men mest var jag sur.
Bättre blev det inte när jag kom hem. Vi är kattvakt åt en, egentligen väldigt söt och mysig, katt. Eller ja...hon är i alla fall den enda relativt gemytliga katt jag träffat. Jag tycker inte om katter alls egentligen. Men det finns något jag tycker värre om än katter - spya. Jag är rädd för att kräkas och får dödsångest vid maginfluenser. Ännu värre är det att höra eller se andra kräkas. Hemma möttes jag av kattspya. Över hela sovrumsgolvet hade hon lyckats sprida ut det egenproducerade. Så sjukt äckligt och inte gynnade det mitt redan dåliga humör.
Inte ens mitt ljus i mörkret, J, lyckades glädja mig. Men nu är jag glad. Lösningen var mat. Mat, mat, mat.
Hoppar jag över ett mål mat (vilket idag var det som kallas mellis) blir jag sur. Det har jag inte lärt mig än och måste bli bättre på. Om jag nu ska lyckas leva på små portioner kräver det att jag äter oftare.
Med mat i magen är till och med hon som för några timmar sedan gick under namnet Spy-katten väldigt gosig och söt igen. Här leker hon med sin nya favvo-leksak, Bella alltså (som hon kallas när hennes kattvakt har mat i magen):
Insåg att jag är en klant som lägger upp gamla bilder - det är la smartare att lägga upp dagsfärska så ni faktiskt kommer märka någon skillnad när jag väl har tappat?
Idag var det invägning. Som vanligt studsade vi upp ur sängen. Måndagar är enda dagen vi gör det på. Jag följer min kurva och har gått ner -0,9 kilo denna vecka - totalt -5,7 kilo, det känns jättebra även om det hade varit roligare att ligga på 1 kilo såklart, känns alltid trist när det börjar på en -0,!
Nu har jag iallafall bara 0,8 kilo kvar till mitt första delmål. Ända från början har jag hela tiden sagt att jag skulle uppnå det målet innan jul, men i denna takten kommer jag ha kommit en bra bit under det när det nalkas tomtar, paket och onyttigheter!
Vi mätte även midjemåttet idag. Det gör vi en gång i månaden. På fyra veckor har jag minskat midjemåttet med 6 cm. Jag ser det inte alls, och det verkar ingen annan göra men siffror ljuger inte, eller hur!
Så här ser min sida på viktklubb.se ut;
Viktklubb.se:s lagom pushande förstasida.
Så här ser min viktkurva ut.
Det finns typ 8 andra sorts kurvor men så intressant är det nog inte för er;)
Jag är fruktansvärt trött idag. Efter en heldag i skolan hämtade jag J från jobbet runt 18. Vi åkte till Jysk och shoppade lite tvättkorgar - väldigt upphetsande. I samma sekund som vi steg ut från affären drabbades vi båda av någon slags panikhunger. Vi styrde kosan mot McDonalds. Om det var av gammal rutin eller bara oförstånd vet jag inte, men efter att ha bett personalen om en översikt över kalorihalten i burgarna och stirrat på broschyren i cirka 8 sekunder vände vi på klacken och gick därifrån tomhänta. Bara lukten därinne fick oss att vilja kräkas. Sjukt att man faktiskt åt sånt utan att ens reflektera över det innan. Vårt nya liv är bättre, sundare och nästan lika roligt. Nu blir det bananätning a la systeryster-style och sen sängen!
Sov gott alla kära bloggläsare!
Såhär äter min syster banan. Jag saknar mina syskon och mamma o pappa så det gör ont i hjärtat.
Så här ser det ut att äta banan och älska det. McDonalds kan slänga sig i väggen.
Jag är en tävlingsmänniska. De flesta personer i min omgivning skulle skriva under på det - tror jag. Jag gör allt till en tävling. Det blir så mycket roligare så. Många människor gillar att tävla mot sig själva. Det hatar jag för då vinner jag alltid men även det fasansfulla - jag förlorar alltid. Vad är poängen med det?
Jag tror alltid att jag har chansen att vinna. Det har jag alltid trott. Varför annars tävla? Jag minns att jag som fyra-år-yngre-lillasyster var helt övertygad om att jag kunde slå min storebror i fotbollsstraffar redan som typ 5-åring. Han vann varje veckas veckopeng av mig på detta sätt. Jag vet att jag trodde att jag var oövervinnerlig på det klassiska frågespelet TP redan som barn. Jag är övertygad om att bara jag springer mycket kan jag slå typ alla i squash, typ världsmästare - allt. Bring them on.
Hela veckan hade jag sett fram emot min och J:s lördagssquashmatch. Jag kände mig sjukt taggad och lätt i benen. Vi spelade en halv timme. Jag blev sådär lagom varm. Men spelet var igång. Vi tävlade. Nice. Efter att ha haft ledningen i avgörande set med typ 8-4 och sedan sett J vända det till 10-8 ganska enkelt blev det dock för mycket för tävlingsmänniskan Carin. Bägaren rann över och den dåliga förloraren i mig kom fram. Jag skrek alla fula ord jag kunde komma på och dunkade racketetet (heter det så?) i vägen. Det sprack. Jag slog sönder mitt racket. Så j***a onödigt. Vilket skämt. Vetandes om att vi snart skulle vara 1000 kronor fattigare packade vi ihop våra saker i tystnad och lämnade hallen. Flopp. Träningen bara skriker flopp. Och jag är fortfarande förbannad. Mest på mig själv. Lite på Jonatan som vände matchen sådär utan förvarning. Men mest på mig själv.
Att lördagens träning var en flopp får mig att tro att hela veckan kommer vara en flopp - ur ett viktperspektiv alltså. På måndag är det invägning. Tänk om jag inte har gått ner något? Failure!
Idag blir det simning. Där kan jag inte förstöra något - om inte Sigge simmar ifrån mig förstås! Vi får väl se.
Skyller nog egentligen tävlingsmänniskan i mig på mina äldre syskon. Dock en ganska fin bild på oss. Jag tror jag vinner. Eller? ;)
Idag åkte jag till Statoil för att fylla på bromsvätska. Den huvudsakla anledningen, om det nu krävs att förklara, är självklart att bromsarna ska fungera men personliga anledningen var nog främst att lampan skulle sluta blinka (då den fruktansvärt irriterande blinkar i otakt med blinkersen) och att visa mig lite duktig inför Jonatan! Med instruktionsboken i högsta hugg klampade jag in på macken. Där inne möttes jag av tre butiksbiträden. Två unga tjejer och en lite äldre man (han var säkert minst 32). Genusmedveten som jag är frågade jag alla tre samtidigt om någon av dem var kunniga på bilar. Någonstans inom mig förutsatte jag dock ändå att det var killen som skulle haffa på min fråga och sedemera även hjälpa mig. Och ja, han haffade först på frågan men inte alls med det förväntade svaret. - Då ska du nog snacka med Victoria. Hon kan mest.
Victoria såg ut som vilken liten stureplanspingla som helst och var nog säkert född först väldigt sent på det glada 80-talet. Hon hjälpte mig iallafall att välja ut rätt vätska och förklarade att det bara var att hälla i. Vi skämtade lite om hur mycket IQ det egentligen kan krävas för att lyckas och enades om att såvida jag hade IQ nog att öppna motorhuven skulle det nog gå bra. Det hade jag. Sen tog det stopp. Jag kan absolut ingenting om bilar och ännu mindre om var bromsvätskan ska fyllas på. Mot mig kom en man i sina bästa dagar i en sån där knallorange arbetsuniform. Perfa tänkte jag och frågade honom var bromsvätskan ska fyllas i. Han verkade stressad till tusen men stannade ändå upp och pekade på var jag skulle hälla i den med en djup suck nära till hands. Sweet. När jag efter mycket om och men lyckats öppna den barnsäkra flaskan och även locket som mannen pekat på kom Victoria utspringande. - Neej! Vänta ropade hon. Där ska du inte hälla den!
Denna underbara tjej hade alltså noterat inifrån affären att jag höll på att göra fel och kom utspringande i de härliga -20. Hon fyllde på åt mig, smällde igen motorhuven och log mot mig - Sådär, nu ska nog lampan ha slutat blinka i otakt med blinkersen, sa hon glatt.
I samma stund kom den oranga mannen ut ur butiken.
- Du hade fel min kära vän, sa jag till honom, tur att det finns kvinnor som Victoria här i världen. (Ja, jag vet. Jag kunde inte låta bli)
Han drog någon snabb bortförklaring om hur bråttom han hade haft in för att köpa 2 grillade med extra allt på innan han skyndade vidare. Jag skrattade inombords och tänkte att det faktiskt inte var så länge sen jag själv hade struntat i mycket annat för att få tag i just den där korven jag var helt inställd på. Summan av kardemumman är dock att Victoria på Statoil är min nya idol - cool tjej! Och jag ska från och med nu bara fråga brudar om hjälp med bilen!
Ja ni, ljuvliga bloggläsare. Det var kvällens godnattsaga. Visst är den häpnadsväckande rolig, spännande och underbar? (Med skriften framför mig vet jag inte varför jag ville berätta allt ovanstående, men men, nu får det stå kvar) Nu blir det sömn för hela slanten! Guten nacht.
Utöver att morgonen började med att J touchade grannens bil med vår i garaget, bromsvätskan i bilen krånglar, att jag glömde min plånbok för andra dagen i rad hemma och att jag har varit på en av århundradets onödigaste föreläsningar halva dagen firas det i Margots tuttar idag. Varför får jag inte berätta...än. När jag skriver så känner jag mig som Blondinbella. Hon lämnar alltid cliffhangers. Sjukt fånigt egentligen och det skriker i min kropp att få berätta vad vi firar, men jag får inte. Inte än. Sorry. Vi firar iallafall med ärtsoppa, hårdknäckemacka med lågkalorieost och ett litet glas Henkel Trocken. Man kan ju tycka att det är punsch som ska drickas till just denna ljuvliga soppa men skumpa känns lite mer celebration. Och nej, vi ska inte ha barn. Det borde alla som tänkte tanken förstå eftersom vi firar med just alkoholhaltig dryck. Plus att det vore väldigt klantigt att skaffa barn mitt i bantningen! Imorgon ska vi bränna rubbet med en hård squashmatch kl 07.00...Men idag, idag firar vi! Så här ser det ut;
Det sjukaste är att jag drack halva glaset skumpa och sitter nu och känner mig lite på örat, rund under fötterna och glad i hatten. Sinnes...Antar dock att det egentligen är positivt...
Jag är en mosad potatis fast på ett positivt sätt. Tisdagar har tidigare varit lite av en hatdag. Mest för att J har innebandy med jobbet dessa kvällar, kommer hem knallröd och bortrunnen för att finna mig sittande i soffan med tv:n på och datorn i knät. Det ger mig dåligt samvete. Av någon anledning tränar jag aldrig på tisdagar. Men idag gjorde jag det och jag känner mig som en ny människa. Sigrid, eller Siggan som hon kallar sig själv, och jag har precis avklarat 40 ljuva längder i IKSU:s bassänger= 1 km. Senast jag simmade 1 km, ja tro det eller ej så var det nog bara ett halvår sen sist, pallade jag inte simma 1km bröstsim utan växlade frenetiskt mellan bröst och rygg. Kanske 50/50 om vi ska vara helt ärliga. Idag var 38 av de 40 längderna bröst. Nice! Efter cirka 2,5 längder kände jag mjölksyran pumpa i armarna, jag garvade åt mig själv, svalde halva bassängen, genomled kallsupen och insåg att det är fasen inte OK att känna så. Jag berättade för Sigrid om detta pinsamma fenomen men la samtidigt till att så är det ofta, "om typ 4 längder kommer kroppen ha vant sig", hörde jag mig själv säga. Jag vet inte om jag trodde på det själv när jag sa det eller vem jag försökte lura, men min vita lögn och bortförklaring var faktiskt varken en lögn eller en bortförklaring. Mjölksyran försvann och resterande 37,5 längder gick som på räls (tillskillnad från vad SJ verkar syssla med). Simning ska nog bli lite av min nya grej. En gång i veckan tänker jag vore fräscht. När är det minst folk i en simhall? Morgon? Kväll? Helg? Tro nu inte att frågan beror på någon slags folkskräck eller kroppsfixering (även om faktiskt min baddräkt som jag fortfarande använder sprack lite mellan brösten i somras så det nu mer liknar någon slags porrbody, men ändå).
Jaja, slutflummat för denna gången. Imorgon blir det plugg och vila. Torsdag - morgonträning schmorgonträning, Lördag - squash och Söndag - kanske simning, vem vet?
Tjoflöjt från en trött men ack så lycklig själ.
Min nyfunna vän Siggan
En eventuell motivationsbild från back in the days
Imorse var det invägning! Vågen lever igen. Veckans viktminskning på -0,8 kilo är inte riktigt i samma klass som tidigare veckor. Men med tanke på att tänderna satt stopp för all träning under veckan med undantag för ett squashpass igår är jag ändå sjukt nöjd. -4,8 kilo på tre veckor känns riktigt sweet. Vi har delat upp vår viktminskning i delmål. Till första delmålet har jag 1,8 kilo kvar vilket jag bör lyckas nå innan jul - då är jag nöjd!
Veckans viktminskning visar hur mycket kosten påverkar. Att lyckas gå ner genom att bara äta fler men mindre portioner känns stundtals nästan löjligt enkelt. Varför har jag inte gjort det tidigare? Nya cravingen hemma är Milda mat - extra fyllig, extra lätt. Sås är nämligen det vi saknat absolut mest båda två. I denna gudagåva är det, om man nu skulle få för sig att äta hela förpackningen på 2,5 deciliter, knappt 150 kcal. För att få lite perspektiv på det jämförde vi det med vispgrädde som ofta var huvudingridiensen i forna såstillagning. I samma mängd vispgrädde är det drygt 900 kcal. Rätt fet skillnad!
Antar att all min sifferuppräkning ovan inte är så upphetsande för er som den är för mig och jag bör därför ta mitt pick och pack och fortsätta okynnestitta på Biggest loser. I hushållet ser vi på detta program med olika ögon. I mina skriker det motivation om det medan J tycker att de borde ta sig i kragen och sluta tjuta i varenda avsnitt. Mig stör de inte att de tjuter. Så länge min procentuella veckoviktnedgång ligger i stil med deras får de tjuta hur mycket de vill! I Margots tuttar tjuts det dock inte. Vi hoppade båda jämfota till vågens förvånade blick innan klockan slagit 7 imorse. Det hade inte hänt för tre veckor sedan. För tre veckor sedan hade jag heller inte sett vågen som en familjemedlem. Vad ska vi döpa den till? Vitsigast förslag vinner!
Idag ska vi på 1-årskalas. Jag vågar inte påstå att sådana celebrationer hör till någon alldaglig sysselsättning för mig, men någonting säger mig ändå att 1-årskalas är synonymt med gott. Jag vet det. Det är Jonatans systerdotter som fyller år. Jonatans systerdotters mamma, tillika Jonatans syster och min förhoppningsvis blivande svägerska kan något som är få förunnat att kunna. Eller, ja hon kan mycket som är fåförunnat men framförallt en sak. Hon bakar jordens absolut godaste och finaste tårtor. Jag har intalat mig själv hela morgonen att jag ska avstå. Jag ska inte ens titta på tårtan. Jag vägrar. Så har tongångarna i Margots tuttar (huset där vi bor kallas så) låtit hela morgonen - tills alldeles nyss. Underbara Therese "Terran" Nilsson ringde nyss. Terran är smal. Hon är helt lagom smal. Trots detta vet hon väldigt mycket om kalorier och vad som är bäst för mig. Nästan mer än vad jag själv vet. Hon vet vad som funkar och vad som är totalt ohållbart både för mig och för alla andra.
- Det är klart du ska äta tårta Carin, sa hon till mig när jag stolt berättade min plan på att avstå med samtliga sinnen. - En liten bit måste du äta annars kommer du aldrig palla din diet. Du måste unna dig.
So here we go again. Jag måste unna mig. Unna. Alla säger det. Terran säger det. Då måste det väl vara så? Så tongångarna i tuttarna (Margots alltså) är nu istället att jag ska äta en liten bit. En pyttepyttebit. Inte mer, inte mindre. Det känns sweet.
Den här veckan har jag inte kunnat träna pågrund av tanden. Det suger. Jag har följt alla mina supporters råd och avstått. Den här veckan har jag vilat. Det ska jag fortsätta med, tills imorgon. Då ska jag banne i mig träna, sen får tänderna blöda hur mycket den vill och kinderna svullna upp till apelsiner (just nu är de nämligen mer i satsumasstorleken). Imorgon blir det squash! Då försvinner tårtbiten och förhoppningsvis en del av den enorma summa soppa och gröt jag inmundigat under veckans gång. Igen - det känns sweet.
Det kryper i hela kroppen! Det är en ovan känsla. Jag finner många anledningar till det som det inte är. Det är inte att vi har 8 timmars obligatorisk laboration imorgon gällande frön/växter, energi/materia (väldigt relevant eftersom vi läser pedagogik). Det är inte för att jag tror att en del av min kind har vuxit fast i hålet där tanden förut satt. Det är inte för att jag bara ätit flytande i 1,5 dygn. Det är inte för att jag mår oväntat bra och tycker att livet är rätt skoj. Nejdå. Det kryper i kroppen för att flera tand- och medicinkunniga har sagt till mig att jag inte får träna på ett par dagar. Ett par dagar är jävligt relativt. Min fina vän läkarstudenten menar att ett par dagar är 2-3 dagar. Min fina vän dotter-till-narkos-tandsköterska menar att jag bör vänta lite fler dagar, min fina vän pappa menar att en vecka är nog bra att vila men jag kan ju känna efter hur det känns imorgon, min fina vän syster svarar inte i telefon. Det kryper i kroppen, aldrig har jag velat träna så mycket. Jag funderar om jag kan smygträna men inser samtidigt att det är ju bara mig själv jag skadar och kanske växer kinden ännu mer fast i hålet då? Kanske är det därför ansiktet, i motsats till vad käkkirurgarna sa, ser så smalt ut! Kanske kommer mina kindben sticka ut ögonen på folk när läkningen är avslutad. Spännande.
Idag har jag bara vilat, imorgon ska jag på denna underbara heldag om naturens vidunderliga värld, på lördag ska jag på 1-årskalas och TRÄNA! På lördag måste det väl ändå vara OK? Eller vad tror ni? Jag får gärna fler uppmaningar och förhinder så jag liksom kan räkna ut något snitt på vad folk säger. Självklart har dock ovanstående nämnda experter lite tyngre röster, men det kan ju alltid vara värt ett försök. Eller?
Neeh, hörni. Nu blir det tomatsoppa för hela slanten (och med en liten klick fransk creme fraiche för kaloriernas skull), ni vill väl inte att jag ska försvinna helt heller?
Oj vad jag har varit dålig på att blogga de senaste dagarna! På två veckor har jag iallafall gått ner 4 kilo. Det känns helt otroligt, även om jag inte ser det överhuvudtaget. Mitt mål är att ha gått ner 6,6 kilo till jul, och än så länge verkar det ju lovande, bara 2,2 kilo kvar!! Närmst av alla tippade iallafall min käre bror Henrik och Hassepasse - bra jobbat! Priset kommer när ni minst anar det!
Idag har jag opererat ut två visdomständer på käkkirurgin! Jag var fruktansvärt nervös och kände nästan dödsångest. Den väldigt psykologiska sköterskan proppade i mig väldigt mycket lugnande så mycket mer om besöket kan jag inte riktigt berätta. Allt är liksom lite dimmigt från hela besöket. J tog ledigt från jobbet och kom och hämtade mig - vilket var tur eftersom jag inte kunde ta ett rakt steg. Det lugnande medlet jag fick i mig gjorde mig riktigt koko, yr och vimsig. Jag slocknade direkt när jag kom hem vid lunch och har sovit i stort sett hela dagen. När jag vaknade hade J gjort soppa till mig och så kom ett blomsterbud från mamma och pappa! Dagen jag hade förväntat mig skulle bli en av de värsta dagarna ever blev till slut väldigt bra tack vara piller, Jonatan och fina blommor!
Vår våg har fått krupp. Krupp är en vanlig vågsjukdom som beror på att området nedanför fötterna blir ur balans, oftast på grund av för stor kilominskning tidigare. Krupp går inte över inom en vecka, har vågen en gång fått det är chanserna att få det igen stora. En våg som har fått krupp behöver sällan behandling - det hjälper inte. Om vägaren blir upprörd blir kruppen bara värre. Då gäller det att lugna vägaren (vilket vi gjort hela dagen). Det är sällsynt att vågkruppen leder till några allvarliga besvär hos vägaren - men det är ändå värt att byta ut den!
Imorse - närmare bestämt kl 06.30 for vi ur sängen för att springa och väga oss! Jag hoppade glatt på den. Den betedde sig redan från början riktigt märkligt. Ena sekunden jag stod på den vägde jag ett kilo mer än senast, i nästa sekund ett och ett halvt kilo mindre än senast. Även när J stod på den levde den loppan och vägrade visa vad man faktiskt väger. Sån jäääkla besvikelse! Det är ju liksom det man har kämpat för i en vecka. Efter att ha stått på vågen typ 10 gånger lyckades jag väl på något sätt räkna ut någon slags medelviktsminskning. Och om det överhuvudtaget stämmer så ligger det någonstans mellan -0,6 till -1,2. Varken mer eller mindre. Men närmare resultat kan jag tyvärr inte presentera. Det enda jag vet är att jag har tappat, och det duger.
På onsdag ska jag operera ut två visdomständer på käkkirurgen. J har fått ta ledigt eftersom de inte kommer släppa iväg mig utan att han löser ut mig på grund av den stora mängden lugnande jag kommer få. Efter det blir det soppdiet. Det kommer så lägligt. Förmodligen kommer jag både tappa aptiten och endast kunna äta soppa, gröt och andra flytande grejsamojser. Det blir sweet! Tandläkarskräcken får ligga åt sidan, nästa vecka ska det tappas ännu mer vikt!
Nyss hemkommen från en stenhård squashmatch mot J. Efter att ha fått en stenhård boll i ryggen och en annan i huvudet (som dock var mitt eget fel och måste sett otroligt roligt ut) lyckades jag faktiskt vinna min första match mot honom. Eftersom jag både är dålig förlorare och dålig vinnare gjorde jag hopsasteg hela vägen ut ur IKSU och till bilen på parkeringen =glädje + ännu några förbrända kalorier!:)
Imorgon är det invägning. Det är med skräckblandad förtjusning jag kommer ställa mig på vågen. Hur mycket tror ni jag kommer att ha gått ner? Förra veckan landade på 2 kilo drygt. Det är inte något jag kommer kunna hålla - och inte heller bör. Har jag gått ner ungefär ett kilo är jag nöjd, det är det jag ska ligga på i veckan. Men vad tror ni? Funderar lite på att starta något slags bettingsystem - det hade väl varit sweet! Närmst vinner. Själv tippar jag på -0.9 kilo.
Efter invägning bär det av till Vännäs. Till Hammarskolan närmare bestämt. Planen, enligt universitetet, är tydligen att jag ska göra någon slags verksamhetsförlagd utbildning där. Fy fan. Inte bara att det är i Vännäs, som i sig är sjukt jobbigt, ska jag undervisa i åk 9. Jag ser framför mig hur det kommer sitta 30 elever där hormonerna bara sprular ut och som beter sig som att de vore åtminstone 3 år yngre än vad de egentligen är. 15-åringar är inte min grej. Magkänslan säger det.
Nu blir det Vem kan slå Filip & Fredrik! Lite av ett favoritprogram. När jag är fit om 20 veckor funderar jag på att anmäla mig!
Men berätta nu vad ni tippar! Priset meddelas typ imorgon eller nåt!
Igår var jag bort bjuden till mannen som utger sig för att heta "Carl-Anders" i kommentatorsfältet, men egentligen heter något helt annat. Hela gårdagen gick åt till att ladda inför detta ultimata test - att vara bortbjuden. Blir vissa saker OK bara för man är hemma hos någon annan? Betyder det att man får äta och dricka det som bjuds? Var drar man gränsen? Många av mina fans och stötepelare påpekar ofta för mig hur viktigt det är att jag unnar mig med jämna mellanrum. Men vad innebär egentligen det? Hur gör man? Och när? I mina öron känns unnandet både luddigt och skrämmande - men ändå, precis som alla säger, ett nödvändigt ont för att jag överhuvudtaget ska kunna hålla uppe motivationen och orka med. Igår tror jag faktiskt att jag lyckades att unna mig i lagom nivå - mycket tack vare min öppenhet med dieten men framförallt tack vare värdens engagemang i det. Denna man, som jag tidigare inte hade en susning om kunde laga mat, jobbat stenhårt för middagen. Inte bara att den var fantastiskt god utan han hade även tagit i beaktning att jag numera håller igen och därför valt både kaloriesnålare alternativ samt i förväg reflekterat över hur stort kaloriintag hans tillagade middag innehöll. Istället för en sockerbomb till efterrätt lagade värden en riktigt kaloriesnål förrätt och undvek sötsaker efter middagen - helt b-e-a-utiful! För mig är detta riktig vänskap. Utan människor som "Carl-Anders" kommer jag inte väga 20 kilo mindre i maj.
Igår åt jag lite fler kalorier än tillåtet. Mycket pågrund av 2 glas vin. Jag var fortfarande långt under det normala dagliga intaget för kvinnor på 2000 kcal men ändå över mina 1400. I ganska exakt 2 veckor har det varit min skräck att komma över 1400. Idag känns det faktiskt bra. Med "övertrampet" i beaktning känner jag mig idag sjukt mycket mer motiverad än vad jag gjort de senaste dagarna. Idag bär det av till IKSU för en timmes hård squashmatch. Imorgon också. På måndag kommer jag ha tappat ännu mer i vikt. Jag känner det. Och kanske tack vare just det ultimata testet och det, om än lilla, övertrampet!
Igår mådde jag riktigt kasst. Idag är allt bättre och jag har lyckats sätta fingret på vad som egentligen stör mig. Det stör mig att jag inte är lika hungrig den här veckan som förra. Den "uteblivna" hungern gör att jag intalar mig själv att jag har fuskat, att jag inte kommer gå ner något och att jag kanske egentligen inte alls bantar längre. Mr J känner likadant. Men självklart har vi varken fuskat eller gett upp och givetvis kommer vi ha gått ner i vikt vid måndagens invägning - det är jag säker på.
Idag har vi gjort ett storkok köttfärssås på färs, morötter (surprise), lök, en hel massa vitlök, krossade tomater och en klick lätt creme fraiche. Trodde att ost och grädde var nyckeln till en riktigt smarrig bolognese men detta var ta mig tusan hundra gånger bättre. Psykologi är underbart.
Storkok.
På tal om morötter har vi nog börjat tröttna redan. Men det är ju så bra - sjukt mättande, billigt och nyttigt. Vad ska vi ersätta det med? Har ni nån idé? Lessheten på morötter tog sig uttryck för Mr J framför Bonde söker fru igår (själva programmet kan visserligen också ha påverkat J:s känsla av tristess). Men iallafall. Här är den. J:s morot:
Morotstok.
Idag shoppade jag. 149 kronor kostade skönheten jag fick med mig hem! Den är alldeles silvrig och har släta knappar att fingra på. Den kommer underlätta vår vardag, vårt liv och framförallt vår diet! Är den inte vacker, vår nya vän? Jag köpte den utan J:s vetskap - vågat va? Vad tycks?
Idag är jag trött, eller nääh, egentligen är jag nog mer slut. Kroppen känns OK, den orkar med. Men huvudet är någon helt annan stans (metaforiskt alltså, inte på riktigt). Allt började med en försovning till ett vick på en mellanstadieskola. På vägen dit kastade jag i mig en banan (106 kcal) - sjukt ovärd frukost. Det märktes att jag inte var riktigt med redan då. Barnen, som jag träffat flera gånger tidigare, blev glada när de såg mig och ropade (ja ok, det kanske var en liten kryddning.. de sa) mitt namn. Själv insåg jag att jag inte mindes ett enda av deras - fett pinsamt. Jag brukar vara grym på namn men idag spelade det ingen roll hur många gånger de sa vad de hette - det gick bara inte in. Inte heller den andra lärarens instruktioner till mig fastnade, jag fick fråga om saker flera gånger och sa vid upprepade tillfällen "haha, ja just det - du vet det är en sån där dag idag". Till lunch var det nån riktigt snuskig fisk i gul curry- och cocossås. Jag nöjde mig med att äta en halv portion ris, lite morötter (kanske inte helt oväntat) och sallad.
Så nu sitter jag här och skriver om rubrik och meningar gång på gång. Inget känns bra, inget känns kul. Jag känner mig riktigt hysteriskt tråkig - det är bara en sån där dag idag. Ni vet. Ikväll blir det att käka ute, har ju trots allt 800 kcal kvar idag - orka laga mat...orka...
Idag ringde det från ett konstigt nummer. När jag svarade hörde jag en mörk men ack så härlig och bekant röst i andra sidan luren. - Vad har du ätit idag? sa rösten - Hej! ropade jag glatt när jag förstod att det var min älskade storebror - Jag sa inte hej, jag frågade vad du har ätit idag! fortsatte han
Efter en kort redogörelse tyckte han att viktklubbs beräkning nog trots allt inte stämmer (som alla vet är Hånken M lite av en expert på att räkna kalorier) och att jag förmodligen fått i mig mycket fler kalorier än vad det faktiskt står på sidan som jag dokumenterar alla intag på så plikttroget. Jag gjorde ett tappert men dock lite försiktigt försök att tillrättavisa min bror och säga att antalet kalorier nog visst stämde och att han inte skulle hetsa mig (eftersom jag trots allt snarare äter för få kalorier än tvärtom).
- Hetsa! Hetsa! Hetsa! Hetsa! ropade min retfulla bror glatt från landet långt bort.
Det är underbart med support. Och trots att du är långt bort Hank the tank så vet jag hur mycket du tror på mig och att du sitter där på Lux med dina dammsugare och krossar tumarna enbart för min skull. Jag känner det långt in i själen och det stärker - det gör det!
Henrik (storebror) och jag - back in the days! (Som ni alla ser fanns kinderna redan då!:))
Om 65 minuter ska jag befinna mig på IKSU, som vårt lokala idrottscenter heter. Då ska jag spela squash mot Martin. Oddsen att det ska gå bra för mig är rätt minimala. Inte bara för att det är morgon och jag absolut avskyr morgnar utan även för att Martin är normalviktig och har typ sen alltid tränat flera gånger i veckan samt är sjukt bra på squash. Men skam den som ger sig. Det viktigaste är nog egentligen att han slår bollar som får mig att springa häcken av mig - ordagrannt. Det blir nice - och jääävligt jobbigt.
Efter träningen - om jag överlevt - ska jag till universitetet. Platsen är lite av en sockerbov och frestare. Visst finns det några nyttiga alternativ som komplement till alla tusen meters hyllor av godsaker - men om ärligheten ska fram är det rätt så tråkiga alternativ. Det är svårt att sitta och plugga i flera timmar utan att dricka eller äta något (utöver kaffe då förstås). Men man vänjer sig nog. I och med squashen kan jag unna mig en lite större lunch - det är fördelen med att träna. Viktklubbens idé är enkel. Om du förbränner fler kalorier än vad du får i dig går du ner i vikt. På 1411 kalorier bör jag fullt rimligtvis gå ner ett kilo i veckan - även om jag är stillasittande. Tränar jag kan jag alltså plussa till de kalorier jag förbrännt (dock är det inget krav och det får aldrig göras i förhand). Men idag ska det nog göras... lite iaf! Jag har varit rätt kass på senaste att faktiskt äta mina 1411 kalorier. Skräcken för att komma över det är lite för stor så ofta hamnar jag typ 200 kalorier lägre och det är ju kanske inte toppen.
Om det är sant att man får bättre mörkerseende av att äta morötter kommer jag snart bli kvitt min nästan maniska mörkerrädsla. Mitt i natten kommer kännas som ljusa dagen - så mycket morötter kränger jag och sambon J. Vi kränger helt sjuka mängder. I en morot är det 28 kalorier. Jag får äta 1411 kalorier om dagen, vilket är tänkt motsvara att jag minskar min vikt med cirka 1 kg i veckan. Det är drygt 50 morötter om dagen som jag får äta. Häromdagen hittade jag ett halvt kilo morötter för 1 kr/st på ICA (max 3 köp per hushåll). Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle bli så lycklig över att de rear just morötter. För drygt en vecka sen hade det varit läsk, glass, godis, chips - you name it - som hade gjort mig så lycklig. Men där stod jag alltså och kom på mig själv småle över den gigantiska kartongen med billiga morötter!
Idag ringde min kära vän, vi kan kalla henne "fröken poesi". Efter lite okynnessnack om precis allt och ingenting frågade "fröken poesi" mig om jag egentligen har någon vidare koll vad vi gör på den nya kursen som började för en vecka sedan. Efter en millesekunds eftertänksamhet insåg jag att jag faktiskt överhuvudtaget inte hade någon aning. Jag vet vad den heter. Kursen alltså. Det vet jag. Men vad vi förväntas göra, vad den handlar om och framförallt varför vi ska göra vad vi nu ska göra har jag absolut ingen aning om. Inte hon heller. "Fröken poesi" är nog lite som jag. När det känns för "lätt" eller onödigt slår vi bak ut och sysslar oss åt helt andra saker istället. I mitt fall är det bantning. Jag bantar - på heltid. Det känns awesome. Jag kan sitta hemma en hel dag och bara klicka fram och tillbaka i min viktdagbok och förundras över att jag faktiskt bantar. Jag har nog inte riktigt förstått det ännu. Det är som att jag kollar på en sjukt bra rulle om en tjockistjej som från ingenstans har blivit supermotiverad att göra något hon egentligen avskyr - men faktiskt, mot sin egen och alla andras förundran, tycker det är ganska kul. Det bästa med filmen är att den är cirka 26 veckor lång och pågår 24/7 (förövrigt är det även det sämsta med filmen!).
Imorgon ska jag utöka min sysselsättning från att inte enbart koncentrera mig på att äta rätt och träna till att faktiskt släpa mig iväg till universitetet. Imorgon ska jag berätta för "fröken poesi" att jag visst vet precis vad vi sysslar med på kursen.
Fasen vad kul det är att blogga igen! Jag höjer min kaffekopp och skålar för hur sweet det är att få skriva av sig lite! Hörs snart!
